sture-eskilsson
Sture Eskilsson

Såg att Sture Eskilsson nu gått ur tiden. Han var hjärnan bakom mycket av utvecklingen på 70- och 80-talet i vårt land. Det gällde till exempel kampen mot löntagarfonderna, bildandet av Timbro som blev den potenta motorn i SAFs stora kulturoffensiv på 80-talet. Han var en betydelsefull bakgrundsaktör för omvandlingen av Sverige från ett blandekonomiskt socialdemokratiskt folkhem till en närmast renodlad kapitalistisk marknadsekonomi. Han var smart, strategisk och framgångsrik.

Folket i Bilds ekonomiska kris
Våren 1987 var Folket i Bild/Kulturfront på väg in i sin dittills djupaste ekonomiska kris. Jag minns det hela ganska väl för jag var ordförande mellan april 1987 och april 1988. Efter att ha dragit över betalningsdatum till några viktiga leverantörer flera gånger tröttnade en av dem och begärde oss i konkurs. Onsdagen den 8 juli fick jag ett larmbrev om att fordringsägare gått till kronofogden och inkasso för att få ut sina fordringar. Snart knackade kronofogden på för att utmäta eventuella tillgångar, vilket inte var mycket.

Vi hade under våra första 15 år tiggt mycket pengar från våra medlemmar, tagit upp medlemslån, ordnat lotterier, startat kommanditbolag för att möjliggöra avdrag åt andelsägarna mm. Grundproblemet var hela tiden att löpande utgifter hela tiden översteg inkomsterna. Tidningen kostade för mycket att ta fram och sjönk dessutom hela tiden sakta i upplaga. Jag såg ett nytt insamlingslarm i pressen och till medlemmarna som utsiktslöst. Jag ansåg att något annat måste hända, som försökte ta itu med grundproblemet.

Eskilsson såg att FiB var en annorlunda röst på vänsterkanten och följde med intresse vad vi gjorde. Visserligen hade FiB avslöjat SAFs så kallade ”hemliga PM” (författad av den unge informationsdirektören Sture Eskilsson) redan 1971 i sitt provnummer, alltså promemorian som berättade om SAFs strategi för att på sikt bryta ”vänsterns problemformuleringsprivilegium” i samhällsdebatten.

Men på 80-talet kom en vänsterkrets till tals i FiB, som var motståndare till LOs och SAPs politik på många områden. Det gällde MBL, skolpolitiken och inte minst löntagartonerna. Det här gjorde att Eskilsson såg FiB som en motkraft inom vänstern och hade därför intresse av att FiB skulle överleva.

Kontakter med LO
Samtidigt hade FiB också kontakter med LO för att få någon sorts ekonomiskt stöd i sitt svåra läge. LO såg oss förmodligen som en allmän vänsterkraft, visserligen på tvärs med S och LO i många frågor, men ändå en motkraft till SAFs ideologiska offensiv som pågick för fullt.

Jan Myrdal, någon mer (minns inte vem) och jag träffade en delegation (med bl a Tommy Ohlström) från LO i LO-borgen. Vi bjöds på kaffe och bullar och diskuterade olika möjliga former av stöd, dock ej rena penningbidrag. Stödprenumerationer var ett alternativ. Ett annat var betalning av en anti-SAF-broschyr som FiB skulle producera.

Brevet från Sture Eskilsson
I mitten av juni ankom ett brev till redaktionen från Sture Eskilsson där han uttryckte sin uppskattning för FiB och att han önskade att vi skulle klara vår ekonomiska kris. Det var en klar invit om att han var beredd att diskutera någon form av stöd till oss och det föll förstås på min lott att kontakta honom, vilket jag gjorde.

Vi träffades aldrig, men talades vid i telefon och bollade lite förslag om hur vi skulle kunna komma på fötter. Han tyckte vi var dåliga på att slå mynt av våra goda kontakter med svenska konstnärer. Bland annat hade han svårt att förstå att vi inte gjorde mer buller omkring alla satirbilder av Leif Zetterling, som vi regelbundet publicerade. Det borde kunna generera pengar, menade han. Till slut framkom ett förslag från oss att SAF skulle köpa in 200 ex av av fotobok med fina bilder på kända jazzmusiker, som Donald Boström producerat för FiB. Den borde SAF kunna ha som presentbok tänkte vi. Sture Eskilsson accepterade och meddelade oss följande: ”Skicka faktura, men skicka inga böcker.”

Jag föredrog detta förslag för styrelsen. Det blev förstås debatt om det här var ett försök att sätta oss i klistret, eller ett ärligt försök att hjälpa. Diskussionen utmynnade i beslut att inte skicka någon faktura.

