Det har blivit normalt inom journalistiken att reportage om förhållanden i andra länder gör man inte genom resor i länderna, utan genom att använda sig av andrahandsuppgifter från självutnämnda experter som i sin tur aldrig besökt de länder de säger sig vara experter på.
Detta har blivit en utmärkt grogrund för falska nyheter, där tro har fått ersätta vetande, och smutskastning av förhållanden i avlägsna länder har blivit ordningen för dagen. Kina är exempel på ett land som nu drabbas av denna typ av lögnaktig information.
Uteslutning av Huaweis teknik vid byggandet av 5G-nät i Sverige baserar sig på tro och inte vetande. Vilket är desto märkligare då det som ryktesvis tillskrives Huawei är just vad företagets amerikanska konkurrenter bevisligen sysslar med, vilket klart framgår av Edward Snowdens avslöjanden.
En detaljrik studie av hur dessa självutnämnda experter arbetar i Frankrike presenteras nu i boken Ouïghours, pour en finir avec les fake news av den franske författaren Maxime Vivas. Tyvärr finns boken ännu bara på originalspråket franska, som jag själv med möda har kunnat ta mig igenom med hjälp av min bristfälliga skolfranska. Vi får hoppas att den snart kommer i engelsk översättning och varför inte också på svenska.
Ty boken behandlar inte bara förhållandena för språkgruppen uigurer i den kinesiska provinsen Xinjiang, utan också hur falska nyheter sprids runt världen, med speciell tonvikt på förhållandena i Frankrike. Författaren har två gånger, år 2016 och 2018, besökt Xinjiang och rest runt i provinsen, alltså en nödvändig förutsättning för att få en inblick i förhållandena i samhället.
För alla journalister, som kanske inte har denna aktuell, refererar han på fem sidor vad som gäller för journalister i München-stadgan som antogs den 24 och 25 november 1971. Den har sedan också antagits av flertalet internationella och lokala journalistorganisationer. Ett underlag som visar att de som vill angripa honom borde ha bättre på fötterna. Ty han konstaterar att de som i Frankrike driver kampanjen mot Kinas påstådda behandling av uigurerna i Xinjiang aldrig ens besökt provinsen. Samtidigt som deras smutskastningskampanj är intensiv.
För att informera om vad texten i boken behandlar väljer jag att visa två översättningar till svenska som jag gjort. Dels av presentationen på bokens baksida och dels av en intervju på engelska gjord av tre reportrar på kinesiska Global Times.
Bokens baksidestext
Författaren, som två gånger återvänt till Xinjiang, vederlägger rövarhistorierna om folkmordet på Uigurerna. Han granskar vilka som är anhängare av idéerna och deras kopplingar till CIA. Han pekar på franska media som gått direkt från att vara Venezuela-mobbare till att bli Uigur-mobbare.
Han berättar om lögnerna, de falska bilderna, de falska vittnesmålen. Med hänvisning till FN-stadgan, till experterna inom Världshälsoorganisationen och till en enkät gjord av Världsbanken hävdar han att Xinjiang inte är som Europa under nazismens stövlar.
Med laglöshet, gisslantagande, förstörelse av hem, arresteringar, deporteringar, koncentrationsläger, tortyr, stympning av barn, våldtäkter, försvinnanden, avrättningar, kremering och folkmord (folkgruppen Uigurer, har mer än fördubblats under 40 år och fortsätter att växa ännu snabbare under ”folkmordet”, än andra kinesiska regioner).
Denna autonoma region, till ytan tre gånger större än Frankrike, tävlar med sin minskning av fattigdomen med hela Kina. Genom finansiell hjälp, positivt urval av eleverna som tagit sin examen och inlärning av Kinas nationalspråk (mandarin) i enheterna för yrkesutbildning.
Ingen av de femtiosex etniska grupperna i Xinjiang begränsas i användningen av sina språk och utövande av sin kultur och sin tro.
Samtidigt för Peking en skoningslös kamp mot ”de tre plågorna”, (fundamentalism, separatism och terrorism) underblåsta av fanatiska islamister av vilka tusentals danats i Syrien av Al-Qaida och vars mål är att bilda ett oberoende kalifat på en sjättedel av Kinas territorium där republikens lagar ersätts av sharialagar.
