Från olika håll angrips nu Jan Guillou för sitt kategoriska förnekande av terroristtendenser inom den svenska 70-talsvänstern. Två intressanta exempel har jag stött på de senaste dagarna.
Den ena, en blogg som heter ”Tankar om IB” som drivs av före detta IB-agenten Gunnar Ekbergs fru, Lena Breitner Ekberg. Den andra, en före detta kommunist och partikamrat till Jan Guillou – numera antikommunistisk bloggare Evert Larsson (”Klyvnadens tid”). Jag skriver ”antikommunistiske”, inte för att i allmänhet försvara kommunismen eller marxismen, utan för att peka på att just förblindad ”antikommunism” blivit många före detta dogmatiska kommunisters nya dogm.
För att börja med fru Ekberg så skriver hon den 28 december ett långt inlägg där Jan Guillou utmålas som storlögnare. Utgångspunkten är det Jan Guillou skrev i FiB/K om TV-serien ”Vår tid är nu”. Vad hon tror sig föra i bevis är framför allt makens syn på saken, redovisade i den 10 år gamla boken De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst. Enligt Ekberg fanns starka kopplingar mellan den så kallade ”Blekingegateligan” och Sverige, dels genom att de gjorde flera resor till Sverige, utförde kriminella aktiviteter på svensk mark samt att det fanns enstaka personliga band till svenska namngivna vänsterpersoner. Till och med Jan Guillou har bevisligen haft telefonkontakt med Saima Jönsson Fahoum (gift med en palestinsk terrorist) och idag fullmäktigeledamot för Vänsterpartiet i Lund. V.S.B (vilket skulle bevisas).
Alltså var svenska 70-talsvänstern terrorismbenägen. Mer om den saken kan läsas här.
Exempel två är Evert Larssons långa artikel om hur fel Jan Guillou har om att svenska vänstern inte var terrorbenägen. Han tar liksom Ekberg fram exemplet med svenskars inblandning i sprängningen av Västtyska ambassaden 1975 och planeringen att kidnappa Anna-Greta Leijon där svenskar dömdes för medverkan.
Men Evert Larsson är ändå tillräckligt minnesgill för att ge Guillou rätt i att IB-agenten Gunnar Ekberg faktiskt begick olagligheter bland annat för att försöka få Palestinarörelsen terrorstämplad. Men därifrån växlar han in på ett mystiskt spår för att försöka bevisa att 70-talsvänstern och socialdemokratin är samma andas barn – av den förkättrade antikapitalistiska marxismen – roten till allt ont i dagens värld. Den genomsyrade till sist allt och tog över statsapparaten och den offentliga sektorn på 80- och 90-talet och har nu lett oss in i globalismens tidevarv. Alltså, en ideologi – marxismen – är det som måste avslöjas och utrotas.
Vilket dravel! (milt uttryckt). Denna koppling till IB-affären är minst sagt skruvad. Och att marxismen med sina ekonomiska teorier som förklaring för samhällsutvecklingen skulle vara det onda ideologiska giftet i dagens samhälls- och världsutveckling är minst sagt nojjigt.
Vad nu dessa två kritiker av ”70-talsvänstern” försöker sig på är att med hjälp av några enstaka knäppstareexempel bevisa att 70-talsvänstern genomsyrades av vålds- och terroridéer. Ingenting kan vara mer galet. I detta har Jan Guillou rätt, trots att inte vännen Jan och andra stjärnor alltid var särskilt demokratiska i sitt arbetssätt inom FiB/K. Men de följde fattade beslut. Och, det var i de stora enhetstågen som revoluzzionisterna med sina sekteristiska paroller och andra drömmare motades bort. Det var med stadgeenliga majoritetsbeslut vi avvisade varje förslag som hotade de folkrörelsedemoktariska tankesätten. Det var där jag själv lärde mig demokratins principer både teoretiskt och i praktiken.
Eftersom hela SVT-serien gick ut på att skildra specifika svenska tidsfenomen från freden 1945 till och med 70-talet, är det skadligt tendensiöst att förfalska just bilden av 70-talsvänstern genom att lyfta fram något ytterst marginellt och obehagligt. Klart att det är en bild som passar både höger och ”vänster” idag.
