Stefan Löfvén må vara en erfaren förhandlare, men att få ihop ett hållbart regeringsdugligt alternativ med denna nya riksdag är i praktiken omöjligt – om inte flera små borgerliga partier vänder helt på klacken och istället gör vad de dyrt och heligt lovat att inte göra.
Förmodligen blir det därför först en minoritetsregering (S-MP) som snart spricker inifrån, eller så lider den nederlag i någon prestigeladdad riksdagsomröstning, varpå nyval blir oundvikligt.
Men det finns ett alternativ, som på kort och medellång sikt skulle lösa många av etablissemangets problem. Det gamla och det nya arbetarpartiet kan tillsammans bilda regering, en så kallad ”stor koalition”. Så jobbar man i EU-parlamentet och i flera europeiska länder. S och M är ju i praktiken överens i alla stora frågor; EU, ekonomin, vinster i välfärd, rädda bankerna, kärnkraft, skatter, skola, försvar, Nato, … Politiskt är alltså detta det enda stabila regeringsalternativet efter denna valrörelse och detta val, förmodligen även efter ett nyval. De skulle tillsammans skapa en stabil majoritet på 53-54%. Och de moraliska fikonlöven kunde vara att man ”tar ansvar för landet” och helt kan isolera Sverigedemokraterna.
På längre sikt däremot skymtar stora nackdelar och risker med denna lösning. Socialdemokraterna skulle förlora sitt stöd bland alla vänsterkrafter och kanske spricka. Vänsterpartiet skulle kraftigt växa och kanske till och med andra partier skulle växa upp på vänsterkanten. Hur Sverigedemokraterna skulle påverkas har jag svårt att räkna ut. Kanske skulle de växa ytterligare, för flykting- och integrationspolitiken skulle förmodligen föras på samma sätt som nu.
Min prognos är alltså en S-MP-regering en kortare tid, sedan en regeringsombildning eller ett nyval som landar i en ”stor koalition”. Något annat alternativ ser jag inte, för långsiktig har partiernas politik inte varit sedan man tappade sina visioner.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Moderaterna, stor koalition
Knut, du har nog rätt. Om inte Löfvén och medarbetare är så kreativa att de kan få till en lösning på regeringsfrågan – landet måste ha ett styre. Om det inte går som han tänker försöka nu, blir det nog som du och Myrdal tror: Die grosse Koalition – M+S.
Tror inte som du att det blir en övergående lösning. Utan en fortsättning in i fascism. Det ordet kommer och får inte användas, vilket är kriteriet på just vad det handlar om. Är du optimist som jag också önskar vara – så lutar jag åt svart pessimism.
Nya Socialdemokraterna avlöser Nya Moderaterna!
Var det detta som var förändringen – en högersväng?
Man kan undra över om valet gick rätt till?
Samarbetet med USA/Israel inpå knutarna och många innanför knutarna
luktar illa – mycket illa!
Status Q består och förstärks – nu träder förrädarna fram en efter en och skall rädda högerfalangen inom S – Rosengren säger att det måste bli ett samarbete över blockgränserna och en annan förrädare Thomas Östros instämmer (han som fällde Juholt) – alla uppgörelser bakom folkets rygg måste förverkligas – Vänster får inte var med – vad säger Skåne – det största distriktet som inte vill ha vinster i välfärden!? Var befann dom sig när Sjöstedt drev frågan?
Persson den störste förrädaren håller sig i bakgrunden – blir han den nya Moderatledaren?
Gick det rätt till? Vinster i välfärden var den största frågan plus utrikespolitiken som tyvärr försvann!
Hoppet står till ett nyval nu när sossarna avslöjat vilken väg dom kommer att gå!
Eftersom vi nu haft åtta år med förödande högerstyre är det inte det vi behöver mer av. Jag hoppas verkligen att starka vänsterkrafter kan opponera och försöka vrida åt rätt håll …
Sixten, jag håller med om att läget känns nattsvart. Förhoppningsvis kommer det inom något år att dyka upp en ny kommunistisk rörelse, som lärt sig av misstagen under 1900-talet.
På lång sikt är framtiden ljus – med brasklappen att vi på något sätt undvikit en klimatkollaps. Det djävliga är ju att det känns som att det är bråttom, bråttom, men den enda möjliga framgångsvägen är ändå att de nya krafterna jobbar lugnt och metodiskt.
