I 1930-talets slutskede ville Medicinalstyrelsen ge ett tiotal judiska läkare och tandläkare från Hitlers Tredje rike uppehålls- och arbetstillstånd här i Sverige. Förslaget sablades ner överallt, och i vida kretsar brännmärktes den planerade ”judeimporten”. Den 6 februari 1939 arrangerade extremnationella grupper ett anti-judiskt fackeltåg i Stockholm med rader av studentmösseklädda akademiker i demonstrationsleden.
Härnäst på tur stod vårt äldsta universitet. Vid ett möte i det s. k Bollhuset en vecka senare antog studentkåren i Uppsala en flyktingfientlig – läs judefientlig – resolution med röstsiffrorna 548 mot 349.
Även i Lund mobiliserade antisemiterna. Den 6 mars samlades omkring hälften av universitetets alla studenter i Akademiska Föreningens stora sal och angränsande lokaler för att debattera ”judeimporten”. Med röstsiffrorna 731 mot 357 – en klart större marginal än i Uppsala – tog man avstånd från de judiska läkarna, väsentligen med rasbiologiska argument.
Det inträffade var djupt beklämmande. Bara några månader tidigare hade mörkret sänkt sig över Kristallnatten i Tyskland. Som sagt rörde det sig om ett högst begränsat antal läkare, alla dessutom med specialistkompetens. Att de skulle stjäla jobben från sina kollegor i Sverige fanns ju aldrig på kartan.
En pikant detalj i sammanhanget är att den pro-judiska resolution som endast 357 av lundastudenterna röstade på hade utarbetats av teologen och folkbildaren Curt Norell. Denne Norell var gift med psykoterapeuten Margit Norell, som i ett långt senare skede – på1990-talet – spelade en av de bärande rollerna i Thomas Quick-affären, som bekant på ett mindre förtjänstfullt sätt.
På hösten 1998 lämnade en ännu blott 19-årig Per Jimmie Åkesson Sölvesborg och reste till Lund för att studera statskunskap och filosofi. Med studierna blev det inte så mycket bevänt; redan vid hanegället tog hans politiska engagemang överhanden. Tillsammans med några likasinnade – Björn Söder, Mattias Karlsson, Richard Jomshof m fl. – ägnade sig Jimmie Å åt ideologiska diskussioner samt åt ölhävning, brädspelet Svea Rike, trädgårdsspelet kubb plus en serie andra nyttigheter. Ganska så snart blev Åkesson och hans tre nyssnämnda polare kända som Fantastiska Fyran i vänkretsen. De fyra tycktes oskiljaktiga. När Jimmie blivit varm i kläderna, grundade han och hans sammansvurna något som de kallade Nationaldemokratiska Studentföreningen, ett generöst vattenhål för de nationellt sinnade i millennieskiftets akademiska Lund.
Under min egen studietid i 1960-talet sydvästra Skåne betraktades Lunds universitet rätt allmänt som ett tillhåll för politiska vänsterkrafter. Men i boken Vasakärven och järnröret (Weyler, 2014) visar Per Svensson, författare och kulturskribent i Sydsvenskan, att Lund definitivt inte bara färgats rött genom åren. Studentaktionen mot de judiska läkarna har jag redan berört. Till detta kan så läggas att talare från Sveriges Nationella Förbund och från Nysvenskarna, Svensksocialistiska Studentföreningen, Nationella Frihetsförbundet och andra suspekta kotterier uppträtt tusentals gånger i Akademiska Föreningen. Vidare har Karl XII:s dödsdag, 30 november, högtidlighållits av auktoriserade hjältedyrkare med kransnedläggning och poesiläsning vid Tegnér-statyn i Lundagård … varje år alltsedan 1853. I oktober 1940 manade akademiledamoten Fredrik Böök, i ett välkomsttal, de förhoppningsfulla lundastudenterna att ”tro på stormens herre”, alltså på den österrikiske korpral som härjade några mil söderut.
Och så vidare, och så vidare. Extremistlistan kan göras väldigt lång.
Per Svensson menar att Fantastiska Fyran genom att grunda sin Nationaldemokratiska Studentförening slöt upp i de högerradikala leden och skrev in sig i en föga ärorik lundatradition. I mina öron låter detta mer än rimligt.