Grunden för vår demokrati – som idag är hotad – är de breda folkrörelserna från industrialismens genombrott fram till Vietnamrörelsen och FiB/Kulturfront – innan statssubventionerna tog över. 70-talsvänstern var alltså en demokratisk rörelse, trots få marginella knäppgökar.
Det gäller att hålla isär begreppen här, tror jag. Hade SVT gjort en serie om en galen vänstersekt med inslag av dubbelmaoisterna, Baader-Mainhof och Blekingegadsligan hade det varit annorlunda, än om man gör en serie som utger sig för att ge en representativ eller typisk bild av sin tid.
Tänk er nu om ”Vår tid är nu” när den kommer fram till 2000-talet kopplar in sig på svensk frikyrkorörelse, en av den svenska demokratins stöttepelare sedan tidigt 1800-tal. Där finns mycket fint och spännande att hämta.
Men tänk om ”Vår tid är nu” väljer att förlägga all handling med anknytning till frireligiositet till det lilla samhället Knutby i östra Uppland…
Kommunism och kommunister är tvetydiga termer, som rymmer lite av varje. För Marx betydde kommunism det klasslösa samhället och detta är en målsättning god som någon att ställa sig bakom. Idag finns det personer som arbetar i Marx anda och kallar sig kommunister och detta är hedervärt. Men termen kommunism används även av diktaturkramare som Lenin, Trotskij och Stalin och deras efterföljare för att dölja det verkliga innehållet i den förda politiken. Ett av de mest grundläggande problemen med dessa kommunister är deras inställning till demokrati. De anser att det är möjligt med socialism utan demokratiska fri- och rättigheter innehållande bland annat fri opinionsbildning, flerpartisystem med fria och hemliga val.
Under resans gång har personer som kallat sig för kommunister blivit landsförrädare och gått i utländsk sold som exempelvis Kuusinen, Husak, Honeker m fl.
[…] är elefanten i rummet, marxismen och i detta fall också dess utveckling i maoism. Nu har bloggen lindelof.nu reagerat på min syn på Jan G:s artikel. […]
Propagandan är förmodligen en del av en större psykologisk operation som den gamla soldathandboken varnar oss för. Denna blogg är ett gott föredöme som har ett relativt öppet kommentarsfält, där vi gör som den gamla soldathandboken föreskriver, nämligen ifrågasätter och diskuterar med varandra.
Herr Evert Larsson gör på Klyvnadens Tid samma fel som ofta görs, tyvärr, även på lindelof.nu. Han kategoriserar i allt för stort och talar om ”vänstern”. Han skriver t ex ”Vänsterns beröringsskräck för kritik är dess egen största fiende”. Sådana svepande formuleringar gör att jag helt tappar intresset då de för mig säger att den som uttrycker sig så inte har särskilt mycket av värde att komma med.
För övrigt har jorden snurrat ett antal varv sedan 1968. Jag var med då, men tycker att vidare diskussioner är som att ligga på en psykiatersoffa. Eftersom det som nu händer går mer och mer emot USA-imperiet och dess vasaller så är det inte förvånande att dessa, som EU-parlamentet, allt kraftigare ägnar sig åt historierevisionism. Herr Evert L gör sitt bästa på sin nivå. Naturligtvis är alla dessa handlingar uttryck för rädsla för framtiden. Samma framtid som de långt flesta av oss kan glädjas åt.
De som konsekvent knyter an till den leninistiska traditionen hamnar obönhörligen i det anti-demokratiska träsket. För egen del var jag i anslutning till SKP:s andra kongress 1975 indragen i diskussioner om nödvändigheten av att en minoritet skulle ta makten i Sverige. Hur utbredd och grundmurad den uppfattningen var inom SKP:s ledning och bland medlemmarna kan jag inte bedöma.
Marx’ teori om mervärdet möter självfallet hätsk kritik från borgerliga kretsar. Det ser inte bra ut att arbetaren inte har full kontroll över de värden han producerar. Det måste döljas att en del av de värden som arbetaren producerar tillfaller den som kontrollerar produktionsmedlen. Detta beskriver Marx i Lönearbete och Kapital från 1847 och Lön, Pris och Profit från 1865. Dessa skrifter finns på Marxistarkivet.
