(Carl Friedrich Gauss, 1777 – 1855)
Till ett solvarmt Karlstad, där jag aldrig tidigare vistats, anlände jag torsdagen den 14 augusti 1969 för att skolas in och bildas ut. Jag hade avbrutit mina studier i nationalekonomi nere i Lund och beslutat mig för att bli lärare i matematik och samhällskunskap. Efter ett inkomstbringande år på lärarhögskolan – min kull påstås ha varit den sista som avlönades – sökte jag dussinvis med tjänster runtom i Syd-, Öst-, Väst- och fr. a Mellansverige. Antalet napp inskränkte sig, betecknande nog, till ett enda: ett tre terminers vikariat på ärevördiga Tingvallagymnasiet i den värmländska residensstad jag ännu inte hunnit lämna.
Jag slog till, bosatte mig på Södra Kyrkogatan, fortsatte att löpträna på Skutberget och blev kassör, senare även ordförande, i den lokala FNL-gruppen (där några av mina blivande adepter redan häckade).
De tre Tingvallaterminerna var rätt nära att ta knäcken på mig. Jag förärades betydligt fler undervisningstimmar i samhällskunskap än i matte – en klart försvårande omständighet – och fick till råga på eländet en avgångsklass med (nästan) idel högpresterande elever. Det betydde att jag tvangs skärpa mig till det yttersta. Ibland läste jag socialpolitik, näringsgeografi och annat efemärt ämnesstoff långt fram på småtimmarna för att i bästa fall kvala in på tio-i-topplistan i klassen. Sömndrucken och hålögd stapplade jag in till lektionspassen, ständigt lika ängslig för att inte räcka till.
Min brist på rutin måste ha lyst igenom.
Inför våren 1972 värvades jag till Kommunala vuxenutbildningen av rektor Bengt Klingestad, östgöte gudskelov, följaktligen ambitiös, plikttrogen och effektiv och dessutom med ett förflutet som halvback i IFK Norrköpings B-lag (under namnet Bengt Karlsson). Rektor Klingestad och jag hade inga gemensamma åsikter, åtminstone inte i politiskt hänseende, men vi kom ovanligt väl överens. Han var nämligen ett proffs. Detsamma gällde också mig, låt vara i mer inskränkt bemärkelse. Fr. o m nu blev det nästan uteslutande matematikundervisning för min del, och på det viset knogade jag på i egna och andras hjulspår ända fram till pensionen i juli månad 2010 – med ett, säger ett, remarkabelt undantag (till vilket jag snart återkommer).
De årtionden som följde på min entré var något av Komvux’ guldålder, och arbetet som talträngd sifferatlet och räknemästare passade mig som handsken. Att undervisa motiverade och kunskapstörstande elever i matematik är väldigt tacksamt, rentav en ynnest. Precis ett sådant klientel hade vi länge och väl på Komvux. Det handlade i praktiken om en genuin begåvningsreserv. De typiska kursdeltagarna var 35-åriga hemmafruar, som kommit till plötslig insikt om att det fanns ett LIV vid sidan av spiselkrans och småglyttar – och som därför tog igen förlorad räkneterräng allt vad tygen höll och med skilsmässohandlingarna (bildligt om än inte bokstavligt) i vänster hand och miniräknaren i höger.
Till en början var jag ofta yngst i klassen. Det gjorde mindre, eftersom jag hävdade mig rent kunskapsmässigt på ett helt annat sätt än under Tingvallavikariatets övningar och prövningar i samhällskunskap. Lyckligtvis fungerar matematiken så. I den branschen är läraren, tack vare sin akademiska bakgrund, långt bättre rustad än samtliga klassens elever, inklusive det försvinnande fåtal som råkar vara Einsteins halvbröder eller dito systrar.
