Det stora temat i Jan Guillous memoarer är förstås IB-affären. Han drogs till den hemliga underrättelsevärlden. Hans politiska intresse triggade situationen ännu mer. Att avslöja samhällets mörka sidor var målet. Det här formade resten av hans skrivarliv.
Att IB-avslöjandet kom till stånd är en kombination av många ganska slumpartade omständigheter. Att Peter Bratt och Håkan Isaksson förenades med taktikern Jan Guillou var nog en förutsättning för framgång. Att Håkan Isaksson i början spelade en dubbelroll och rapporterade till både sin chef Bo Anstrin om FiB:s aktiviteter och om IB:s aktiviteter till FiB var en nyhet för mig.
Det faktum att Anstrin inte tog Isakssons rapporter om FiB på allvar är märkligt och skulle komma att bli en källa till mystiska teorier senare. Guillous förklaring, att Anstrin ville bli av med Isaksson för en mindre ekonomisk förseelse på jobbet, är den vi har men verkar inte riktigt sannolik. Att överhuvudtaget avskeda en spion med så mycket kunskap om olaglig verksamhet verkar minst sagt korkat. Ganska naturligt att frågor uppstår runt det här.
Jag valdes in i styrelsen i april 1973 och satt nu vid samma bord som alla de kända personerna, varav minst tre hette Jan. I Umeå hade FiB-avdelningen blivit betydelsefull. Där hade bildats IB-kommitté och jag hade en lång rapport vid det extra styrelsemötet den 27 oktober i Haga skola. Min glada entusiasm ansågs opassande av en gravallvarlig aktivist från Uppsala. Jag fick kritik för den och mötte för första gången det milda vansinne som då och då tittat fram i rörelsen, men som jag anser inte haft någon avgörande betydelse.
Jag kom också med på ett hörn i själva IB-affären. I september (nr 17) publicerades materialet som avslöjade IB:s spionage i Vietnam och Kina. Överste Carol Bennedichs avdlening R5 ledde verksamheten. Han dementerade kategoriskt förstås. Överstens frånskilda hustru, som bodde i Umeå, blev upplivad av detta och kontaktade FiB:s redaktion. Hon bekräftade att han ofta reste till Vietnam och Kina, men kunde inte presentera några mer handfasta bevis. Hon lovade leta fram ett vykort som översten skickat från Kina, men inget hände. Då fick jag (styrelseledamot från Umeå) i uppgift att kontakta henne för att påskynda letandet och om möjligt skaffa fram vykortet. Den 23 november ser jag i min dagbok att jag bandade ett telefonsamtal med henne. Sedan gjorde jag ett besök och blev inbjuden i den mörka tysta lägenheten med högt till tak. Jag poängterade vikten av att få fram vykortet, men hon ville tala om allt möjligt ovidkommande om översten. Efter ett andra misslyckat besök gav jag upp och meddelade detta till Kerstin Ostwald på redaktionen.
Nog kände jag mig som spion och var också lite skraj att åka fast. Några televerkare hade ju berättat att vår telefon var avlyssnad. Det fanns alltså goda skäl att tro att Säpo visst vad jag sysslade med. Men det jag sysslade med var inte på något vis olagligt. Jag kontaktade bara tidningens uppgiftslämnare med grundlagsfäst anonymitetsskydd.
Den 17 november höll jag mitt första offentliga tal i en skolaula i ett vintergnistrande Lycksele. Vi reste dit för att starta en FiB-grupp och kallade till möte om IB-affären. Ingen hade förberett något anförande, så jag blev tvungen att snabbt krafsa ihop några passande fraser som slutade med krav på en parlamentarisk fempartikommission för att utreda hela härvan. I publiken, som bestod av ett 30-tal personer, satt en KFML(r)-are och rynkade på näsan åt våra ”småborgerliga illusioner”. Det gjorde att någon FiB-grupp aldrig bildades där. (r)-are och trotskister var våra besvärligaste motståndare på gatorna. Deras antidemokratiska bockfot var mycket tydlig de där åren.
Efter fänglesevistelsen reste Guillou på turné och pratade om IB. Jag träffade honom på hotell Aveny i Umeå före sitt framträdande på Universitetet. Han förberedde sig till min stora förundran med en halv flaska rödvin. Nu skulle (r)-are och trottar äntligen få svar på tal. Jag berättade om läget. Jan verkade helt obekymrad. Universums rotunda var fylld till bristningsgränsen. Vi fibbare njöt av uppståndelsen och väntade på anfallet från vänsterflanken. Men till vår stora besvikelse höll dom truten denna gång.