Global Times (GT) reportrar Liu Xin, Fan Lingzhi och Chen Qingqing intervjuar den franske författaren Maxime Vivas om hans två besök i Xinjiang och varför han använde fyra år för att skriva boken.
GT: Kan ni berätta om er nya bok? Förutom den franska versionen, kommer den också att bli publicerad på engelska, kinesiska eller uigur?
Vivas: Denna bok föddes ur att jag såg den desinformation som många franska medier använder när de rapporterar om Kinas provins Xinjiang. I boken vill jag visa att påståendet om ”folkmord” på uigurer är en lögn. Jag avslöjar de individer som med entusiasm sprider lögnerna och deras kopplingar till CIA.
Jag ger exempel på många olika typer av falska nyheter som lögner, förfalskade foton och falska vittnesmål. Jag drar inte ohållbara slutsatser och kan bevisa vad som är falskt. När till exempel EU-parlamentarikern Raphaël Glucksmann försäkrade att varje uigur som bär skägg har sänts till ”koncentrationsläger” i Xinjiang visade jag bilder jag tagit i Xinjiang som vederlade hans påstående.
I Frankrike är det så att av alla valda representanter, skribenter och journalister som uttalar sig om Xinjiang är det ingen som har varit i Xinjiang. Jag säger vad jag har sett. Jag kanske inte har sett allt i Xinjiang men jag hittar inte på saker. Och jag döljer ingenting av vad jag har sett.
Dessa journalister vet inte vad de talar om när de talar om Kinas Xinjiang. Likt papegojor upprepar de Adrian Zenz lögner, en evangelist ”styrd” av sin tro som säger att Gud en gång befallde honom att strida mot Kina. Han är också aktiv i en av extremhögerns anti-kommunistiska organisationer.
Zenz hyllas som ”expert” på provinsen Xinjiang, men har skapat tonvis av lögner som tar månader att reda upp. Han har ingen moral. För en hederlig person är det förödmjukande att diskutera med en så föraktlig person.
Kampanjen mot provinsen Xinjiang i Kina är världsomfattande. I min bok avslöjar jag exakt var den startade och vems intressen den tjänar. Jag hoppas att den här boken, liksom min bok om Dalai Lama, kommer att publiceras i många länder. Jag hoppas den kommer ut på standardkinesiska, uigur, arabiska, engelska och så vidare.
GT: När fick du idén att skriva den här boken? Vad drev dig till att arbeta med den under fyra år?
Vivas: Sedan år 2016 har jag skrivit mängder av artiklar om vad jag sett i Xinjiang som sprids på Internet. År 2018 gjorde jag en ny resa till regionen och såg de oerhörda framsteg som hade gjorts under två år.
Men jag såg också den stora ökningen av artiklar i fransk press om Xinjiang och hur de kunde ljuga ostraffat, utan att deras lögner någonsin avslöjades.
I radio- och TV-debatter var gästerna, som talade om Xinjiang, alla journalister, statsvetenskapare, experter, sinologer, universitetslärare och så vidare som hade en sak gemensamt – de hade alla läst Adrian Zenz lögner men ingen av dem hade varit i Xinjiang. Frånvaron av minsta kritik av deras ord gav dem ett sken av sanningssägare. Det tycktes som om de i TV-studion var starkare än hela Kina. Ett ordspråk säger att ”Varje hund är ett lejon i sitt eget hus”.
Jag var först mycket tveksam inför att skriva boken. Jag hade redan skrivit en bok om en ”anti-Kina-NGO” – Reportrar utan gränser. Denna hade resulterat i fyra hot om rättegångar mot mig. Jag har också skrivit en undersökande bok om Dalai Lama.
I båda fallen skrev jag mot rådande åsikter och medier men jag är stolt över vad jag gjorde. Jag var tveksam till boken om uigurerna eftersom jag visste att jag skulle vara så gott som ensam i Frankrike och Europa med att berätta sanningen om denna region i Kina i en bok.
