Såvitt jag kan bedöma har tills nyligen rått samstämmighet i Sverige om att särskilt McCarthyperioden i Förenta staterna där var en intellektuell katastrof. Nu, se Jan Söderqvist om filmen ”Trumbo” i SvD16-02-11, börjar skymta förståelse för den tidens svartlistning och förbudslagar i Förenta staterna. Men ännu torde de flesta i den offentliga debatten se en stor skillnad mellan Mccarthytidens Förenta stater och dåtidens Sverige som ses som ett öppnare samhälle. Detta tolkas gärna som en traditionell kulturell skillnad särskilt påtaglig under nittonhundratalet med dess krig, kalla och varma.
Alla kulturintresserade känner dock till ”The Hollywood ten” och att Chaplin lämnade Förenta staterna mer av politiska än sexualmoraliska skäl. Också flera som Brecht och Thomas Mann lämnade Förenta staterna av samma skäl. Andra deporterades. Svartlistningar präglade offentligheten i dåtidens Förenta stater. Under Vietnamkriget tog Sverige emot desertörer från ett Förenta staternas krig allt fler i Sverige såg som brottsligt.
Men, som jag sade i Caen när jag på universitetets inbjudan där föreläste om ”Sverige och en offentliga lögnen”, det paradoxala är att flera intellektuellt ledande akademiker vilka av ideologiska skäl i Sverige fick sin framtid kapad under denna tid hade kunnat rädda sig och sin vetenskap genom att emigrera till McCarthy-tidens Förenta stater.
Jag tog bland andra Gunnar Ahlström till exempel. Hans avhandling 1937: Georg Brandes Hovedströmninger. En ideologisk undersökning var lysande. Men uppföljningen: Det moderna genombrottet i Nordens litteratur tio år senare borde blivit ett internationellt grundläggande verk. Men då i Sverige stämplades texten som marxistisk (vilket var osakligt och okunnigt) och han blev helt akademiskt stängd. Men, som jag skrivit, hade han tagit sig till Förenta staterna 1947 och kommit till, ett gärna litet, universitet då hade den texten nått sin rätta internationella plats.
Märk att de flesta av de avhandlingar och andra texter som höll den intellektuella ”vänstertraditionen” vid liv även hos oss under det kalla kriget och sedan bidrog till såväl ”vänsteruppsvinget” som FNL-rörelser och liknande då, kom från Förenta staterna. De gör så än.
Ända från det Förenta staterna slagit om till imperialism kring förra sekelskiftet var det också i texter skrivna och publicerade i Förenta staterna (som t ex Mark Twains politiska skrifter eller Scott Nearing och Joseph Freeman Dollar Diplomacy från 1925) detta skeende analyserades och avslöjades och dessa texter gjorde oss andra i Europa, Afrika och Asien militant medvetna. Den som tänker efter inser att detta inte är märkligt. Det var i den brittiska imperialismens centrum Marx arbetade med Kapitalet.
Säg det på annat sätt. Att Förenta staterna med ”First amendment” har ett verkligt juridiskt tryck- och yttrandefrihetsskydd betydligt starkare än det ständigt taktiskt vacklande svenska är historiskt bestämt och, som man inte behöver vara marxist för att inse, har detta varit en förutsättning för dess utveckling till dominerande imperialistisk världsmakt. (Den av omständigheterna påtvingade konformiteten i Sovjetunionen bidrog till dess upplösning och nederlag i det ”kalla kriget”.)
Naturligtvis är denna övergripande paradox för mig ett personligt problem. Jag upplevde det som katastrof när jag (”American” med ”first papers”) från den på Rockefellerpengar elitärt fria Lincoln school tvångsförflyttades till Sverige 1940. Min far hävdade att sådan var min plikt i svåra tider då jag var av ”bondeätt”. Sedan reste först han och därefter min mor tillbaka till Förenta staterna. Denna tvångsförsvenskning kom att kosta mig mycket.
Till exempel: Rapport från kinesisk by fick sin verkliga intellektuella och politiska internationella betydelse med mer än ett års fördröjning. Ty den var då som publicerad på svenska här utan intellektuell och politisk betydelse. Jag hade arbetat ut den på engelska men av materiella skäl varit tvungen skriva manus på svenska. Ty KF:s VI hade (storslaget) finansierat hela Gun Kessles och min vistelse i Kina och ville därför ha texten på svenska.
