Johan Hakelius skriver en typisk krönika i Expressen 27 maj: ”Dags att bli förbannad nu – Frågan är inte orimlig: när är det dags att bli förbannad?”. Han tycker att det nu är dags. Som om det skulle hjälpa?
Han tycker – inte helt förvånande – att bomben i Manchester ”mot en fjortiskonsert” visar att islamisters brist på hederskänsla är utan gräns och att det nu är ”den samlade vidrigheten som tar ut sin rätt”. Han tror också ”att vi i det längsta försöker behärska oss. Men att det blir svårare och svårare med varje förbannad islamist som tar sig rätten att mörda oss otrogna kafirs. Och att det till slut blir för mycket. Ungefär som när en allergi bryter ut. Förnuftet spricker i helig vrede”. Nu får det vara slutdaltat! – tycker alltså Hakelius. Visserligen är ilska ”en farlig känsla”, men ilska är även …
”… en brett motiverande kraft. Den kräver rörelse, men inte nödvändigtvis oförnuftig rörelse. Ur ilska kan även växa ett behov av att tänka och analysera, en beslutsamhet att inte väja för det obehagliga, ett mod att se en fiende i vitögat, kraft att aktivt slå ned på det som är ont och avskyvärt.” (Hör ni hurraropen?)
Att inte bli förbannad, utan istället visa sammanhållning, kärlek och omtanke mot sina medmänniskor ”är farligt”. Ja, ”… det är den krampaktiga mesigheten som är farlig”.
Så kommer själva budskapet…
Att använda ilskan som drivkraft för att våga se, tänka och tala om det obehagliga: terror och mord är en central del i en tolkning av islam, som inte är ett marginellt randfenomen i den muslimska världen. Den tolkningen rekryterar nya anhängare, även i Sverige. Och det finns inga möjligheter att möta våldsbejakande islamism med kompromisser och undfallenhet, hopp eller kärlek.
Vad är det Hakelius egentligen menar här? Låt oss fundera.
Det enda han pekar ut som problem – och som drivkraft bakom all sorts terrorism – är en av de stora världsreligionerna: islam. Ingenting har visserligen ändrats i Hakelius´ eget trygga krönikörsliv, annat än att han nu blivit djävligt förbannad på islam. Fortsätter han på den inslagna linjen kommer han säkert att erbjudas nya välbetalda jobb inom lydmedia. En islamilsken anglofil – bingo! Passar idag in lite varstans.
Men, vad är att vänta av en uppflammande kollektiv ilska i Hakelius anda, förutom mera SD-stöd? Jo, krav på hårdare tag och starkare uppslutning bakom USA, Saudiarabien, Israel, Nato, EU i kampen mot terrorismen (IS m.fl.).
Finns det då ett liv efter jul, som grisen frågade? Alltså, finns det något sätt att undvika att ”islams ondska” blir förevändning för det västerländska MIC* att dra igång ett storkrig där Ryssland och Kina kommer att bli västvärldens motståndare? Inte tror jag att det är det som Johan Hakelius eftersträvar, men det är i det sammanhanget han gör sig till en nyttig idiot.
* Military Industrial Complex
Sherlock Holmes: Bilden är nästan 11 år gammal …
Dr Watson: Men hur …?
Holmes: Elementärt, min käre Watson. Enligt Wikipedia, varifrån bilden nog hämtats, heter det att den är från 13 oktober 2010 och är tagen av Niklas Palmklint. Men det nummer av den brittiska skvallertidningen Private Eye vår hjälte stolt håller i handen är från 13 oktober 2006 och, på originalbilden, syns vid hans fötter en två veckor senare utgåva från 27 oktober samma år.
Kostymeringen påminner om salig Sten Broman, som dock var kunnig i musik. Undrar var Hacke syr sina skor …
Den fanns i bloggens bildarkiv, jag tyckte den passade lika bra nu som då. En typisk islamofob anglofil.
Slutsatsen är knepig. Att det militärindustriella komplexet strävar efter ett krig mot Ryssland är ingen nyhet.
2014 införde EU och USA sanktioner.
2015 började saudierna att pumpa upp stora mängder olja i syfte att sänka den ryska ekonomin samtidigt som den muslimska världen inledde en folkvandring av bibliska proportioner med Sverige och Tyskland som huvudmål.
Idag är ett krig mot Ryssland endast möjligt om globalisterna lyckas avsätta Trump med hänvisning till de ”ryska kontakterna”.
Men Knut, jag ser inte att Hakelius talar om Islam generellt, utan om islamism!
Det är en stor och avgörande skillnad. Ditt resonemang haltar därför.
Läs Hakelius artikel en gång till så får du se!
Själv tycker jag det är positivt att Hakelius angriper islamismen. Man kunde bara önska att han, och andra som han, med samma patos kunde angripa rebellerna i Syrien som helt domineras av islamister. Men där är man tyst. I varje fall hittills.
Björn E!
Jag har läst noga. Den passage jag anser avgörande är ”…terror och mord är en central del i en tolkning av Islam, som inte är ett marginellt randfenomen i den muslimska världen.” Tycker inte man kan tolka detta som annat än att skylla terrorn på Islam – även om det finns en försiktig brasklapp ”i en tolkning av”.
Knut!
Jag förstår verkligen inte hur du läser Hakelius!
Det han talar om är ju ”en tolkning av islam”, där terror och mord är en central del, det är väl inte samma sak som islam generellt, eller hur?
Några rader längre ned skriver han till och med ut att han syftar på ”våldsbejakande islamism”.
Kan inte bli tydligare.
Björn E!
Det finns ingen ”Arkivislam”, liksom en gång en ”Arkivmeter” inlåst i ett lufttätt skåp i Paris. Allt vad vi kallar ”islam”, ”kristendom” o s v är ju alla tolkningar av olika ”heliga skrifter”. Vad Hakelius och många andra bör ägna tid åt att fundera över är varför just denna våldsamma tolkning av islam, som kanske alltid funnits i periferin, just i våra tider inte längre är ”ett marginellt randfenomen i den muslimska världen.”
Gör (det kanske något haltande) tankeexperimentet att ”vi” i västvärlden varit muslimer och ”de” nere bland de oljerika sanddynerna varit kristna. Hade då inte den på Bibeln grundade kristendomen kunnat utgöra ett lika bra underlag för ”terrorism” som någonsin Koranen? När inte längre Marx, Engels och Lenins skrifter fungerar som sammanhållande ideologiskt kitt, får man ta vad man haver.
Koranen är skriven baklänges. Till skillnad från Bibeln som börjar med det judiska folkets blodiga historia men slutar med ett fredsbudskap börjar Mohammeds uppenbarelser med ett liknande fredsbudskap men slutar med en uppmaning till krig mot de otrogna.
När den romerska kejsaren Konstantin konverterade på 300-talet blev kristendomen statsreligion i hela Medelhavsområdet.
Sedan kom den muslimska invasionen på 600-talet med erövringen av Jerusalem, Nordafrika, Spanien och Konstantinopel 1453 som höjdpunkt, och nederlaget i slaget vid Wien 1683 och upplösningen av det Osmanska riket efter första världskriget som nuvarande slutpunkt.