De underliga ryktena om Harry-historien blev jag aldrig klok på. Det gällde uppgifter om att Palme hade regelbundna hemliga träffar med Elmér. Vet inte om den saken blev så mycket klarare i boken (sid 255-256) heller. Harry var en provokatör som försett Peter Bratt med falska uppgifter om Olof Palme, för att Palme efter publicering av dessa falska uppgifter skulle kunna dementera och därigenom belägga FiB med lögn, vilket också skedde. FiB skulle därigenom vara försvarslösa för att man inte skulle kunna avslöja sin källa. Blev det begripligt? Möjligen har jag missat något.
Ännu en mystisk vändning kom 1977. Hotet från Sovjet beskrevs vid den tiden i alarmistiska termer av SKP, men också i FiB/K. Rykten sa att hela IB-affären planterats i FiB av KGB via Socialdemokraterna för att de ville närma sig Sovjet och komma bort från USA:inflytandet. Guillous kontakter med Shori (Palmes pojke) togs som tecken i den riktningen. Var IB-avslöjandet alltså bara ett spel som FiB hade lurats med i av Sossarna? En konspirationsteori på hög nivå alltså. I FiB/K nummer 19/77 kom Myrdal med en skriftställning ”Bomben och Folket”, där han skrev ovanstående rent ut om än lite inlindat i passande retorik om att människorna är rädda för krig. En smula förvirring uppstod i leden, men det rann snart ut i sanden och glömdes bort. Guillou betraktar det som att Myrdal hade ”självklart och käpprätt fel.” (sid 327) Så är det antagligen.
Men varför Anstrin inte tog Isakssons rapporter om FiB på allvar, och den märkliga uppgiften om att Isaksson skulle avskedas har knappast fått någon rimlig förklaring. De finns säkert, för planteringsteorin tror jag inte på. Lars-Olof Lamperts som var ledamot av säkerhetstjästkommissionen skriver i SvD 2009-10-28 att
”Efterkrigstidens största journalistiska scoop var inte en aktion signerad rysk underrättelsetjänst,”
vilket stöder Guillous version.
I någon mening kan Guillou betraktas som att ha varit betald KGB-agent 1967 – 1972, även om han inte gjorde något olagligt. I Guillousk meing var han förstås en infiltrerande journalist med avsikt att avslöja, vilket väl är den enda hållbara inställningen till saken. Men han kunde väl sagt något till sina kompisar om sina KGB-planer. Men inte ett ord. Alla blev lika förvånade. En av dem skrev till mig: ”Guillou är en skitstövel, men vår skitstövel.” Det tycker jag passar bra som slutkläm.
Efterord 2010-08-17
Det skulle komma en fortsättning, 85 nya sidor om saken i pocketutgåvan av Ordets makt och vanmakt. Läs min kommentar till den i Nutidshistoria med Jan Guillou, del 4
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 1
Nutidshistoria med Jan Guillou, del 2
intressant
Andra bloggar om: Jan Guillou, memoarer, Ordets makt och vanmakt, Lars-Olof Lamperts, Carol Bennedich, SKP, KGB, Folket i Bild/Kulturfront, Sovjetunionen, Jan Myrdal, trotskister
1973 skulle jag fylla 22 år och i maj började jag på järnverket. Jag var politisk aktiv sedan några år och kände kamrater i såväl Umeå som Lycksele, men mitt arbete var huvudsakligen i Luleå, utanför alla intriger. Det som förvånar mig alltid är vad tiden går fort. Tio år senare var jag utbildad lärare och arbetade i Kopparberg, när Palme blev mördad. Jag skrev under kondoleansboken i Bångbro och skrev en insändare om nedläggningen av Bångbro Järnverk, som då motsvarade 5-6 Kockums, som då också lades ned. Jag satt även i FiB:s styrelse och besökte Decorimabutiken där roshögen växte i samband med ett FiB-styrelsemöte på Herkulesgatan.
Jag nämner detta för att jag var en av fotfolket och tänker på att vi borde skriva fotfolkets historia. Hur var det, att sälja 4 – 10 exemplar av FiB/K utanför Systembolaget och Konsum. Vilka pratade jag med. Ibland skrev jag någon rapport till FiB:s Vardagssida och i sommarnumret hade jag en reseberättelse om en cykeltur på Nordkalotten.