I min egen stad, Toulouse, finns det en bokhandel som är en av de fyra största i Frankrike. Avdelningen om Kina är ganska liten och alla böcker där är anti-Kina. Min bok har funnits där ända sedan jag bad bokhandlaren att köpa in den. Toulouse tillverkar flygplan för Airbus och Kina är en av kunderna. En stor del av staden är beroende av flygindustrin. Kort sagt kunde vi hoppas på lite Kinaintresse.
Så med denna bok om uigurerna är jag en slags ”självmordsbombare”. Jag intalade mig själv att jag måste använda mycket tid till att skriva den för jag kunde inte tillåta mig att göra ett enda småfel som skulle kunna tjäna som förevändning för andra att attackera mig.
Eftersom stämningen i medierna var att attackera Kina så var det osäkert om jag skulle kunna hitta en utgivare för boken i efterhand. Och denna farhåga var illavarslande. Från många förläggare fick jag överhuvudtaget inget svar. Lyckligtvis dök en fransk intellektuell upp. Sonia Bressler, lärare i filosofi och kunskapsteori som kände till Xinjiang. Hon var förskräckt över att se hur man talade om Xinjiang i Frankrike. Hon startade därför ett förlag – La route de la Soie (sidenvägen). Hon gjorde det för att skapa ett utrymme för sanning om Kina i Frankrike. När jag erbjöd henne mitt manuskript accepterade hon det redan innan hon hade läst det. Under mer än två månader arbetade vi tillsammans med att läsa korrektur och rätta manuskriptet in i minsta detalj.
GT: Kan du berätta lite om dina besök i Xinjiang? Hur länge var du där? Vart reste du? Var du inbjuden av lokala myndigheter eller bestämde du själv resvägen?
Vivas: Jag var varje gång två veckor i Xinjiang. Första gången, år 2016, kontaktades jag av kinesiska ambassaden i Frankrike. Jag var då i Xinjiang tillsammans med 40 journalister från 20 länder. Nästa gång var år 2018. På inbjudan av Xinjiang Production and Construction Corps reste min arbetspartner och jag till Xinjiang. Under båda resorna reste vi runt med buss och flygplan. Vi besökte stora städer som Urumqi, Shihezi och Kashi men också små byar. Under de två resorna såg jag jordbruk, många fabriker och skolor. Jag såg också moskéer, teatrar, museer och kulturella och artistiska centra. Jag såg storslagna föreställningar, bland annat en i den nya teatern ungefär 50 kilometer från Urumqi. En magnifik byggnad inspirerad av arabiskt-andalusiska traditioner.
Jag har sett en otrolig dynamik i Xinjiang-regionen. Jag har också sett ett visst dröjsmål i dess utveckling. Jag har mött invånare som inte känner till sitt lands officiella språk, standardkinesiska. Ibland behövde jag två tolkar för att kunna tala med dem.
Jag har också sett, vilket jag skrivit i min bok, hur den kinesiska staten förhindrar dödliga terroristattacker med strikta medel. Till skillnad från våra medier döljer jag inte vad jag sett. Inte heller hittar jag på saker.
Min partner och jag skrev en bok om den här resan. Om vad vi hade sett och känt. Vi hoppas att den kan bli publicerad eftersom den i form av en reseberättelse visar den extraordinära dynamiken i regionen.
Vi besökte inga träningscenter. Av västmedier upphaussade som ”koncentrationsläger, förintelseläger och folkmord”. Vi vet att Kina skapar språkutbildningscentra och träningscentra. Alla länder i världen har anstalter för vanliga kriminella och personer som sysslat med terrorism eller hotat att begå terrorbrott. Jag berättar i min bok hur ursinnigt Frankrike bekämpade terrorism och separatism. Och hur hårt man idag bekämpar politisk islamism. Jag berättar också, utan att dölja någonting av vad jag vet, om metoderna Kina använder för att bekämpa ”de tre onda krafterna”.
GT: Vissa västmedier talar också om tvångsarbete i Xinjiang. Har ni sett tvångsarbete i Xinjiang? Vad är orsaken till att västvärlden fabricerar ”tvångsarbeteslögner”?