Nu menar jag att det var fel av mig att inte flytta åter till Förenta staterna och ta det som bas under något av de olika år då det varit mig möjligt. Ibland har jag där varit statligt fördömd men 1966 och sedan upprepade gånger, (särskilt under Carter som läste mig och därför begärde att träffa mig när han kom till Sverige) har jag tänkt noga på det när jag där gått min barndoms gator och vetat att det var praktiskt och juridiskt möjligt för mig att flytta tillbaka. Ja, jag kanske gjorde fel. Ty hade jag då flyttat hade mina ord kunnat betyda mer än de gör nu när jag är baserad i det traditionellt slutna Sverige. Här är det ju rätt få som ens förstår det paradoxala att för den som tänker och arbetar på tvären är Sverige i förhållande till Förenta staterna ännu vad Strindberg kallade ”fasterlandet”.
Som Torsten Sverenius påpekade nånstans styrs Sverige av hundra personer på gångavstånd från Kanslihuset. En så liten härskande klick måste vara enig för att hålla ihop. USA är mycket större och kan kosta på sig flera konkurrerande klickar – med därav följande större möjligheter till att spela ut den ena mot den andra.
Eller kanske inte – nog borde väl Sverige åtminstone kunna vara lika öppet som i Norge där en fundamentalt oenig tradition kan hållas öppen genom organ som Klassekampen, For Velferdsstaten, Manifest Analyse och ResPublica, organ som verkligen betyder något. Var finns deras motsvarigheter här? Är det den gamla svenska ämbetsmannastaten som spökar?
2001 återvände jag, min hustru och yngste son till Sverige efter mer än tio år i England. Äldste grabben kunde stanna, men det var hjärtslitande att se den yngres våndor att tvingas lämna vad som blivit hans hemland. Därför identifierade jag mig mycket starkt när jag, på nytt, läste om Jan Myrdals självbiografi och kom till avsnittet där han tvingas lämna USA 1940. Han borde ha stannat, tänkte jag.
Och kännandes JM har jag aldrig förstått varför han stannat i Sverige. Det här landet är för litet för honom.
Kanske handlar det inte bara om Strindberg, när JM i boken om denne, på s. 141-42 (pocketversionen), citerar en artikel om August ur franska Revue des Deux Mondes i november 1893. Där omtalas länder underkastade en envåldshärskares nycker, men där envar tänker efter eget huvud och, under iakttagande av vissa försiktighetsmått, kan skriva nästan allt han tänker. Men…
”Det gives å andra sidan konstitutionella monarkier där ingen tillåts avvika från de givna åsikterna utan att betraktas som misstänkt och stämplas som dålig medborgare. Dessa monarkier ger all frihet utom andens frihet och det är fallet med Sverige.”
Anna-Lena Lauréns bok om de galna ryssarna. På sidan 72 skriver hon:
”Ryssarna lever inte i ett demokratiskt samhälle, men i jämförelse med till exempel svenskarna undrar jag ibland vilkendera folket är friare på det mentala planet.”
Mmmm…
Följande intervju med Noam Chomsky är intressant. I slutet av intervjun kommer han in på det Myrdal tar upp.
Det är ett mått på ”västindoktrineringen” i Sverige att vi diskuterar det amerikanska presidentvalet i termer som om vi inte bara kunde rösta själva, utan dessutom levde i USA. Det är i grund och botten, politiskt, oss ganska likgiltigt om amerikanarna har god socialvård – ja, ens demokrati.
Själv föredrar jag ett odemokratiskt USA som inte agerar världspolis än ett demokratiskt som gör det. Det som nu ”skrämmer” liberalerna är ett mer isolationistiskt USA. Är det nödvändigtvis dåligt?
Felsynen i Sverige, och annorstädes, bottnar i villfarelsen att demokratier alltid tar riktiga, eller åtminstone inte felaktiga beslut. Men demokratierna USA och Israel har tagit de mest barbariska beslut emot omvärlden vilket många icke-demokratiska länder inte har.
En närliggande tankefel är att ”demokratier” aldrig kan gå i krig emot varandra. Detta felslut har skapats bla. därför att krigsförande nationer, nästan per automatik, utmålar motståndaren som ”diktatur”.
Våren 1940 höll Sverige på att hamna i krig med demokratierna England och Frankrike och det var endast tack vare att diktaturen Tyskland gick emellan och ockuperade Norge och Danmark som vi klarade oss ifrån den erfarenheten.
Sedan vet jag inte om Tyskland och Österrike 1914 var så mycket mer odemokratiska än Frankrike och Storbritannien. Hade man t.ex. inte socialdemokrater i parlamenten i Berlin och Wien?