Problemen var andra i den mån några problem ö h t existerade. Själv led jag av ett permanent sömnunderskott. Det berodde dels på att jag som heltidsanställd, och som ogift, ständigt åkte på två sega kvällspass mellan kl. 18 och 21 varje vecka, i regel måndags- och onsdagsaftnar, dels också på mina politiska sidoaktiviteter. Östgötar är som sagt ett ambitiöst och plikttroget släkte.
Av olika skäl, medvetna som omedvetna, sökte jag upp Klingestad en januarimorgon 1975 och förhörde mig om möjligheterna att skrivas in i personalreserven, att med andra ord beviljas tjänstledigt på obestämd tid. Min lätt förstulna ansökan upptogs väl; rektor insåg att det var till Afrika och republiken Tanzania min håg stod. Efter att ha snabbutbildat mig i ostafrikanskt vett, tanzanisk etikett samt klanderfri köksswahili under en mycket intensiv åttaveckorskurs på Lövudden utanför Västerås landade jag obetydligt senare på internationella flygplatsen i Dar es Salaam – som biståndsarbetare, fredskårist och volontär i SIDA:s regi.
Tiden i Black Africa blev lika omtumlande som lärorik och är väl värd en mässa eller två. Efter några veckor i Dar es Salaam bar det av västerut för min del – Go west, young man! – och jag stationerades i närheten av Världens ände långt från all ära och nästan all redlighet. Singida hette regionens huvudstad, Kinampanda min nya hemby och ”Tumaini” (som betyder tro, hopp eller förväntan) den sekundärskola på vilken jag skulle arbeta. Det gjorde jag också, och det med besked.
Matematik och långdistanslöpning blev mina två discipliner, fördelade på 30 respektive 3 lektionspass pr vecka. Den idrottsintresserade noterar ögonblickligen att jag, ironiskt nog, lyckades klart bättre i det senare gebitet än i det förra. Alltsedan 1970-talet är ju nationerna i Ostafrika världsledande på samtliga distanser från 800 m. och uppåt med Kenya och Etiopien i täten. Men själva fortskubbandets grund lades alltså i den lilla byn Kinampanda i mellersta Tanzania för nästan 40 år sedan.
Av Tumainis c:a 300 elever undervisade jag 193 stycken redan första terminen. De var kristnade till sådant som Fazal Magundula, Songelaeli Kafuriki, Christowaja Nakembetwa etc. och tenderade dessutom att byta identitet såväl med varandra som med sig själva. Mot namnbarriärer av den sorten kämpar även gudarna förgäves, och i förtvivlan slet jag mitt hår. Men disciplinen var genomgående utmärkt och de flestas humör på topp. Inte heller på mina lärjungars diktan, traktan, ävlan, flit eller strävsamhet hade jag anledning att klaga, än mindre på deras tillgivenhet eller framtidstro. En pionjäranda vilade över Tumaini. Den var nog tillkämpad. Tanzanias storhetstid (om vi nu kan tala om en sådan) med ujamaa-satsningar och Nyerere-offensiver var egentligen redan över, men det insåg jag först vid hemkomsten till Sverige.
Rik blev jag på erfarenheter, däremot inte på klingande mynt och prasslande sedlar. Månadslönen för tvättäkta SIDA-volontärer inskränkte sig till futila 1704 sek brutto. Men jag hade lärt mig de ädla konsterna att undervisa på engelska och att använda dammfria kritor ifrån Storbritannien. Några andra pedagogiska hjälpmedel hade vi inte.
Återbördad till Komvux igen väntade mig ett 20-tal lyckosamma år på det rent yrkesmässiga planet. I och för sig blev klasserna allt större och våra elever gradvis sämre än på det gyllene 1970-talet. Vikten av tuffa besparingar framhävdes också från dag till annan. Men jag trivdes bra och strävade på i katedern och vid mina svarta tavlor, de vanligtvis till färgen gröna. Till yttermera visso hade jag börjat intressera mig för något så exklusivt och udda som mitt ämnes, dvs. matematikens, Historia. Jag läste mycket sådant på frivillig basis och lärde känna giganter från både när och fjärran – Evariste Galois, Niels Henrik Abel, Sonja Kovalevsky, Gustaf Magnus ”Gösta” Mittag-Leffler, Srinivasa Ramanujan och Godfrey Harold Hardy för att bara namnge en handfull. Det här intresset ledde till att jag, i ett senare skede, fick basa för en (av mig) hemmagjord Komvux-kurs i idé- och lärdomshistoria. Det blev ett rejält lyft, kanske inte så mycket för kursdeltagarna som för mig personligen.