I ett läge när Jimmie Åkesson mycket väl kan bli statsminister i oktober 2022, förefaller det mig tämligen naturligt att i diverse media – såväl s k sociala som på papper, poddar och i tv-inslag – stampa ut de kvarvarande glödbränderna från DFFG, Folket i Bild/Kulturfront och Palestinsk Front. Vi som var med då vet så klart att vi höll rent, drog en medveten röd linje mot förvirrade revoluzzer och provakatörer och av staten utsända som den där Ekberg. Vi lyfte ut batongsvingande errare ur vietnamdemonstrationer, uteslöt våldsbejakande trotskister och anarkister ur ett antal FNL-grupper (jag var med vid ett sådant tillfälle i dåvarande Linköpings FNL-grupp 1971). Vi var medvetna om att uppgiften var att få en bred folkopinion med oss. Vilket lyckades 1972, när till och med Moderaterna accepterade parollen ”USA ut ur Vietnam”.
Historieförfalskarna kan ta sig där solen sällan skiner, så tunna är deras anklagelser. Dock behöver folk på vår kant ”återställa orden, gå till läggen” i JM:s spår…
70-talsvänstern var varken demokratisk eller terroristisk; den var ”liberal”, helt och hållet efter amerikanskt mönster (Rockefeller-demokratisk och Johnsonsk). Eller kanske snarast ”libertinsk”: liberalistisk i ideologin och arrogant, tygellös och nihilistisk i personlig moral och praktisk politik.
Det är nog just det draget i 70-talsvänstern som gör den så hatad på många håll bland oss i de följande generationerna.
(Och nu generaliserar jag förstås en aning. 40-talisterna i gamm’vänstern och på Lindelöfs blogg håller fast vid något och kan därför inte heller anses lika kulturellt frikopplade och nihilistiska som de ledande i generationen…)
Jag rekommenderar Mats Loman och likasinnade i yngre generationer att studera Vietnam var nära av Åke Kilander (Leopard Förlag, 2006). Boken är den enda fullständiga skildringen av De Förenade FNL-Grupperna (DFFG), från Sköld Peter Matthis’ och Åsa Hallströms demonstration på Hötorget 1965 fram till segern 1975. Därtill med en föredömligt läsvärd notapparat. Författaren väjer inte för de interna motsättningar som förekom. I de många intervjuerna framgår bl a hur benhårt DFFG höll på organisationsdemokratiska arbetsformer. För att inte tala om den konsekventa renhållningen mot diverse revolutionsromantiker. Så blev också DFFG en bred rörelse, 1972 fanns 120 FNL-grupper, från Kiruna till Ystad. En som steg för steg vände den folkliga opinionen. Det där gnetandet år ut och år in var sannerligen ingen dålig skola i politik, organisation och taktik! Något att betänka, inte minst i denna den förgiftade politiska fragmenteringens tid.
Nå, nu när jag ändå är i gång kan jag nämna några andra saker vi ägnade oss åt på vår kant – för all del mer eller mindre framgångsrikt. FiB/Kulturfront var 1972–75 nära att bli den breda rörelse gamla Folket i Bild (1933–62) var. Men tidning och förening finns kvar, om än på en låg nivå. Utan statsstöd. Lägg till sådana ting som Ordfront, Folkets Teater, Folkets Bio, FiB-juristerna som i decennier gav ut Folkets Rättigheter, Folkets Musik, kulturtidskriften Förr och Nu (1974–95). Plus en intressant bokutgivning på Kulturfront Förlag. Man kan säga att vi ”tog kamp om tänkandet”. Vi samarbetade med Oktoberbokhandlarna (58 st. 1978). Den politiska paletten var hyfsad bred under den epoken, från Garthon-falangen i Fpu över dåvarande Centerns Ungdomsförbund, delar av SSU till VPK (där var det krångligt ibland, trots CH Hermanssons stöd) och SKP (där blev det ännu besvärligare mellan varven, men vi höll emot deras försök att styra och ställa.) Non, nous regrette rien, liksom Edit Piaf…!
”Rockefeller-demokratisk” blev inte bra.
