”… Fredagen den 17 september [1948] lyste solen som vanligt från en molnfri himmel. Vi körde från Government Househöjden strax före kl. 5 på eftermiddagen med tre bilar. I den sista, som fördes av den amerikanske polisöversten Begley, sutto i baksätet Folke Bernadotte, den franske översten André Serot och jag. Då den judiska linjen passerades, granskades våra pass vid en vägspärr. I Katamonkvarteren inne i Jerusalem hejdades vi av en jeep, som svängde upp framför oss, spärrande vägen. Flera män i judiska arméns uniformer hoppade ur jeepen och sprungo förbi de första bilarna till vår bil. Vi trodde det var fråga om en vanlig passkontroll. En av männen granskade oss genom fönstret, som var nerskruvat på min sida, höjde ögonblicket efter en automatpistol och sköt. Folke Bernadotte träffades av sex skott och Serot av sjutton. Efter att ha skjutit mot kylare och hjul på bilarna kastade sig mördarna upp i jeepen. Vi sågo den en stund tätt framför oss, till dess den svängde upp på en tvärgata, när vi i rasande fart körde upp till sjukhuset. Läkaren kunde emellertid inte uträtta något. Döden hade varit ögonblicklig för båda. …”
Den som skrev detta var Folke Bernadottes stabschef, general Åge Lundström. Kanske var han tänkt att bli mördarens tredje offer. Eller kanske var det han som egentligen skulle blivit det andra offret. Men huvudmålet för attentatet var givetvis den av Förenta Nationerna utsedde medlaren greve Folke Bernadotte. Brorson till konung Gustaf V, ordförande i Svenska Röda Korset och ledare för scoutrörelsen i Sverige. Också välkänd som ledare för expeditionen med de vita bussarna i andra världskrigets slutskede.
En man som vigt sitt liv åt fredligt, humanitärt arbete. Var det naivt av Bernadotte att tro att rollen som utsänd av FN gav honom ett skydd i hans uppdrag? Men som officer var han fostrad i traditionen att en medlare eller parlamentär angriper man inte. Vi bör också beakta att vi idag känner till betydligt mer om den israeliska statsledningens hänsynslöshet än vad Bernadotte kunde ha anat år 1948. Visserligen var terrorgrupperna Irguns och Sterns aktiviteter kända. Men inte hur högt upp i den dåvarande och blivande statsledningens led deras aktiviteter var tolererade eller rentav förankrade.
I Sverige har det rått en märklig ambivalens inför Folke Bernadottes stora insatser. Men nu har äntligen en biografi utgivits: Vem var Folke Bernadotte av Stig Hadenius på förlaget Historiska Media år 2007. Vi får här en heltäckande bild av hans liv och gärning. För den som vill lära sig mer om Bernadottes personlighet och vad som format honom som människa är detta en lämplig läsning. Han var av kunglig börd, men inte helt, då fadern Oscar, yngre bror till Gustaf som skulle bli Gustaf V, hade förlorat arvsrätten till kronan när han som den förste i släkten Bernadotte gifte sig borgerligt. Modern Ebba Munck av Fulkila hade varit hovdam hos kronprinsessan Viktoria och denna mesallians sågs inte med blida ögon i alla kretsar.
Fadern Oscar var djupt religiös och de fem barnen uppfostrades i kristlig anda. Folke avlade studentexamen vid Nya Elementar och valde sedan att utbilda sig till officer inom kavalleriet. En svårartad magblödning kom emellertid att göra fortsatt militär karriär omöjlig. En annan händelse av stor vikt för Folkes utveckling var giftermålet med den amerikanska miljonärsdottern Estelle Manville. Hon kom att dela Folkes intresse för arbete inom olika frivilligrörelser. De blev båda ledare inom scoutrörelsen och Folke också inom Röda korset. Engagemang som skulle leda fram mot aktionen med de vita bussarna och medlingsuppdraget i Palestina.
Den som vill veta detaljerna kring mordet på Folke Bernadotte bör gå vidare och läsa Döden i Jerusalem av Kati Marton som noggrant går igenom bakgrunden till och händelserna kring mordet. Översatt till svenska och utgiven av Fischer & Co år 1995. Kati Marton är skoningslös i sin kritik av hur mordet på Folke Bernadotte hanterades på alla plan. I sin bok skriver hon så här:
”För Israel, Sverige och USA var mordet på Folke Bernadotte någonting som skulle glömmas fortast möjligt. Sir Brian Urquhart, som senare blev chef för FN:s fredsbevarande operationer, hävdar att en ’tystnadens konspiration’ kastades som ett täckelse över lönnmordet.
