ETT LÖPANDE BAND AV DUMHETER

1. Så intressant att läsa, för mig som varit med på en lång resa och upplevt en verklighet utifrån ett golvperspektiv, där det fanns ett ljus i tunneln under en kort tidsperiod, med start från mitten av 80-talet, då Volvoverken i Kalmar frångick löpandbandmetoden och införde ett grupparbetssystem, som byggde i stor utsträckning på montörernas egen planering. En arbetsmetod som var en del av IF Metalls idé om det ”goda arbetet”.

   Tveklöst ett nytt och lovvärt initiativ med ambitioner att göra jobbet mindre monotont som innebar för personalen mer av delaktighet och möjligheter till påverkan i tillverkningsprocessen, där intresset för personlig utveckling också gavs en chans på många sätt. Ett projekt som även PG Gyllenhammar stod bakom.

   Olyckligtvis – några år in på 1990-talet – dog detta mycket intressanta försök att göra ”det goda arbetet” till något av värde som även andra arbetsplatser förhoppningsvis med efterföljande mönster kunde bygga vidare på. Minns som exempel från min egen arbetsplats under samma tid, på en stor livsmedelsindustri i södra Sverige, att även där fanns ambitioner, tillsammans med personalen på ”golvet”, för utveckling av tillverkningsmetoder. Det gällde såväl produktkvalitet som arbetsmiljö och effektivitet. Också detta var av personalen ett uppskattat och positivt arbetssätt med goda resultat, som aldrig gavs chansen i den nya ”tidsandan”, med 90-talskris och EU-inträdet 1994.

   Trist nog befinner sig tryggheten på våra arbetsplatser på ett brant utförslut nu när vi skriver 2021 och ljuset i tunneln flämtar hjälpligt på sparlåga, minst sagt. Skall det behöva bli riktigt illa innan vi går mot en ljusnande framtid för tryggheten på våra arbetsplatser?

2. Med all respekt, bilden av produktionen vid Volvo Kalmarverken är oriktig. Montörernas inflytande bestod i en viss möjlighet – och på vissa balanser – tillsammans jobba upp ackordet några minuter så att man kunde spela lite kort. I övrigt var det tidsstudier av vanlig modell som gällde. När jag jobbade där 1978–1979 monterade vi modellerna 244 och 245. Att det skulle ha blivit någon förändring på 1980-talet känner jag inte till. Däremot var det ett väldigt hallå om arbetarinflytande när fabriken drogs igång 1974 och åren strax därefter.
   (Har inte ämnet behandlats tidigare på denna blogg?)

   (Jo, här /Redax)

3. Till Rune Edberg!
   Jag vill inte gå i polemik vad gäller din bild av Volvo Kalmarverkens produktionsätt under1978-79.
   Oavsett, utifrån min halvsekellånga erfarenhet (vad nu det kan vara värt) att vara delaktig i omfattande fabrikstillverkning, därtill under viss tid som facklig förtroendevald, kan ingen ta ifrån mig bilden från en kort period under 80-tal framöver, till en bit över mitten 90-tal, att arbetsgivaren insåg betydelsen av att inhämta den dolda kunskap som fanns bland arbetarna.

   Priset för arbetsgivarna skulle vara att lämna över till arbetarna större möjligheter med frihet att planera och påverka den närliggande produktionen. Viktiga arbetsmiljöbefrämjande åtgärder som också skulle stimulera intresset för personlig utveckling även på arbetsplatsen. Och att fackliga organisationer centralt som exempel, Livs och IF Metall såg detta som en positiv utveckling.

   Därutöver pågick det delvis en debatt bland oss förtroendevalda i vilken utsträckning ”vi” skulle helt lämna över vår ovärderliga yrkeskunskap till arbetsgivaren och vilket pris detta skulle innehålla.

   Frågan ställdes, om detta enbart var ett lockbete från arbetsgivarens sida som innebar, efter en tid skulle allt bli ”som vanligt igen” sedan vi lämnat öppet synfält till insyn i vårt arbete med konsekvenser än mera stressade arbetsmiljöer?

   De va då de, och nu är vi här under en helt annan verklighetsbild på arbetsmarknaden med försämrade anställningsvillkor, bemanningsföretagens stora intåg och tillbakapressade fackliga organisationer med allt vad det innebär i fråga om kraftigt minskat antal skyddsombud.

   Därtill är det parlamentariska läget inget som talar för att saker och ting skall skall bli till det bättre, under överskådlig tid.

   Avslutningsvis lånar jag några tänkvärda ord av Stig Dagerman

   ”Vårt läge är kanhända inte hopplöst, bara vi”.

4. Att montörerna hade något slags verkligt inflytande på Volvo Kalmarverken vid någon period under de 20 år som fabriken var i drift återstår att belägga. Så att ta exempel därifrån är helt uppåt väggarna.

   Pamparna i Metall hade väl i och för sig sina drömmar, lika orealistiska som idéerna om att löntagarfonderna vore ett sätt att nå socialismen.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.