martin-och-johan
Martin och Johan efter återkomsten till den tunga friheten. (Bilden lånad från Metro, tack!)

Trots att många redan skrivit om 438 dagar vill jag ändå tillfoga det som griper mig mest. Vad som hände enligt svenskt medierapportering har jag ganska klart för mig. Jag följde nämligen skeendet dagligen i svensk press och gjorde en lista på på fib.se på alla artiklar från gripandet 2011 till frisläppandet 2012.

Det stora misslyckandet – att de blev gripna och dömda för terrorism – är det som gör de två helsvenska killarnas omtumlande 438 dagar till en riktigt angelägen historia.

De visste att de var något riktigt viktigt och farligt på spåren och gav sig fan på att göra det reportage som västerländska medier (alla kategorier) inte kunnat, velat eller vågat göra. De förberedde sig på alla sätt som man rimligen kan och gav sig huvudstupa ut i det okända.

Två svenska killar, fotografen Johan från Kungälv och journalisten Martin från Stockholm hamnar tillsammans lite av en slump i en mardröm där de är helt hänvisade till varandra. Från början känner de inte varandra mer än alldeles ytligt. Det enda de har gemensamt är en stark journalistisk drivkraft, sin ungdom och viljan att granska Lundins förehavanden i Ogaden.

Det politiska spelet kring hela denna historia är synnerligen intrikat och innehåller sannerligen sprängstoff: De svenska Lundinföretagen deltar i folkfördrivning i Ogaden, Etiopiens regering bekämpar ONLF-gerillan som bekämpar folkfördrivningen, Carl Bildt har suttit i Lundins bolagsstyrelse, Etiopien tillämpar USAs terroristjakt på sitt speciella sätt genom att kalla alla kritiska journalister för terrorister, världens stora vill ha olja och kan inte stöta sig med Etiopien, svenska journalister i etiopiskt fångläge måste försvaras av svenska UD … Hur gör man?

438-dagarDet blev ett fantastiskt reportage! Förmodligen har denna historia fått allas blickar riktade mot Lundins förehavanden på ett sätt som knappast hade varit möjligt med ett ordinärt journalistjobb, som de hade tänkt. Dessutom har vi fått lära oss så mycket mer.

Som fängelseskildring kvalar 438 dagar väl in bland klassikerna. Hur livet ter sig i detta fångläger är minst sagt gripande och väl gestaltat. Johans och Martins växelsång berikar skildringen och får läsaren att se det som händer via två helt skilda temperament; Martin, den antecknande, eftertänksamme, analytiske, välformulerade, skrivande, ambitiöse och relativt välanpassade. Johan, den impulsive, ilskne, otålige, snackande med ett rumlande ungdomsliv i färskt minne och något vilse i tillvaron. Dessa två röster och samspelet dem emellan lyfter berättelsen till hög nivå.

Mitt i läsningen sänds det stora reportaget på TV. Efter det tänker jag att jag nu fått allt. Men så läser jag i alla fall vidare och fastnar igen. Det är just deras växelsång som är så speciell och som inte framkommer på film.

På de allra sista sidorna får vi följa med i berg- och dalbanan alldeles före frigivningen. Meles Zenawi har plötsligt dött, vad innebär det för att frigivningslöftet från Meles ska infrias. Kommer processen att störas av nya nyckfullheter som varit fallet hela tiden. De sjunker åter ner i väntan och ovisshet, men börjar odla grönsaker och bygga en modell av regalskeppet Vasa för att behålla förståndet. Så på den utsatta dagen ropas alla som ska friges upp i högtalarna – utom Johan och Martin. Då faller dom i dvala på sina skitiga madrasser.

Dessa killars djupa vänskap fångas på kornet i bokens allra sista meningar. De befinner sig i den alldeles färska friheten och tystnaden på varsitt hotellrum i Istanbul – efter varma duschar och mellan rena lakan – och kan inte sova.

”Då knackar det på dörren. Jag fumlar med låset och släpper in Johan. Inte heller han har kunnat sova.

Utmattad sjunker han ner bredvid mig i sängen.

– Var ska jag bo, fortsätter han. Vad ska jag göra med mitt liv? Ska jag resa runt, fota krig och bli alkoholist, eller ska jag skaffa lägenhet och tjej?

– Jag vet inte, Johan, du kan bo hemma hos mig och Linnéa på soffan till att börja med.

Johan svarar inte. Jag hör hur hans andning går ner, och när jag tittar åt sidan har han redan fallit i djup sömn.”

