Tillbaka på ruta ett

I yran efter kalla krigets slut för ett kvarts sekel sedan var det lätt att tappa huvudet. Och den politiska klassen hos oss gjorde det definitivt.

Av det faktum att det inte längre fanns två konkurrerande supermakter utan bara en, så drogs slutsatsen att stormaktskonflikternas tid var förbi. Och att allt i världen skulle fixa sig till det bästa om bara någon tog på sig jobbet som ett slags högste ordningsman. Och att denne ”någon” inte kunde vara någon annan än den enda kvarvarande supermakten. Och för vår egen del blev slutsatsen att vi nu utan vidare kunde göra oss av med såväl vårt invasionsförsvar som vårt värnpliktssystem.

Men hur insiktsfullt var detta? Ja, det första man kan konstatera är ju att det runt om i världen idag finns betydligt fler monster att hålla ögonen på än det fanns för tjugofem år sedan. Så inte har det här med den ensamme ordningsmannen fungerat så särskilt bra. Men det verkligt intressanta är förstås att stormaktskonflikternas tid visat sig inte alls vara över.

För det första har det kommunistiska Kina på bara några decennier blivit ett slags kapitalismens andra mecka. I rasande fart slår man idag det ena amerikanska världsrekordet efter det andra. Och för det andra har Moskva definitivt tröttnat på att bara göra det som Washington säger till dem att de skall göra och som man också lydigt gjorde de femton första åren efter Kalla krigets slut. Men nu är det alltså slut med det. Och det är bara att konstatera att ett nytt kallt krig idag är för handen i Europa.

Tillbaka på ruta ett med andra ord. Och borde detta då inte för oss i Sverige motsvaras av en renässans för såväl invasionsförsvaret som värnpliktssystemet.

Ja, den tanken har faktiskt redan börjat tänkas och ett första resultat av det presenteras i en antologi som kommit i dagarna. Försvaret främst heter den (Celanders förlag, redaktör Anders Björnsson).

Det är en rejäl läsebok. Sammantaget blir det ett drygt tjugotal stycken och de medverkande – en brokig blandning av politiker, historiker, militärer, publicister, diplomater och jurister – är ungefär lika många.

Räkna alltså med många olika infallsvinklar och många olika slags fakta och förstås också många olika sätt att skriva.

Någon inneboende ordning mellan de olika styckena i boken har jag inte hittat, så det är bara att dyka ner i den efter eget gottfinnande. Och man fastnar då än för den ene skribenten och än för den andre. Och just nu är min egen favorit den finländske generalen Gustav Hägglund.