Visst betydde IB-affären mycket för mig liksom försvaret av tryckfrihetsförordningen, som sedan ebbade ut. Jag var på några regionmöten i Örebro, lärde känna en del kamrater där, sålde inte många fler exemplar där. I Kopparberg var jag i alla fall lite känd, liksom i Luleå.
Hur många exemplar motsvarade 5 ex i Kopparberg med cirka 6000 invånare jämfört med Stockholm, Luleå eller Sverige? Inte mycket. Där finns en av förklaringarna till problemet med föreningen – att organisera folk. Ensam är inte stark.
En verklig konspirationsteori
Kvällen när Olof Palme mördades passerade Halleys komet mycket nära en stjärna som i arabisk astrologi kallades för ”mördarens lycka”, sad-al-dabih. Det är ovanligt att någon annan himlakropp än månen passerar nära denna stjärna och mycket ovanligt att det är så nära som denna gång. Denna astronomiska händelse har varit möjlig att förutse i många årtionden och det är därför möjligt att fredagen den 28 februari 1986 valdes för mordet just på grund av detta. En normal dag i Olof Palmes liv saknades inte tillfällen för bakhåll, tex när han promenerade hem till Västerlånggatan från Rosenbad. Fredagskvällar var han dessutom oftast utan livvakter.
Det har framkommit många uppgifter om personer som talat om Olof Palmes nära förestående död, tex:
Veckan innan mordet lämnades ett brev med texten ”Olof Palme död!” till regeringskansliet vid Rosenbad, av Anders Larsson, medlem i den högerextrema organisationen ”Demokratisk Allians”, förkortat DA.
Föreningen Evantes Guardia Societas hade närradiosändningar dagen för mordet, med en historisk frågesport där man efterfrågade namnet på en svensk regeringschef, vilken inte var Gustav III. Därefter spelade man upp ett teaterstycke vilket tycktes handla om förberedelserna inför mordet på Gustav III.
Det andra numret av tidskriften ”Kulturnytt” utgavs på morddagen, med en artikel om ”lelle Olle” som hade utnämnt sig själv till rikskansler och som skulle vara försiktig så att han inte blev skjuten.
Dessa uppgifter talar också för att tiden för mordet var bestämt i förväg.
Samma personer bildade tre företag före och efter mordet vilkas namn tycks innehålla information om mordet. I februari 1984 bildades Venerdi, vilket betyder fredag på italienska. I december 1985 bildades Charon, vilket är den latinska formen för Karon, färjkarlen som ror de dödas själar över floden Styx till dödsriket enligt grekisk mytologi. Efter mordet, i juni 1986, bildades det tredje företaget Chantal. Om man sätter A=1, B=2 osv så blir bokstavsvärdenas summor i CHARON och CHANTAL desamma, nämligen 59. En månad innan mordet fyllde Olof Palme 59 år. Bokstäverna ”Ch” i Charon och Chantal uttalas ”see age” på engelska. Företagen hade lokaler på Birger Jarlsgatan 6b i Stockholm[7] och när jag 1987 studerade namnskylten utanför porten kom en person ut därifrån och kallade mig för spion, en person som jag hade sett tidigare och som jag visste var med i Demokratisk Allians.
Hyresgäster på Birger Jarlsgatan 6b var enligt skylten bland andra:
Friheten i Sverige
Näringslivets Fond
Bokförlaget Timbro
Bokförlaget Ratio
Jordec Ekonomikonsult AB
Chantal – Charon – Venerdi (skrivet just så, som någon sorts rebus, underst på skylten)
De sk Ramadakonferenserna, 1975 – 1985 på hotel Ramada utanför Jönköping, samlade årligen högerextrema deltagare. En av deltagarna på den allra första konferensen var densamme Anders Larsson som ovan. Deltagare var också advokat Lennart Hane, som var med i EAP, en organisation som bedrev en hänsynslös förföljelsekampanj mot Olof Palme. På några av konferenserna har också poliser från Norrmalmspolisen deltagit. Katarina Runske, som var avlönad av Näringslivets fond för att sköta kansliet åt Friheten i Sverige fanns med på deltagarlistor från Ramadakonferenserna.
Sture Eskilsson, huvudman på Näringslivets fond och ansedd som strategen bakom högersvängningen i svensk politik, var styrelseledamot i Friheten i Sverige. Näringslivets Fond bildade bokförlagen Timbro och Ratio 1978. På 90-talet var Odd Eiken vd på Timbro AB och statssekreterare på utbildningsdepartementet under Carl Bildts regering 1991–1994. Hans fru Ingrid Eiken är statssekreterare hos Lena Adelsohn Liljeroth (m) på kulturdepartementet sedan den 21 december 2006. 1986 hette hans fru Ingrid Klering och var Mårten Palmes fästmö[8].