Vivas: Tvångsarbete? Våra medier har gått för långt. De sade att i Xinjiang finns ”500.000 slavar på bomullsfälten”. Oturligt nog har de aldrig kunnat visa några satellitfoton av dessa ”olyckliga” människor, förmodligen vaktade av hundratusentals beväpnade poliser? I Frankrike, i den region där jag bor, kallar vinodlarna in druvplockare från Spanien, Marocko och så vidare när det är dags för skörden. De kallas inte ”slavar” utan ”säsongarbetare”.
Jag förklarar mångordigt och exakt i min bok: NGO-er som HRW (Human Rights Watch) och WUC (World Uyghur Congress) betalas av USA genom CIA. Jag säger inte vad jag tror utan vad jag vet. Givetvis håller de kontakt med varandra. Det är National Endowment for Democrazy som ger dem dollar.
GT: Enligt er uppfattning har västliga politiker en bestämd uppfattning om Xinjiang? Varför? Hur många människor du känner har rest till Xinjiang? Varför drar de slutsatser om en plats de aldrig har varit till? Varför fortsätter Väst att kritisera Xinjiang medan säkerhetsläget är bättre än någonsin?
Vivas: Jag känner till en mängd personer som talar om Xinjiang, men jag vet bara om tre som har varit där: Sonia Bressler (min förläggare), min arbetskamrat och jag själv. Alla andra som talar och skriver om Xinjiang upprepar bara vad personer som Adrian Zenz och CIA-betalda ”NGO-er” säger.
Franska medier förser sig själva med lögner och politikerna får sin information från dessa medier. Men inte alla: Jean-Luc Mélenchon, kandidat i 2022 års presidentval, vägrar att skälla med hopen. Två gånger har han låtit mig veta att han stödjer mig.
GT: Har du mottagit hot för att du har skrivit boken?
Vivas: För denna bok har jag mottagit förolämpningar och förtal. Inte mer, det är ännu för tidigt. Jag vet vad det är som väntar: den antikinesiska klicken, som inte kan hitta en lögn i min bok, kommer att sysselsätta sig med personangrepp och avleda genom att attackera Peking på alla tänkbara sätt.
GT: Någon kanske frågar sig varför du skrev boken och om du är betald av den kinesiska ledningen. Vad har du för svar på det?
Vivas: Den formen av kritik finns redan. De brukade säga att jag var betald av Radio Havanna. Om min bok om Dalai Lama sade de att det jag skrev var dikterat av Peking. Du vet att lögnare blandar ihop allting. Ordet ”etik” är okänt för dem. Jag har familj och skulle hellre dö än skämma ut dem med lögner.
För min bok om uigurerna ser jag det som normalt att jag får betalt för copyright för dess försäljning i Frankrike och utomlands. Läsarna betalar, inte kinesiska staten. De som hittar på något annat förolämpar mig.
Kina är en stor ekonomisk och militär kraft. Men vad gäller propaganda är USA världsledande. Tack vare USA känner fransmännen namnen på femtio av USAs stater men bara fyra kinesiska regioner – Taiwan, Hong Kong, Tibet och Xinjiang.
Fransmännen föreställer sig att det är synd om folket i Xinjiang men de inser inte att USA och dess allierade är oroade över Belt and Road Initiative (Nya sidenvägen) som startar i Kinas Xinjiang.
Länk till originalartikeln i Global Times
Varje gång jag läser en sådan här artikel (denna gång om Xinjiang) blir jag förtvivlad över vad som sägs i vår egen Public Service. Varje dag hör jag i radio eller ser på TV hur de politiskt korrekta sanningarna upprepas både av myndighetspersoner och av reportrar och programledare. Jag känner mig som Winston Smith på Sanningsministeriet (1984). Ta bara Anna Hedenmo och hennes ”Min sanning”. En del får uttrycka sin sanning. Men andra avbryts hela tiden. Och när Jan Myrdal skulle ge sin sanning byttes till och med Hedenmo ut mot Cecilia Bodström (Thomas syster) och då var det inte läge alls att JM:s sanning skulle få uttalas. Eller ta radions Ring P1. Där stoppas omedelbart den som inte är 100% PK av programledarna.