Konkursen till slut ett faktum
Jag var missnöjd med detta. Min tanke var hela tiden att vi skulle ta emot stöd av både SAF och LO, för att balansera mellan jättarna. Styrelsen valde istället att välja bort Eskilsson och SAF och bara stödja sig på LO. Men av det blev det inte heller mycket. Anti-SAF-broschyren var det enda jag minns.

FiB valde strax efter att gå i konkurs, kapade sina skulder och lyckades fortsätta verksamheten med lite kreativt bolagsbildande. Det här ansåg jag strida mot mycket av våra grundtankar om föreningsdemokrati och var extra pinsamt, för just den här sortens trixande hade vi kritiserat vår konkurrent ETC för tidigare.

Sture Eskilsson hade alltså sina fingrar med både här och där. Han tänkte uppenbarligen längre än många andra. Inte vet jag om det det hjälpt oss så mycket med en extra slant för de där böckerna. Men det hade säkert inte heller skadat oss.

Föregående artikelUppsala och den offentliga konsten
Nästa artikel(1) De finska torparnas sak är vår
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

4 KOMMENTARER

  1. Ge inte djävulen ens ett lillfinger. Bättre dö med stövlarna på, än göra sig beroende av fienden…

    Ni tog ett riktigt beslut!

  2. Jag är säker på att Lenin skulle ha tagit emot pengarna. Men till skillnad från FiB/K:s dåvarande ordförande skulle Lenin, när styrelsen sade nej, ha bett Eskilsson smuggla in pengarna på något sätt genom mellanhänder.

  3. Just det, hur skulle Lenin ha gjort? Anders Persson tror den 12 mars att Lenin skulle ha tagit emot pengarna. Javisst.

    Omkring 1920 beställde Sovjetunionen 1 000 ånglok från firman Nydkvist och Holm i Trollhättan, vilken innan dess aldrig hade tillverkat mer än 40 lok om året. Bättre tillverkningskapacitet fanns i Sovjetunionen, och en stor beställning där i stället hade naturligtvis varit bra på flera sätt. Länderna hade dessutom olika spårvidd. Nydkvist och Holm byggde ut, med hjälp av ett räntefritt lån på 10 miljoner kronor från Sovjetunionen, och loken levererades under åren 1921-1925.

    Priset var 200 miljoner guldrubel i förskott, två gånger förkrigspriset, och var en fjärdedel av Sovjetunionens guldreserv.

    Hela affären är mycket märklig. Vad handlade det om? Jo, detta kan inte ha varit annat än återbetalning av ett lån som Väst hade gett bolsjevikerna för att de skulle förstöra Ryssland. Nu gick det inte som långivarna hade tänkt sig, men det är en annan historia. Nydkvist och Holm var alltså mellanhand för lånets återbetalning.

    Läs mer i en artikel av den ryske historikern Starikov. Du kan åka ned till en bild av Trotsky och börja där.

  4. Björn!
    Nikolay Starikov är ute och cyklar redan från början i sin artikel där han låter göra gällande att det var amerikanarna och britterna som låg bakom de ryska revolutionerna 1917 – emot Tysklands intressen.

    Ända sedan början på 1:a världskriget jobbade tyskarna på att destabilisera den tsarryska regimen, eller att åtminstone få den att sluta separatfred.

    I ententens (Storbritannien och Frankrikes, efter april 1917 också USA:s) intresse var att förhindra detta eftersom det skulle medge Tyskland att koncentrera hela sin militära kapacitet på Västfronten.

    Huruvida Lenin hade pengar i väskan när han reste genom Tyskland, sedan Sverige, till Ryssland finns det olika uppfattningar om. Men det avgörande var att ledaren för den icke obetydliga minoritet i den ryska oppositionen som ville avsluta kriget till varje pris, kom till Ryssland.

    Lenin mottogs i Petrograd också av skriverier och anklagelser att han var en ”tysk agent”, vilket inte var helt gripet ur luften. Han var snart tvungen att fly till Finland för att inte häktas. Det är vidare Lenins insats som förklarar att andra ledande bolsjeviker, mer eller mindre motvilligt, slöt upp bakom hans ”nederlagslinje” vilken nådde sin fullbordan i freden i Brest-Litovosk.

    Till slut: jo, ententen kanske stödde eller såg positivt på februarirevolutionen utav det skälet, omfattat av en majoritet politiker och ryssar, att nu, med tsaren och andra inkompetenta ledare förda åt sidan, kunde kriget på östfronten äntligen föras till ett segerrikt slut.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.