Uppgifter i denna text sändes till kulturdepartementet och registrerades där 5-6 november 2011. 10 november meddelade kulturdepartementet att Ingrid Eiken ska sluta som statssekreterare. Hon kommer att bli kvar till februari 2012 när hon tillsätter posten som vd för Mäklarförbundet, men kommer inte att delta i handläggningen av ärenden[9].
Jordec Ekonomikonsult, som också hade lokaler på Birger Jarlsgatan 6b, bildades 1969 och finns omnämnt som täckmantel för underrättelseverksamhet i Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet”. IB bildades på 60-talet som en sammanslagning av försvarsstabens underrättelseorganisation T-kontoret och socialdemokraternas Collector, vilken sammanställde information om förmodade kommunister i facket. Birger Elmér blev tillsatt som IB-chef och Jan Rydström, som arbetat inom underrättelsetjänsten sedan kriget, bland annat inom det tyskvänliga sektion B tillsammans med Erik Dahmén, blev inofficiell ”finansminister” för IB samt officiellt byrådirektör på Östekonomiska byrån[3,4].
Erik Dahmén var 1986 professor på Handelshögskolan i Stockholm, huvudman för Näringslivets fond, vice ordförande i Ratios vetenskapliga råd, styrelseledamot i SEB och familjen Wallenbergs privata ekonomiska rådgivare. Gustaf Petrén[10], som var regeringsråd 1972-85 och 1974 bildade Medborgarrättsrörelsen bedrev tillsammans med Jan Rydström pronazistisk verksamhet på Lunds universitet under 2:a världskriget[6]. Efter sin pensionering 1985 knöts Gustaf Petrén som konsult till SAF. 1987 gick Friheten i Sverige samman med Medborgarrättsrörelsen. Gustaf Petrén var ställföreträdande justitieombudsman och stoppades 1972 av Olof Palme från att bli JO efter Alfred Bexelius.
I början av 70-talet började IB-samarbetet att knaka i fogarna. Håkan Isacsson, värvad av Bo Anstrin, i sin tur värvad av Jan Rydström 1946, gick till journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt på vänstertidskriften FIB/kulturfront och började berätta om IB och dess olagliga spioneri på svenska medborgare[3,4]. Något år efter avslöjandena om IB upplöstes organisationen, men naturligtvis inte de omfattande kontaktnät som utvecklats[1].
Några gånger om året brukade Olof Palme gå på bio och då oftast på fredagskvällar när han var ledig hela helgen. Vid 15-tiden fredagen den 28 februari 1986 berättade Olof Palme för Ingvar Ygberg och John Wahlbärj, efter ett möte på Rosenbad, att han kanske skulle gå på bio på kvällen. Även Lisbeth Palme nämnde det på sin arbetsplats. Vid 17-tiden diskuterade Lisbeth Palme i telefon med Ingrid Klering, sonens fästmö, ett besök på biografen Grand. Olof Palme fick höra om planerna vid hemkomsten runt 18.30 och när han talade med sin son Mårten i telefon hade denne redan köpt biljetter till Grand. Vid 20-tiden bestämde sig makarna Palme att gå på samma föreställning som Mårten och hans fästmö och klockan 20.55 träffades de fyra utanför biografen. Makarna Palme hade inte beställt biljetter men kassören Göran Fredricius gav dem biljetter som hade beställts av en direktör på Sandrews, på bänkrad 8 nära gången i mitten[2]. Det var ungefär trehundra besökare på föreställningen och snett bakom Olof och Lisbeth hade Björn Rosengren och hans dåvarande fru Agneta fått platser.
En tid efter mordet på Olof Palme köpte Ingrid Klering en målning av konstnären Ocki Andersson avsedd som födelsedagspresent till Mårten Palme. Bilden var något abstrakt men påminde starkt om en man som låg på marken sedd genom ett kikarsikte. Tavlan lämnades senare tillbaka till konstnären med motiveringen att Mårten Palme hade fått ”dåliga vibrationer” av den.