Därför är det hälsofrämjande att du Henrik lyfter fram ett annat perspektiv på vad som händer i Xinjiang.
“Democracy Now” och “the Duran” är två informationskanaler som sällat sig till raden av informatörer ”som vet sanningen” om hur uigurer används i slav- eller åtminstone slavliknande arbeten. The Duran har en artikel (China’s Profitable Business of Concentration Camps – The Duran) och i den hittar man: This map shows a trillion-dollar reason why China is oppressing more than a million Muslims Video: The true cost of the belt and road by Jake Tran BUSINESS INSIDER REPORTS by Alexandra Ma. Vinklingen I the Duran är att Kinas bygge av nya sidenvägen, BRI, över världens tak där Xinjiang ligger, hotas av de som bor där.
Naturligtvis är det mycket bra om Maxime Vivas bok blir översatt till svenska. Men de internationella spänningarna är numer sådana, än så länge, att fakta spelar en undanskymd roll även i Sverige. Vad fick till exempel Patrik Paulovs bok om Syrien (Syriens tystade röster) för effekt på Sveriges officiella inställning till vårt stöd till angreppskriget där?
Det jag för min del hoppas på, är att fakta om det sönderfall som nu pågår, inte bara i USA utan även inom Bidenadministrationen, tvingar sig på USA-imperialismens vasaller. Om det sönderfallet hade the Duran (!) en bra genomgång igår. Några exempel: Biden tappar än fler namn. Utrikesminister Blinken lägger ut texten om inrikespolitiska frågor. Biden har ännu inte hållit någon riktig presskonferens. När Biden vid en videosändning sade att han var redo för frågor så bröts sändningen abrupt. I samtalet mellan Alex och Alexander hävdade Alexander att det nu är så stor oreda p g a presidentens mentala impotens, att resten av administrationen inte riktigt vet hur den skall handla, och att det råder stor oenighet i viktiga frågor. När dessa fakta, som vi själva kan se på många olika sätt utanför MSM, tränger igenom kanske även Lövénadministrationen och de svenska riksdagspartierna börjar fatta att den häst man satsat på inte kan ge något gott till det svenska folket.
Utmärkt, Henrik!
Så här ska debatt föras. Med sakliga och väl underbyggda texter, som redogör för verkliga förhållanden. Vad som möjligen skulle varit intressant att veta lite mera om är kanske de ”träningsläger”, vilka Maxime Vivas ej bereddes tillfälle att besöka. Därför blir det sista stycket i bokens baksidestext lite lösligt, eftersom jag förstår, av vad Vivas själv säger, att han inte har några okulärbesiktningar att bygga detta på och slutsatsen blir att detta avsnitt bygger på kinesiska myndighetsuppgifter. Och ingen tror väl att dessa uppgifter lämnats i avsikt av misskreditera Kinas eget politiska agerande.
Men precis som med rapporten från besöket i Kampuchea 1978 av Jan Myrdal, Hedda Ekerwald m fl kan vi ju inte kritisera en skrift för det som inte står i den, bara efterlysa mer information. Och att ”information” är ett rävgryt med många ingångar är, vad jag förstår, själva huvudtemat i Vivas’ bok! Gott så!
Vad som är sant är nog inte så entydigt positivt eller negativt för öst- eller västsidan: Det är däremot väldigt bra att den andra sidans bild presenteras i västvärlden. Att det förekommit en hel del lögner i västpropaganda är uppenbart. En av dem som kommit med anklagelserna, ovan nämnde Adrian Zenz, har avslöjats som lögnare av flera personer.
USA:s Pompeo och nu Anthony Blinken drar sig ej för att anklaga Kina för förintelse av Uigurerna, detta ojämförbara brott mot mänskligheten Nazityskland gjorde kan användas i propaganda mot Kina och det utan några bevis. Det är inte bara en skymf mot Kina utan också mot de verkliga offren för förintelsen. Om nu så vore fallet d v s förintelse mot muslimer, hur har den muslimska världen reagerat? Har ej sett några reaktioner från de länderna (borde det ej ha blivit det), inte ens från IS, som är militärt och organisatorisk krossade men knappast ideologiskt. De borde ju haka på anklagelserna, men jag har ej sett något. Tror det beror på att de ser igenom USA:s propaganda och vill ej vara en del av den.