Tyvärr är förstås frestelsen stark för de ungdomar som begripit något, att ta genvägar. T.ex. propagera för gammal för länge sedan disktrediterad anarkism – ”bojkotta valet”. Förhärligandet av våldet i sig kommer vi nog också att få se framöver. O.s.v.
(En fråga till Knut: du brukar skriva att du aldrig varit kommunist trots att du var medlem i SKP. Jag undrar då hur du definierar ”kommunism”? Vad jag förstår så var August Palm kommunist, för på den tiden var socialdemokrati och kommunism samma sak.)
Tror inte riktigt på koalition mellan S och M. Båda har bara att förlora på det. Däremot är det möjligt att S kontaktar M och kommer överens om att lägga fram en budget som är lik den förra regeringens, för att få den godkänd.
Hannu!
Visst kan man säga att en strikt definition på en kommunist är att vara medlem i ett kommunistiskt parti. Alltså, i den meningen var jag kommunist mellan 1975 och 1980.
Men med tanke på alla konstiga figurer som kallar sig kommunister säger den definitionen nästan inget. Av mina erfarenheter av SKP kan jag konstatera att många sannerligen inte var kommunister i gängse mening. De var liksom jag antiimperialister, för yttrandefrihet och ofta kulturellt orienterade på ett sätt som liknar mitt, vilket liknar ytterligt få kommunister i mer historisk mening. Vi var knappast kommunister helt enkelt, utan minst lika mycket klassiskt vänsterliberalt orienterade. Vi var faktiskt mer liberaler än Folkpartisterna och försvarade klassiska bildningsvärden mer än Kulturrådet. Etc …
Knut!
Du svarar ju inte på min fråga om hur du definierar ”kommunist”!
Jag håller med om att ”medlem av ett parti som kallar sig kommunistiskt” inte är lyckat. Allt för många galningar skulle passa in …
Men det tycks som att det är så du underförstått definierar ordet: ”konstiga figurer”. Lite mer precis än så går det faktiskt att vara …
Själv har jag två gånger i mitt liv övergått från reformistisk socialdemokrati till att kalla mig kommunist. Och det har skett när jag ändrat uppfattningen att det går att reformera kapitalismen så att den fungerar hyfsat för vanligt folk – till att anse att kapitalismen som system måste försvinna. Och att de som tjänar på kapitalismen inte kommer att ge upp frivilligt.
Konstigare än så är det inte. Det är två olika bedömningar av verkligheten det handlar om i första hand. Inte om man är ”för” yttrandefrihet och någon sorts allmän ”antiimperialism”. (Yttrandefriheten var självklar för marxistiska kommunister fram till 20-talet, men tyvärr tappade ”realkommunisterna” under 1900-talet förståelsen av dess nödvändighet, med känt resultat.)
Du tror numera att dina kompisar i SKP i själva verket vara vänsterliberaler och inte kommunister. Och så kan det förstås ha varit i de miljöer du vistades. Men det var inte min erfarenhet.
Att de flesta av mina kompisar (och jag själv) snabbt förvandlades under några år tillbaka till vad kineserna kallade för ”borgerliga demokrater” är en helt annan sak. Det måste ses mot bakgrunden av de enorma bakslagen i Östeuropa och Kina.
Det som är svårare att förstå varför insikten om kommunismens nödvändighet har haft så förtvivlat svårt att slå igenom efter Wall Street-kraschen 2008. Men jag är övertygad om att förr eller senare kommer miljoner kommunister återigen att kämpa för en bättre värld.
Hannu!
Man kan definiera en kommunist på många sätt. Jag nämnde en. En annan är att den är kommunist som kallar sig kommunist. Det har jag aldrig gjort på grund av att dem jag mötte som gjorde det var så förbannat lika min konfiramtionspräst. Det svävade en slags tro och självupplevd ”rättfärdighet” runt dem.
Men Steigans Kommunisme 5.0 gillar jag bättre. Den säger mig mera idag än t ex alla som kallar sig socialister.
Men vi får se. Jag är rörlig och håller mig till yttrandefrihet, antiimperialism, kunskap, kultur och vetenskap. Får se hur länge det håller.
Tack för svaret, Knut! Du är en så klok person, så jag är övertygad om att du kommer att hitta hem så småningom