Det är inte invandringen som är Sverigedemokraternas verkliga paradnummer, även om de flesta tror så; det är i stället nationalismen som är SD:s ideal, ledstjärna och rättesnöre. För en renlärig Sverigedemokrat är nationen politikens primat. Målet för SD:s diktan och traktan är att återupprätta en gemensam nationell svensk identitet, varav följer en avog inställning till flyktingar och invandrare. Sverigedemokraternas främlingsfientlighet är alltså en konsekvens av deras nationalistiska glöd snarare än dennas förutsättning.
Svensson understryker att SD är en apokalyptisk och kulturrevolutionär organisation. Partimedlemmarna älskar inte, trots att de försäkrar motsatsen, det reellt existerande Sverige. I själva verket tycker de illa om landet. Vad de svärmar för är i stället ett artificiellt Sverige – det av SD-ideologerna så varmt omhuldade Folkhemmet, som, närmare besett, aldrig har funnits, i varje fall inte mer än styckevis och bitvis – vilket innebär att man drömmer. Ja, man drömmer sig bort och vill restaurera ett folkhem, som aldrig ägt sinnevärldslig existens. Just nu lever vi, enligt Jimmie och kompani, i ett nedgångsskede, kännetecknat av massinvandring och mångkultur.
”Paradismyt – Förfall – Återuppbyggnad” är det apokalyptiska trestegsschema, som Sverigedemokraterna råkar slava under och vara slavar under, även om huvuddelen av partimedlemmarna troligen är omedvetna om att så är fallet.
I skrivande stund råder stor oro i SD-leden. Den 27 april riskerar ett tjugotal frondörer med ungdomsförbundets – SDU:s – Gustav Kasselstrand & William Hahne i spetsen att sparkas ut. Just ungdomsförbundets mått och steg har varit en källa till ständiga bekymmer för partiets ledarstab. Detta tema berörs översiktligt, främst på sid. 97-103, i Sverigedemokraternas svarta bok (Verbal förlag, 2014), ett arbete som också i övrigt presenterar rader av omistliga basfakta. Det som kan stå Kasselstrand och hans revolterande anhängare dyrt är, bland mycket annat, deras nära samverkan med Front National, Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) och belgiska Vlaams Belang, rättare sagt samröret med dessa organisationers ungdomsförbund.
Det rimmar illa både med SD:s socialkonservativa inriktning och med Åkessons proklamerade nolltolerans. Ofta framhålls att Sverigedemokraternas rötter återfinns i den bruna och svarta myllan. Obestridligen är det så. Men även omvändningen är sann: våra öppet nazistiska grupper – Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen – har Sverigedemokratiska rötter. Var tid har sina Kasselstränder och sina Hahnepojkar.
Sverigedemokrater är, för övrigt i likhet med vänstersekternas medlemmar, ett slags ”apokalyptiska idealister”, konstaterar Per Svensson. De tror på vad de säger. Just därför är de så farliga. Det är en intressant iakttagelse.
Trosvissheten är faktiskt något av det mest påtagliga i Jimmie Åkessons bok Satis polito (Asp & Lycke, 2013).
Mats Parners artikel består dels i en, såvitt jag kan bedöma, helt korrekt skildring av de anti-semitiska manifestationerna 1939, dels en, såvitt jag kan bedöma, en helt riktig beskrivning av Fantastiska Fyras uppkomst i Lund sextio år senare.
Vad som gör mig lätt trött är när dessa historiskt helt orelaterade händelser kopplas samman för att demagogiskt komma åt SD. Det påminner mig om hur vi i 60-tals generationen fick oss itutade långa tirader om Stalins brott, detta för att hindra att vi gick vänsterut. Effekten blev snarare den motsatta: om nu vi som reagerade emot imperialism och sociala orättvisor var efterföljare till Josef Stalin så var han kanske inte så förkastlig ändå. De som är rasister idag är det i stort sett oberoende av vad som hände för 60 år sedan. Tror de på sin sak medför det snarare att de ser 1939 års män som beundransvärda pionjärer.
”Tro på sin sak”? Jag riktigt gnuggade ögonen när jag läste att det var en ”intressant iakttagelse” att SD:arna är farliga därför att de tror på sin sak. Vad menas? Alla som tror på sin sak drivs givetvis av en större målmedvetenhet och uthållighet än de som är ljumma. Vad är det för nytt och intressant med den iakttagelsen?