Men Sverige deltar i svartmålningen av Kina. SVT låter ”Kina -kännare” i sportspegeln göra jämförelsen med Berlin OS och kommande vinterspelen i Kina.
Läste just den här artikeln på Counterpunch, publicerad idag.
Har själv varken kunskaper om eller engagemang i Xinjiang/Öst-Turkistan. Vore intressant att få en kommentar.
Tack Bengt! Har nu läst och åtminstone förstått det självklara, nämligen att Uigurer och området Xinjiang har en lång, vindlande och för oss väl dold historia.
Myrdal, Kessles bok ”Sidenvägen” (1977) handlar till stor del om Sinkiang/Xinjiang. Kanske dags att läsa den igen. Visst kommenterade JM på senare tid det som hände i Xinjiang? Vad skrev han då?
Leif S!
Jan Myrdal skriver på sid. 87 i Sidenvägen:
Efter befrielsen [1949] är de olika nationaliteterna inom det enhetliga men mångnationella Kina likvärdiga. Han, hui, uigur, tajik, kazak är alla kineser med lika rättigheter. Men fortfarande är kampen mot ”stor-han-chauvinism” mycket nödvändig. Uigurerna i Sinkiang är alltså kineser; men de är sannerligen inte han!”
Bengt S!
Tack för en mycket intressant länk. Det var t ex första gången jag såg citatet av Lenin.
Den beundran och servilitet som här visas för Maxime Vivas är skrämmande. Han låter sig intervjuas i Global Times, ett officiellt organ för den kinesiska regimen och skryter med att han minsann varit i Xinjiang. Det imponerar inte ett skvatt på mig. Jag förutsätter att jag inte är ensam om att känna till begreppet ”Potemkin-kulisser”.
Jag tror inte heller att det pågår ett ”folkmord” på uigurer och har inte läst just det påståendet i svenska medier – lika lite som det bedrevs folkmord på tibetaner under 50- och 60-talet. Däremot tror jag på att människor förföljs och straffas godtyckligt, som sker i alla totalitära system som det kinesiska. Eller tror Linde m fl att denna Amnesty-rapport bara är ”imperialistisk propaganda”: Amnesty – Kina, Xinjiang: omskolningsläger, tvångsindoktringering och övervakning – Amnesty Sverige.
Observera att här påstås ingenting om ”folkmord”.
Folkmord i Sinkiang är precis vad många politiker i USA och Kanada pratar om. Vad gäller inställningen till minoriteter, så är de två extremerna att antingen med tvång assimilera dem eller att med tvång hindra dem från att assimileras. Det är den senare inställningen som dominerat i USA under dess korta historia: Apartheidlagar, äktenskapsförbud, isolering, demonisering, deportation till ”indianreservat”. Uighurernas problem delas av folk på flera andra håll. Jag har svårt att tro att det är deras omtanke om uighurerna som får Nato-baserade politiker att orera. Snarare att det är Peking och inte de själva som har första tjing på områdets exploatering.
Det finns lite mer i denna artikel och de artiklar den hänvisar till. Grayzone presenterar som vanligt viktiga synpunkter.
Bengt S!
Att det har funnits och finns konflikter/spänningar mellan olika regioner/folkgrupper i Kina är uppenbart. Det jag ser som otrevligt är att Västmedier så enhetligt återgivit ena sidans version och varit ovilliga att granska argumenten som är väldigt svaga (i alla fall en hel del av dem).
Ang. Bengt Svenssons referens till en artikel i Counterpunch.
Artikeln inleds med att ta heder och ära av Michel Chossudovsky. Tiden visar, att MC hade rätt – redan från början. Därav drar jag mina egna slutsatser om artikelns fortsättning.
Jag besökte i Egypten i början av år 2010. Vid en resa långt utanför Kairo slogs jag av hur fabriksarbetare och andra underlydande var helt i händerna på sina herrar. Vilken demokratigrund! Jag besökte koptiska kyrkan Kairo, där man redan då måste skydda sig mot terrorism.