Nelson Rockefeller tillhörde tydligen i alla år det republikanska partiet.
Rockefeller var republikan men ansågs ”liberal”; för ”liberal” för de konservativa i det republikanska partiet. Eller som jag hellre kallar det: ”libertinsk”: rik, hedonistisk och nihilistisk – men skyltande i offentligheten med massor av bildning, ideal och omsorg om minoriteter av olika slag…
Det jag menade med ”rockefeller-demokratisk” var patricier-liberal. PK-liberal. Protoglobalistisk.
Jag är inte obekant med Kilanders bok, Hans G. Men jag menar, med förlov sagt, att tiden har visat att er insats i 70-talsvänstern blev anmärkningsvärt efemär.
Ni gjorde en hel del bra saker. Det är ingen tvekan om det. Jag såg en vag efterglans i Nej till EU 1994. Jag har en aning om hur fantastiskt bra det kan bli när folket tar itu med sin egen politik och skolning.
Men Vietnamrörelsen lät lura sig. Den viktigaste konflikten var inte Vietnam utan Palestina. Det fanns ett enda imperium, inte två. Att ni kom att ägna er åt Vietnam och inte Palestina berodde på en utveckling i Imperiet som ni aldrig förstod: USA kom allt mer under inflytande av Israels vänner.
Ni förstod inte er värld. De yngre fick alltså inte ärva några verktyg som de kunde använda på sin verklighet. Sverige blev inte mer demokratiskt utan mindre. Inte mindre kapitalistiskt utan mer. Inte mindre USA-dominerat utan mer. Och många i er generation fann sig besynnerligt väl till rätta i nyliberalismen.
Mats Loman har en poäng i att DFFG koncentrerade sig på Indokina. Det var den s k brännpunktsteorin, att det var där USA-imperialismen i japansk och fransk efterföljd mest sannolikt skulle lida nederlag. Vi var medvetna om konflikten Israel-Palestina, men såg nog inte hela dess potentiella framtida vidd. En som gjorde det var Jan Guillou bland andra i Palestinsk Front. De avslöjade 1973 den av Golda Meir inledda bosättningspolitiken på Västbanken. Ett världsscoop som då gick helt under radarn.
Var arbetet på vår kant under 60/70-talen efemärt? Nja, för det första, försöker man inte blir inte mycket gjort. För det andra, alla de där verksamheterna på olika områden fungerade efterhand som en maskrosboll i vind. De då unga spred sig runt om. Var det inte fackligt arbete, akademiska saker (som i mitt fall), var det skolfrågor (Knut Lindelöf), folkbiblioteken (Britta-Lena Jansson, Marie-Louise Persson), bokutgivning (Dan Israel, Björn Eklund) eller konst (Ulla Wennberg).
I sitt inre arbete tillämpar en leninistisk organisation demokratisk centralism och förbud mot fraktioner. Detta är mycket skarpa vapen i händerna på ledningen för en organisation. Detta innebär bland annat att det är ledningen som bestämmer vilka diskussioner som skall föras och vilket material som skall användas. Medlemmar i en leninistisk organisation får inte utanför organisationen framföra åsikter som går emot organisationens officiella politiska linje. Fraktionsförbudet ger ledningen möjlighet att stämpla alla åsikter som framförs av mer än en person som fraktionsverksamhet, vilket sedan ligger till grund för att utesluta de som har avvikande uppfattningar. Detta är knappast förenligt med hur en demokratisk organisation skall fungera.
Jag anser att De Förenade FNL-grupperna (DFFG) internt fungerade demokratiskt. Däremot är det en annan historia att det var i det närmaste omöjligt att arbeta i DFFG om man var medlem i eller sympatiserade med någon annan organisation än KFML/SKP. Detta betyder inte att alla som var med i DFFG var medlemmar i eller sympatiserade med KFML/SKP. Det gick alldeles utmärkt att var likgiltig eller motståndare till KFML/SKP. Men om detta motstånd kombinerades med sympatier för andra organisationer blev det problem. Av DFFG:s medlemmar var aldrig mer än 5% också medlemmar i KFML/SKP. I DFFG:s förbundsstyrelse var alltid de flesta ledamöterna även medlemmar i KFML/SKP. De allra flesta är nog medvetna om att KFML/SKP hade ett dominerande inflytande över DFFG. Men detta inflytande användes inte alltid med tillräcklig varsamhet och klokskap. Med andra ord. KFML/SKP utnyttjade också DFFG för sina egna intressen.