Ända sedan mordet på Bernadotte har jag haft svårt att vara med på klappjakten på ’terrorism’ så fort ämnet kommer upp i FN.”
Kati Marton går i detalj igenom förspelet till attentatet, själva utförandet och de så gott som obefintliga försöken att gripa attentatsmännen. Här finns namnen på alla inblandade och beskrivs deras kontaktnät. Mördaren själv, Yehoshuha Cohen, skulle senare, som god vän till Ben Gurion, tjänstgöra som livvakt i dennes närhet. Den blivande premiärministern Israel Shamir var som ledare för Sternligan en av dem som gav klartecken för mordet.
Kulmen på det hela blev när flera av attentatsmännen framträdde i en direktsändning i israelisk TV år 1991 inför en studiopublik bestående av veteraner ur Irgun och deras familjer. Utan skrupler berättade de, under skrattsalvor och applåder från publiken, om sin delaktighet i attentatet.
Kati Marton tar också upp en annan episod som bidragit till att svärta ned Folke Bernadottes minne. Den engelske historikern Hugh Trevor-Roper, senare känd för att ha garanterat äktheten på Hitlers förfalskade dagböcker, publicerade februari 1953 en artikel i Atlantic Monthly. Där gick han i god för Felix Kerstens påstående att denne räddat tre miljoner holländare från att transporteras österut år 1941 för att frigöra holländsk mark för tysk kolonisation. Denna skröna är kanske den mest bisarra i Felix Kerstens bok Samtal med Himmler : minnen från Tredje riket 1939-1945, först utgiven 1947 och i nyutgåva av CKM Media AB år 2002. Den borde ge även en okritisk läsare anledning att ta också övriga utsagor från Himmlers massör med en nypa salt. Trevor-Hoper sväljer emellertid även ett ännu grövre bete. Ett förfalskat brev från Folke Bernadotte till Himmler med grovt rasistiskt innehåll. Kersten företedde år 1953 en kopia av detta brev som han hävdade utgjorde en avskrift av originalet gjort i Himmlers högkvarter. Något original har aldrig påträffats och då det senare har visats att den uppvisade kopian är skriven på Kerstens egen skrivmaskin kan man förmoda att det är kopian som är det egentliga originalet.
Ifrågasättandet av Folke Bernadottes insatser har fortsatt in till våra dagar. När Bosse Lindquist gjorde en radiodokumentär år 1998 om de vita bussarna valde han att ge programmet den försåtliga titeln Ta judarna sist. Fritt citerat från ett mötesprotokoll från den 8 mars 1945 där ett av de tyska önskemålen har noterats som ”Judarna böra avhämtas sist”. För den som vill sätta sig in i alla fakta kring hjälpaktionen med de vita bussarna rekommenderas Sune Perssons stora bok Vi åker till Sverige, De vita bussarna 1945, Fischer & Co 2003.
Bosse Lindquist valde också att på två ställen i sitt program nämna att Vera Oredsson, känd för sitt engagemang i Nordiska rikspartiet, var en av dem som kom med bussarna till Sverige. Men han undviker att nämna att Vera Oredsson är född Schimanski och att modern och hennes yngre bror Folke också var med på resan. Folke Schimanski har sedan blivit känd som journalist och historiker och den lilla familjegruppen passade väl in på en av de prioriterade målsättningarna med aktionen. Att till Sverige hjälpa hem svenskfödda kvinnor, ofta med minderåriga barn, som varit gifta i Tyskland.
Ytterligare ett exempel på hur kritiska synpunkter på aktionen lyfts fram är historikern Ingrid Lomfors bok Blind fläck, minne och glömska kring Svenska Röda Korsets hjälpinsats i nazityskland 1945”, Atlantis 2005. Lomfors lägger tyngdpunkten på de transporter av ca 2000 franska fångar som gjordes med de vita bussarna från lägret Neuengamme utanför Hamburg till ett par andra läger utanför Hannover. Överlevande från transporten har vittnat om den djupt traumatiska upplevelsen att tro sig vara befriade av Röda Korset men enbart bli förflyttade till ett annat läger. Flera av de svårt sjuka och undernärda internerna dog också under transporten. Några av de som överlevde kriget intervjuas av Lomfors i hennes bok.
