Inte småstatspolitik – äventyrspolitik!

Den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken är irrationell. Den har gjort Sverige till en fiendenation i ryska ögon. Stockholm har inga normala officiella kontakter med Moskva. Svenska regeringen önskar att affärer och handel med detta land inte ska kunna bedrivas på sedvanligt vis. Sverige är det land i Europa som starkast har yrkat på ekonomisk krigföring mot Ryska federationen.

Men Sverige har ingen kraft att sätta bakom sina hårda, stundtals oförsonliga ord. Dess politiker vägrar att rusta upp det militära försvaret och annan försvarskapacitet – medan Ryssland gör det. Svenskt kapital investerar i ryskt näringsliv – i ett land alltså som regeringen Löfvén anser vara aggressivt gentemot vårt. Ansvariga statsråd talar som om Ryssland vore ett hot – rentav det enda hotet – mot världsfreden.

Regeringsmedlemmar har vidare uttalat sin oro över en möjlig framtida avspänning mellan Förenta staterna och Ryssland, i hägnet av det senaste amerikanska presidentvalet. Å ena sidan beklagas dagligen och stundligen höjda spänningsnivåer, å andra sidan varnas för sänkta spänningsnivåer om ledarna för två stormakter skulle börja prata med varandra. Ska Sverige alltså börja straffa USA, om detta land slutar att delta i bestraffningsaktioner mot Ryssland?

Man ser följaktligen hur ogenomtänkt och irrationell den svenska regeringens hållning är.

Denna regering har gjort försvaret av landet beroende av amerikansk välvilja (”transatlantiska länken”). Men om välviljan mildras eller upphör – var står vi då? Vår försvarsmakt samövar med Nato-länder – samtidigt som sammanhållningen i denna militärallians betvivlas på sina håll, också inom alliansen. Nu går regeringen in för att stormaktsvetot i FN:s säkerhetsråd ska tas bort – med risk för att världsorganisationen då blir part i en stormaktskonfrontation.

Detta är inte småstatspolitik, det är äventyrspolitik!

Under kalla kriget var det en svensk specialitet att kunna samverka med stater som hade olika samhällssystem. Detta hade föga med ideologi att göra, det låg i vårt lands överlevnadsintresse. Idag sker så kallade samarbeten endast med sådana nationer som vi på oklara grunder anser oss särskilt befryndade med. Men den man är befryndad med behöver man inte ha gemensamma intressen med, åtminstone inte i allt. ”Släkten är värst” lyder ett känt svenskt talesätt. Det dödliga våldet är vanligast inom familjer. Under första världskriget slogs härskare som var nära släkt med varandra.

En ansvarskännande politiker måste kunna språka även med den som han på mer eller mindre goda grunder föraktar. Föraktet är en känsla, dialogen håller den i schack. Förakt får inte styra det politiska handlandet – det vore oförnuftigt och på sätt och vis ociviliserat, barbariskt – lika litet som sympatier. En utrikesminister, särskilt i en oskyddad, militärt försvagad småstat, har faktiskt en skyldighet att inte tala om vilka hon gillar eller ogillar.

Sverige bör inte heller skriva andra länders folk och regeringar på näsan hur dessa ska sköta sina inre angelägenheter. Det är totalt kontraproduktivt. För vår del vill vi ju inte ha sådana recept utskrivna. Och inte önskar vi oss repressalier för råd som utdelats, också om detta har skett i all – postkolonial och feministisk – välmening. Även om Sverige skulle vara ett mönsterland i det ena eller andra hänseendet, finns det liten anledning att stoltsera med detta. Mallig bör man inte vara.

Den ”moraliska utrikespolitiken”, som inleddes redan under regeringen Reinfeldt, behöver omprövas. Den stärker ingalunda vår ställning internationellt. Den utsår illusioner i den egna befolkningen. Den väcker löje hos nära grannar.

Stark återhållsamhet rekommenderas.

…
Först publicerad på alliansfriheten.se