Mats L!
Du skriver: ”USA kom allt mer under inflytande av Israels vänner.” Delar inte den uppfattningen. Det är inte svansen (Israel) som viftar på hunden (USA). Det är USA som styr och ställer med vilken politik som skall föras av Israel. Utan ekonomisk, militärt och politiskt stöd från USA skulle Israel inte existera.
Däremot har du till viss del rätt då du skriver: ”Ni förstod inte er värld.” Vi trodde felaktigt att Kina och Vietnam stod för socialism. Denna dröm/vision var en av våra drivkrafter. Då detta visade sig vara falskt sprack illusionen och håglösheten tog vid. Sensmoralen är att det det är både rätt och nödvändigt att stödja länder och folk då de utsätts för imperialistisk aggression även om ledningarna för motståndskampen inte är hundraprocentiga änglar.
Hans G!
Först och främst ett hjärtligt tack för sansat och sakligt inlägg. Jag var fullt beredd på att den som understår sig att föra ”Israels vänner” i USA på tal också måste schavottera och bli berövad alla de där medborgerliga fri- och rättigheterna i vars heliga namn man nu river ner nationer, avvecklar folkstyren och mördar de av ”migranterna” som inte utvandrat än utan stannat i sina länder och gjort motstånd…
Ja, Guillous insats är mig inte heller obekant. Sällsamt bara att just han inte talat klarspråk om förändringarna i toppen på USA-imperiet; han måste ju ha vetat.
Den som inte fattar eller törs inse vad Israels vänner ställer till kan inte begripa vad samma figurer har för sig i Orienten; till exempel i Irak för närvarande.
Ja, maskrosens frön spreds för alla vindar, fast de kanske stod på och grodde för fullt, var och en på sin kant.
Men om de små fröerna inte hade varit så vilseledda in causa USA och sin egen roll, så hade de kanske inte blivit så illa skingrade.
Arne N!
Tack till dig med, av samma skäl.
Javisst! Den där uppblåsta elitismen var alltigenom en återvändsgränd.
Ett stort problem med PK-hysterikerna i de följande årgångarna är just deras övertygelse att de utgör en elit, ett avantgarde, och därför är berättigade att överfalla folk och straffa dem för en förmodad ”rasism”, ”sexism” eller skada på klimatet.
Intressant är just i det avseendet att när Nils Littorin och hans kamrater nu lämnar KP, så gör de sig samtidigt kvitt ”kommunismen”. Och varför? Jo, därför att det vidlåder kommunismen ett drag av elitism som kommer i vägen för det man borde göra istället, nämligen att hålla käften ibland och höra på.
Jordan Peterson har rätt: Man bör utgå från att den man talar med vet något som man själv inte känner till. Trots att man är akademiker…
(SE Markus Celander i Lokaltidningen, Sputnik på engelska, Andrew Joyce på Unz Review)
Arne N!
Beträffande USA/Israel och vad som är hunden och vad svansen…
Tre herrar har köpt USAs politik i Mellanöstern: Hr Singer, Marcus och Adelson. (Källa: E Michael Jones…)
När Trump – mer eller mindre klar i tanken, mer eller mindre nykter – tar sig ledigt från golfen och beslutar om avlivning av generalmajor Soleimani, så gör han det, enligt Whitney Webb, Tom Luongo, Philip Giraldi, Elijah Magnier… därför att Israel just meddelat att den i förhandlingssyfte till Bagdad influgne generalmajoren är i färd med att ”leda ett angrepp på den amerikanska ambassaden”…
Det är klart att du kan kalla Adelson et consortes amerikaner, om du tycker att man kan skita i detaljerna.
Och det är klart att det är amerikanska platshållare som fattar det där beslutet om lönnmord på Soleimani.
Men är det inte i så fall påfallande hur komplett hjärndött den där hunden alltid beter sig vars ”svans” viftar så inihelvete, tycker du?