Enligt Per S. slöt Fantastiska Fyran upp i de högerradikala leden och skrev in sig i en föga ärorik lundensisk tradition genom att bilda sin Nationaldemokratiska Studentförening åren kring det senaste tusenårsskiftet. Jag ställer mig bakom det yttrandet och finner det ”mer än rimligt”. Det betyder nu inte att jag naglar fast Sverigedemokraterna vid antisemitiska skampålar – SD är som bekant hängivna Israel-vänner – eller att jag söker jämställa SD med 1930-talets nationalsocialister. Jag använder ordet tradition, varken mer eller mindre än så.
Även De Förenade FNL-grupperna (DFFG) och FiB/Kulturfront var traditionsbärare. Anders Persson skriver mörkt om Stalin i det sammanhanget, tyvärr utan att begripliggöra någonting som helst. Den organisation som mer än andra värnade om DFFG och 1970-talets FiB/K var utan minsta tvivel – det uttalat stalinistiska – Sveriges Kommunistiska Parti (tidigare KFML). Det betydde sannerligen inte att enskilda FiB/K-aktivister och FNL-are för jämnan hade Stalin i tankarna, men vi verkade ju i den traditionen, ofta utan att vara särskilt medvetna om det eller tillmäta det större betydelse. Idag vet vi bättre – vi borde åtminstone.
Mats P!
Vari ligger det stalinistiska i den organisationsprincip som var det originella med FNL-grupperna. Alltså enhetsfrontstänkandet.
Nu talar ”alla” om en enhetsfront för alliansfriheten och mot ett svenskt medlemskap i Nato. Är det också stalinistiskt?
Eller är det bara så att du inte håller isär sak och person?
Jag ställer mig nog på Anders Perssons sida. Var finns de relevanta kopplingarna mellan 1930-talets nazionalist-studentrörelser och ”de fyras gäng” drygt sextio år senare?
Eftersom jag har ganska gott om bekanta som studerade i Lund runt millennieskiftet kan jag säga att de herrarna i fyras gäng (som brukade pokulera på Raurackel (en österrikisk restaurang i kulturkvadranten som fortfarande finns kvar, de brukade sitta där och dricka öl i sympati med det då bojkottade Österrike där FPÖ under Haider och Wolfgang Schüssel just bildat regering, ni kan för övrigt läsa lite om den österrikiska extremhögerns bakgrund här), var tämligen isolerade i studentvärlden. Deras studentförening hade inte mer än ett tiotal medlemmar utan någon uppbackning från mer etablerat håll och något avtryck utanför sin studentförening avsatte de inte i nations- och kårvärlden. Ej att förglömma att studentpopulationen idag är sådär 25000 i Lund, det vill säga drygt tio gånger större jämfört med 1940.
Visst kan man kalla grundandet av ”Nationaldemokratiska Studentföreningen” för en del av en tradition, eftersom det funnits föreningar med liknande namn. Men hur relevant är detta i det här fallet?
Det stödet som fanns på 1930-talet kom inte så lite från etablerat håll inom universitetsvärlden (professorer som Karl Olivecrona, Fredrik Böök och Hugo Odeberg). Var det någon professor eller docent i Lund som stödde ”de fyras gäng” runt milennieskiftet? I så fall inte öppet (och om de gjorde det i det fördolda borde en del av dem komma fram snart eller redan ha kommit fram givet SD:s framgångar och att på femton år hinner ganska många närma sig pensionsåldern. Här finns ganska mycket rampljus att slicka i sig för den som kan visa det).
Att så många fler röstade för resolutionen i Lund mars 1939 är väl f.ö. inte så konstigt om resolutionen antagits med ganska stort stöd annorstädes (Uppsala) ett par veckor tidigare? Så funkar mänskligt beteende, opportunismen för att få stå på den vinnande sidan vinner över argument. För vem vill vara på den förlorande sidan?
Det går självfallet aldrig att bevisa hur många som påverkades av detta men i ett så stort urval som 1000 personer blir det trots allt kanske ett hundratal som röstade på majoritetens linje av det skälet. Inte så mycket att det ändrade utfallet utan mer för att röstsiffrorna inte blir lika självfallet starka ifall utfallet blir 600-400 mot 700-300. Då hade utfallet sett ut ungefär som i Uppsala vars ”bollhusmöte” var ungefär lika stort i antal deltagare en månad tidigare.