En proteströrelse under namnet Canvas dök ett år senare upp i Kairo, med samma symbol som använts av den USA-betalda upprorsrörelsen OTPOR i Belgrad 1999! Samma studentrörelse som senare användes för att utbilda demonstranter vid universiteten i Georgien, via USA-betalda transporter, när Sjevardnadze pressades bort från presidentposten där 2003! Val blev det i Egypten. Sopades hem av muslimska Brödraskapet. Till slut besteg dess Mursi presidentposten 2012. Fin demokrati hela vägen?
I inledningen till den citerade artikeln på Counterpunch står det (min översättning BC):
”Enligt känt mönster har Grayzone tagit upp orsaken till ett kraftfullt och förtryckande tillstånd mot en svagare fiende med hjälp av ett geopolitiskt lakmustest. Eftersom USA har invaderat och ockuperat dussintals tredje världenländer i över tvåhundra år, är det ingen mening att ställa upp på någon förtryckt nationalitet eller etnisk grupp eftersom de frivilligt agerar på Wall Street, CIA, NATO, George Soros, ad infinitum, ad nauseam.”
Vilket är det kända mönstret? Vilket CP än anser att det är, utgår jag ifrån att CP inte gillar Grayzone. CP tillhör nämligen de som gör det stora misstaget att inte skilja på motsättningarna. Samma sak gör SKP i Sverige. För några månader sedan fick jag på denna blogg en kommentar mot vad jag skrivit. Kommentaren sade i stort sett att den gamla teorin om huvudmotsättning tydligen lever kvar hos en del.
I föreningen TTW (tankarnas trädgård i Växjö) fanns det för några månader sedan en man som absolut tyckte det var viktigt för föreningen att kritisera regeringen i Iran. Hur några av oss än försökte säga att det var det iranska folkets sak, och inte någon annans, så tyckte han det var fel och gick ur föreningen.
The Grayzone går i en artikel (Danny Haiphong februari 22, 2021) mycket noga igenom hur t ex Democracy Now förstärker propagandakampanjen från USA:s utrikesdepartementet mot Kina bakom en progressiv täckmantel. Liksom samerna och romerna i Sverige och indianerna och inuiterna i Kanada, och så vidare, vid olika tillfällen och i olika hög grad, har konflikter med den stat som de är medborgare i, så utgår jag från att detsamma gäller uigurerna i Kina.
Varför gör inte representanter för den kinesiska staten en stor sak av hur indianerna behandlats och behandlas av myndigheterna i USA? Jag hoppas att det beror på att de förstått vikten av att skilja på olika motsättningars betydelse. I varje fall har Kina, liksom både Ryssland och Iran klart visat att dessa stater väl behärskar vad som är ett normalt sätt att bete sig vid mellanstatliga kontakter.
CP kommer säkerligen, liksom en och annan kommentator på denna blogg, att fortsätta sin, som de naturligtvis tycker, antiimperialistiska kamp genom att slå åt än det ena än det andra hållet utan att förstå att det i grunden gynnar Hegemonen. Denne, med Bidenadministrationen vid spakarna, förbereder sig nu på en ny allvarlig attack. Vapen har skickats till Ukraina, och där stärks de nynazistiska krafterna genom diverse censuringripanden. I nordöstra Syrien laddar USA också upp.
Maxime Vivas nämner i sin bok många av de personer och organisationer som sprider osakliga uppgifter om förhållandena i Xinjiang. På Stefan Lindgrens Nyhetsbanken.se presenteras nu en detaljerad genomgång, gjord av advokaten och journalisten Ajit Sing, av den propaganda som sprids om förhållandena i Xinjiang.
Jag vill också rekommendera en timslång intervju, gjord av den australiensiska TV-kanalen Citizens Insight, med Jerry Grey som är född i norra England, har arbetat som polis i England och Australien och nu bor i Kina och är gift med en kinesiska.
Han har tillsammans med sin hustru långfärdscyklat i Xinjiang och särskilt intressant är att han kan relatera till vad de sett av kinesiskt vardagsliv.