Östekonomiska Byrån, ÖEB, hade lokaler på Drakens gränd 1 i Gamla Stan och 1987 kunde man läsa på namnskylten i trappuppgången att såväl Jan Rydström som en av professor Dahméns söner höll till där. Längst ned på namntavlan brukade det också stå korta kryptiska meningar som:
ERBEN KLEMALJ
LEG MARKEN LEJD
LEKAR MED NEGLJ
alltid skrivna med ett begränsat antal bokstäver delvis lånade från namnen:
ÖSTEkoNOmiska BYRÅN
JAN RYDström
De små bokstäverna saknades på namntavlan. Antagligen var det Jan Rydström själv som roade sig på detta sätt och själva budskapet finns nog i de saknade bokstäverna. Från 1988 förändrades inte de kryptiska meningarna mer. Enligt Peter Bratt hade Jan Rydström blivit ”gaggig” och intagen på en psykiatrisk klinik detta år. När Jan Rydström en tid därefter avled skrev vänner en nekrolog i Svenska Dagbladet där han kallades för ”den oerhörde”. Några som kände Rydström utan att räkna sig som vänner ansåg att Rydström hade en bisarr personlighet och han utan någon som helst kontroll utifrån använde IB:s ekonomiska medel för privat bruk[3].
Olof Palme var en begåvad ung man från överklassen, hans far och farfar hade varit betydelsefulla personer inom näringslivet, när han via sitt arbete som utredare inom den militära underrättelsetjänsten fick kontakt med Tage Erlander. Erlander blev imponerad och knöt honom till sig som sin personlige sekreterare. Egentligen var det Olof Palmes kollega, socialdemokraten Birger Elmér, som Erlander ville ha som sekreterare, men Elmér kunde inte utan föreslog istället Olof Palme[5]. När det framkom att Olof Palme var lojal mot såväl Tage Erlander som socialdemokratin, var det många som blev besvikna och tyckte att Olof Palme var en klassförrädare.
Det finns många som kan vittna om det besinningslösa hat mot Olof Palme som vissa hade. När han deltog i torgmöten brukade medlemmar från EAP stå skrika att han var en mördare och en knarklangare. I början av sjuttiotalet på Eklundska krogen i Gamla Stan satt Olof Palme vid ett bord och pratade med en man på tyska. En ung sommarvikarie skulle servera sällskapet sallad men råkade av nervositet tappa skålen med sallad på statsministern. Servitrisen blev förskräckt och försökte torka bort salladen från hans byxor men Olof Palme höll stilen och sa: ”Det gör ingenting”. En man och en kvinna vid ett bord i närheten började att skrika: ”Serva inte det där svinet Olof Palme!” De fortsatte att skrika hysteriskt utan att någon sa till dem, men Olof Palme själv verkade inte ens märka deras existens utan försökte bara trösta den bedrövade servitrisen.
Vi som levde när Olof Palme var statsminister upplevde att många avskydde Olof Palme. Även om få trodde att han skulle bli mördad var det heller inte så många som egentligen var förvånade när den första chocken gått över. Men att nazister eller före detta nazister har tillåtits att härja fritt i näringslivsorganisationer och underrättelsetjänster, och som det tycks kunnat planera ett mord på en statsminister utan att någon ingripit, det är något som alla svenskar borde begrunda. Detsamma gäller också det faktum att en ställföreträdande justitieombudsman och medlem i Regeringsrätten, Gustaf Petrén, hade varit aktiv nazist under 2:a världskriget[6] utan att detta diskuterades i massmedia. Tvärtom, var Gustav Petrén omhuldad i svenska massmedia.
Han sade sig kämpa fördemokratin och medborgarna men ingenstans kan man finna någon självransakan eller avbön. Allt tyder på att han var och förblev en nazistisk kverulant.
Referenser
[1] De grå brödraskapet, Sanningskommissionen om IB
[2] SOU 1999:8, Granskningskommissionen om mordet på Olof Palme
[3] FIB/kulturfront
[4] IB och hotet mot vår säkerhet, Peter Bratt, Gidlund, Stockholm 1973
[5] Vem är Olof Palme? Bertil Östergren, Timbro, Stockholm 1984
[6] De intellektuellas förräderi, Sverker Oredsson
[7] Aktiebolagsregistret
[8] Wikipedia: Ingrid Eiken
[9] Kulturdepartementet
[10] Wikipedia: Gustaf Petrén
Jag har nu läst Svahns långa kommentar. Min enda kommentar till den är att det är smått fascinerande att se hur lösa antydningar och fantasifull siffermagi kan mynna i de mest osannolika samband …
Vilka osannolika samband anser du att de lösa antydningarna och den fantasifulla siffermagin utmynnar i?
Det tog dig över två år att svara. Jag har glömt bort vad det handlade om. Du får förlåta mig, jag har inte tid. Rekommenderar denna artikel av Anders Jallai.