Sen kan jag lägga till lite för att klargöra vad gäller just Lund och Akademiska Föreningen:
Vad gäller Lars Hultén och trettionde november-kravallerna i Lund var det få av nassarna som var bosatta i staden (inte Lars Hultén heller för den delen, han är däremot född och uppvuxen i Lund, men blev senare fångvaktare på Kronobergshäktet) när marscherna började urarta på 1980-talet. Det senaste försöket de gjorde att demonstrera i stor stil 2008 blev ett praktfiasko från deras sida, då det var uppenbart att ingen av dem var hemmahörande i Lund, tusentals människor stod vid Clemenstorget och de trånga gatorna på Spoletorp medan ett åttiotal inresta nazister fick fri lejd av polisen och sightseeing på vägen från stationen till Monumentet (som egentligen är ett fredsmonument, ett monument från 1876 över Slaget vid Lund 1676 med inskriptioner på danska). Uselt val av symbolik (”monumentet” i Monumentsparken som symbol säger inte dagens svenska extremrörelser någonting) och noll uppbackning från lokalt håll har gjort att de inte återkommit sedan dess.
Vad gäller de ”tusentals suspekta kotterier” som uppträtt på AF genom åren finns det en utmärkt förklaring till: mellan, säg, 1853 då AF-Borgen invigdes till åren runt 1970 var AF samlingspunkten för hela stadens studentliv. Allting företogs där och då menar jag allt från nationssammankomster till kårmöten och studentföreningsverksamhet. ”Conjuncta valent!” (framåt tillsammans) som AF:s valspråk är. Därför har också alla studentpolitiska möten och föreningar träffats där genom åren. Huset är byggt enkom för detta behov! Vem som helst som var lundastudent vid denna tid kunde hyra lokal för sin studentförening eller sitt AF-utskott i borgen. Så vad är egentligen det skandalösa i detta (var skulle de annars ha varit i om de var en studentpolitisk förening i Lund? Det var bara att gå till AF, boka lokal och kvittera ut nycklarna), mer än att vi kan döma ut de som deltog i dessa kotterier i efterhand och att vi kan förebrå AF för att de inte höll efter och förbjöd nazistföreningarna från AF förrän 1943?
Så sammanfattningsvis, jag har svårt att se någon direkt självklar länk mellan 1930-talets Lund och dagens/millennieskiftets. I min värld är det främst Per Svensson (”senior columnist” på Sursvenska … jag menar akronymen SDS ) som skapat detta svaga ”samband” att sälja in baserat på SD:s framgångar ”från ingenstans” (om man ser på det ur Kanslihusets och ”medieelitens” perspektiv) och på att det fanns nazister i Lundaakademin runt 1940-”andan” (vars materie vi inte får veta något om hur den mår under de följande sex decennierna efter 1940 mer än om exillundensaren Lars Hulténs demonstrationer med andra mestadels icke-lundensare en gång om året mellan ca 1970-1991 vars inverkan för utbredandet av nazistiska/högerextrema idéer hos gemene lundabo och inte minst inom akademin varit minimalt) lever kvar i form av att där skapades SD:s kommande partitopp drygt sextio år senare.
I egenskap av sin ställning (”senior columnist”… fast man ska nog egentligen kalla honom ”ledarskribent”) kan Per Svensson sedan marknadsföra denna bok och denna tes alldeles gratis medan pengarna tillfaller honom och förlaget.
Att ett kotteri från samma håll hamnar uppåt i samma maktställning är inget nytt under solen, det behöver inte förklaras utifrån något ”extremt” förflutet för att de ska uppstå.
För den som är mer intresserad av att läsa om 1930-talsnazismen i Lund så kom det en bok om detta för drygt tjugo år sedan vars sammanfattning kan läsas här.
Om den österrikiska fascismen/FPÖ, en artikel vars text jag skulle vilja påstå säger mer om vad SD är ute efter (auktoritär stat med en formell demokrati) jämfört med flertalet av 1930-talets tyskvänner.
En beskrivning av 30-novembertågen i Lund och hur de upphörde i sin våldsamma form i början av 1990-talet.
[…] SDs Lundarötter […]
En i Lund bosatt och för SD ”grand old man” är väl Gustaf Ekström? Han hjälpte ”Fantastiska Fyra” att grunda SD utifrån BSS-traditionerna med det anstötliga kvar fast utan att det skulle synas.