Det är lätt att idag uppröras av denna händelse men frågan är vad som utgjorde alternativet. Folke Bernadotte hade inget starkt förhandlingsläge. Han fick uppbåda all sin skicklighet för att nå de eftergifter som var möjliga från tyskarnas sida. Ett av deras krav var att samtliga interner, som skulle evakueras, först skulle samlas i lägret Neuengamme. Men detta läger var fyllt till bredden och en av byggnaderna måste först evakueras. Fanns egentligen något annat alternativ än att hjälpa till med evakueringen eller avbryta hela aktionen? Det bästa är det godas fiende som det heter i ett gammalt talesätt.
Lördagen den 29 september 2007 invigdes monumentet ”Den trånga porten” på Värnhemstorget i Malmö. Skapat till minne av aktionen med de vita bussarna av konstnären Solveyg Schafferer och skänkt av norska före detta politiska fångar. Fredagen den 28 september intervjuas Ingrid Lomfors i Sydsvenskan och framför i ytterligare skärpt form de åsikter hon tidigare presenterat i sin bok. Sydsvenskan sätter den träffande rubriken ”Tusentals offrades i svenskt hjältedåd” över artikeln.
Klart är att det aldrig skulle rests något monument om Folke Bernadotte agerat som Ingrid Lomfors kräver av honom. Då hade de vita bussarna återvänt tomma till Sverige och hela aktionen bara utgjort ett exempel på att det inte räcker med god vilja om den inte kombineras med verklighetssinne. Då hade jag inte heller haft en kvinna från Polen som stadig lösnummerköpare av Folket i Bild under 1970-talet när jag knackade dörr och sålde tidningen i Strängnäs.
Denna kvinna hade sett sin man gripas av Gestapo och försvinna. Senare skulle hon själv fängslas och interneras. Hon skulle överleva förflyttningen till fots – mitt i vintern – från koncentrationslägret i Polen till kvinnolägret i Ravensbrück strax norr om Berlin. Hon överlevde också hela kriget då hon var en av de 7.000 kvinnor som Bernadotteaktionen kunde hämta från lägret i Ravensbrück i slutet av april 1945.
Redan i början av april 1945 gick en konvoj med 5.000 gåvopaket till kvinnorna i Ravensbrück. Den kunde också hämta de ca 100 skandinaviska kvinnor som befann sig i lägret. Den 22 april avgick en ny kolonn med 15 danska ambulanser, ledd av den svenske kaptenen Arnoldsson, mot Ravensbrück för att hämta alla sjuka. De sovjetiska trupperna var nu bara några dagars marsch från lägret och lägerledningen präglades av disciplinupplösning inför det för dem hotande slutet.
Lägerkommendanten meddelade först Arnoldsson att hela lägret skulle evakueras och att han kunde ta med sig samtliga franska, polska, holländska och belgiska kvinnor – totalt 15.000 personer. Strax därefter gavs beskedet att det kommit Führerbefehl om att alla fångar skulle stanna i lägret. Ett telefonsamtal till Himmler bekräftade ånyo att fångarna skulle släppas.
Under detta kaos, med vägarna fyllda av flyktingar och under ständigt hot från allierade bombplan, lyckades man mellan den 22 och 25 april genomföra ett antal landsvägstransporter av 3.000 kvinnor från Ravensbrück. Dessutom genom Reichbahnpräsidenten Bauer i Lübeck få fram ett godståg som kunde hämta ytterligare 4.000 kvinnor från lägret.
När Hans Arnoldsson lämnade Ravensbrück den 25 april fanns mellan 20- och 30.000 fångar kvar i lägret och kommendanten förberedde en evakueringsmarsch ut ur lägret. När den sovjetiska och polska armén befriade lägret den 30 april – 1 maj fanns där bara 3.000 sjuka kvinnor. De övriga hade evakuerats i en dödlig marsch till fots.
När kung Carl Gustaf invigde monumentet på Värnhemstorget hedrade han därigenom sin farfars kusin och tillika sin egen gudfar Folke Bernadotte. På de första bänkraderna satt de ännu överlevande överlevarna från aktionen. De flesta nu i nittioårsåldern. Liksom flera av chaufförerna och övrig personal. Jag är övertygad om att de, liksom jag själv, anser att för att karakterisera Folke Bernadotte räcker det med ett enda ord. En hedersman.
Publicerad första gången 30 september 2007 på Folket i Bilds hemsida.