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Föregående artikelKom igen Lena!
Nästa artikelTelefonavlyssning bakom Palmemordet?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

8 KOMMENTARER

  1. Johans och Martins bok är fantastisk! Stor litteratur! Jag grät gång på gång under läsningen. Och speciellt var det skildringen av vänskapen mellan dem båda som framkallade mina tårar. Precis det som du tydligen också fastnat för, alltså det rent mänskliga i berättelsen. Det gör inte boken på något sätt mindre politiskt viktig. Snarare tvärtom! Det ger den djup och framhäver det politiska budskapet.

  2. Härligt att det finns människor som Johan och Martin som med livet som insats försöker avslöja fascismen som sprider sig över världen och som stöds av Sverige och inte minst vår utrikesminister Carl Bildt!

    Vad händer nu? Debatten får inte tystna!

  3. Jag har inte sett att någon ställt frågan hur det kan komma sig att Schibbye & Persson nästan kramas ihjäl. Men om man ställer den, vad blir då svaret? Kan det vara att de två råkade ut för något, som kan uppfattas som att huvudmotsättningen i dagens värld inte är den mellan det rika Nord och det fattiga Syd utan den mellan det upplysta Nord å ena sidan och Syd som ett slags hemvist för mörkrets makter å den andra.

  4. Bo Persson!
    Vad menar du egentligen med din kommentar? Tycker du att det är fel att Johans och Martins bok fått så goda recensioner? Och att så många medier och enskilda personer engagerade sig i deras öde när de satt fängslade? Eller vad döljer sig egentligen bakom dina kryptiska (eller om det nu är insinuanta) ord om att dessa båda journalister nästan kramats ihjäl?

  5. Margareta Z!
    Som väl tydligt framgår av mina rader, talar jag inte om boken ifråga. Det jag syftar på är den allmänna mediauppmärksamheten. Om de inte blivit fängslade hade det idag inte varit så många fler som känt till dem än som gjorde det före fängslandet. Nu var de rikskändisar långt innan den aktuella boken kom. Det var mot denna bakgrund jag ställde min fråga. Och kom med ett förslag till svar.

  6. Margareta Z!
    Blir det mindre kryptiskt om jag lägger till några rader?

    Sedan Tredje världens dagar har världsbilden blivit en annan. Nu skall de fattiga länderna läxas upp. Och media har här gått i spetsen. Villigt har de axlat Kiplings gamla börda. Den vite mannens. Och om det idag inte är så mycket i civilisationens namn som i de mänskliga rättigheternas så handlar det reellt om precis samma börda. Samma storebrorsbörda.

    Mediarusningarna har varit många. Afghanistan, Libyen, Syrien … Och det är alltså i detta ljus, som jag föreslår att vi skall se den i det här sammanhanget aktuella rusningen.

  7. Bäste Bo P!
    Jag blir inte särskilt klokare av dina kompletterande ord. Du beskriver engagemanget för att få Johan och Martin fria som en medierusning, som ett exempel på hur den rika världen älskar att läxa upp fattiga länder och som ett utslag av gängse kolonialistisk storebrorsmentalitet. Men hamnar du inte då väldigt snett? Kan du inte — i stället för att veckla in dig i teoretiska analyser — glädjas åt att så många människor faktiskt, av ren medmänsklighet och kärlek till seriös journalistik och djuplodande utrikesbevakning, engagerade sig i Johans och Martins öde? Utan modiga journalister får vi ingen kunskap om vad som händer i världen. Därför är det, enligt min enkla mening, alltid upprörande när journalister tystas och hindras i sitt arbete och glädjande om de då får stöd av kollegor och av den stora allmänheten.

  8. Margareta Z!
    Någon välgrundad uppfattning om varför Schibbye&Persson släpptes går det väl egentligen inte att ha. Och det var ju inte heller den frågan jag diskuterade. Men om jag ändå skulle säga något i den saken så tror jag absolut inte att det hade något med den svenska mediauppmärksamheten att göra, utom att det mot denna bakgrund skulle bli en fjäder i hatten för Bildt och regeringen om den etiopiska regeringen släppte de två. Men är ens Bildt en tillräckligt stor aktör i det sammanhanget. Nej det tror jag inte. Det är däremot USA. Och vi vet ju att mellan Sverige och USA finns idag ett utbyte av tjänster och gentjänster. När vi nu i tolv år tjänat USA i Afghanistan och dessutom lovat att ställa upp i det aviserade fortsättningskriget är det väl inte för mycket begärt….

    Vem som sedan hamnat mest snett när det gäller min ursprungliga fråga får vi väl överlåta till andra att fundera på. Och för den delen: utesluter de två infallsvinklana verkligen varandra?

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.