”Det finns monster, men de är alltför få för att vara riktigt farliga. Värre är de vanliga människorna, funktionärerna, som är redo att tro och agera utan att ställa frågor.”
Med det citatet av Primo Levy inleder den f d Vietnamkrigssoldaten Michael Uhl en lång artikel med anledning av 50-årsminnet av Song My-massakern (i USA: My Lai). Den är också en anmälan av boken My Lai: Vietnam, 1968, and the Descent into Darkness (Oxford, 2017).
Den 17/3 1968 fanns på NY Times förstasida början på en artikel ”G.I.s’ in Pincer Movement Kill 128 in Daylong Battle;” (amerikanska soldater i kniptångsmanöver dödar 128 i dagslång strid). De 128 var nordvietnamesiska soldater. Resten av nordvietnameserna hade lyckats fly. Amerikanernas förluster var bara två döda och några skadade.
Detta skulle ha inträffat den sextonde mars, dagen innan. Om denna notis kan man säga att inte en siffra var rätt. Det som inträffat var i verkligheten massakern i Song My, då cirka 500 vietnameser mördades, de flesta ihjälskjutna på nära håll och inte en enda av dem soldat. Över hälften var yngre än 20 år, varav 49 tonåringar, 160 mellan fyra och 12 år och 50 som var tre år eller yngre.
När det inte gick att tysta ner massakern – snacket gick ju bland de meniga soldaterna – satte armén igång en egen process mot några underhuggare. Den som läste the Ledger-Enquire, en lokaltidning i Columbus, Georgia den sjätte september 1969, alltså nästan 18 månader efter dådet, fick veta att en militär åklagare på det närbelägna fort Benning undersökte anklagelser mot en löjtnant William Calley för att ha mördat ”flera civila” på ett ställe som hette Pinkville (militär slang för godtycklig vietnamesisk by). Nästa dag kunde man hitta en liknande notis på insidorna av NY Times, som talade om ”ett ospecificerat antal civila”.
I slutet av oktober fick frilansaren Seymour Hersh nys om saken, och i mitten av november, 20 månader efter massakern, briserade nyheten över världen.
President Nixon sade bland annat följande om avslöjandet: ”It’s those dirty rotten Jews in New York who are behind this”.
På olika militärbaser runt om i USA startades rättegångar också mot några av plutonchefen Calleys underordnade, men de flesta lades ner. Alla frikändes.
Calley kom att tillbringa en natt i fängelse och tre år i sin egen lägenhet under husarrest på fort Benning. 80% av USA:s befolkning tyckte att han skulle ha frikänts. Hans högsta befäl, ”field commander” Samuel Koster, som var generalmajor, degraderades av Pentagon till brigadgeneral.
Den impopuläre och inte särskilt smarte löjtnant Calley blev alltså syndabock för ett brott som hans överordnade borde dömts för. Amerikanerna visade betydligt större sympati för honom än för de vietnamesiska offren. Enligt USA:s politiska etablissemang var det inte vietnameserna utan dess egen krigsmakt, som var krigets offer. Under ett antal år påstods den lida under en åkomma som döpts till ”vietnamsyndromet”.
USA har aldrig erkänt eller gjort upp med sina brott under Vietnamkriget. Dess europeiska allierade har heller inte ställt några sådana krav. Alltså kan USA fortsätta starta nya krig med samma gamla självrättfärdighet och högstämda ordalag.
Tack Bengt, för den betraktelsen.
Jag läste en bok nyligen Döda allt som rör sig. Författaren åkte till Vietnam för att undersöka en annan massaker. Han fick stora problem att hitta rätt by då det visade sig att var och varannan by i regionen hade minnesmonument över massakrer de blivit utsatta för. Det han trodde skulle vara en nål i en höstack visade sig vara en höstack full av nålar.