***
Under i synnerhet andra halvan av 1990-talet förändrades mycket och så gott som undantagslöst till det sämre:
En dag hette det att våra kursdeltagare i största möjliga utsträckning skulle ”söka kunskapen på egen hand” och själva ”ta ansvar för sina studier”. Dessa bägge haranger upprepades ideligen. Man kan säga att de blev skolans motsvarigheter till föreställningarna om den roll som ”bortträngda minnen” ansågs spela i Thomas Quickhärvan på rättspsykiatriska kliniken i Säter vid exakt samma tidpunkt. Det handlade således om ideologiskt kattgull. Att självständigt söka kunskap, företrädesvis på nätet, blev slagordet för dagen och kallades elevaktivt lärande.
Varje gång som jag och mina ärrade kolleger sammanträdde i Tullholmsgymnasiets bibliotek förklarade rektor – som inte längre var Bengt Klingestad och heller inte särskilt professionell – att det arbete vi gjorde obestridligen var fantastiskt … men att vi trots allt och i den slutliga analysen borde reflektera över möjligheten att undervisa ”på ett delvis annorlunda sätt”.
Denna rektorspropå var mer än besynnerlig. Själv kunde jag stoltsera med drygt 25 år vid de främre frontlinjerna, och jag hade åtminstone vissa idéer om hur matematikundervisning för vuxna lämpligen skulle bedrivas. Detsamma gällde, med vederbörliga ämnesförändringar, det stora flertalet i Komvux-kollegiet. Rektor saknade vår erfarenhet. Med ett yrkesförflutet som lågstadielärare representerade hon främst en ny skolledartrend – en trend av signifikativ Kajsa Vargtyp.
Tillsammans med den nya pedagogiken, som reducerade utbildade lärare till handledare och hejarklacksledare, sjösattes ett system med ”individuella löner”. Det bidrog verksamt till att splittra lärarkollektivet. Generellt sett belönades de anpassliga, medan de mer oppositionella diskriminerades. Man härskar, och härskade, genom att söndra.
På Komvux är undervisningstempot uppdrivet. Under en termin eller ett läsår ska eleverna klara av ett lika stort pensum som ungdomsgymnasiet avverkar på två. Därmed kan lektionstiden inte slarvas bort och reserveras för allsköns kringaktiviteter. I synnerhet de högre gymnasiekurserna i matematik fordrar, ja förutsätter, skrupulösa genomgångar, lärarledda sådana. Annars går det åt pipan. Det resonemanget borde inte vara svårt att förstå.
Bakom idéerna om elevaktivt lärande och individuellt lönetrams – plus annat deprimerande skolelände – finner man en politisk doktrin om valfrihet och marknad, som har överordnats sans och ansvar inom skolans värld. Vid en given tidpunkt upphörde de makthavande att lita på oss lärare. Vår yrkesidentitet togs ifrån oss. Man bestal oss på vår professionalism. Allt skulle med ens reformeras. Inte minst därför har skolan blivit allt sämre.
Om jag, säg kring 1995, vetat vad jag nu vet, så hade jag tagit min Mats ur skolan för gott och gjort något annat. Frågan är om den blågula skolskutan kan vändas rätt igen. Det finns alla skäl i världen att tvivla.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Karlstad, Mats Parner
Mycket värdefullt bidrag i skoldebatten! Högintressant läsning om LÄRARENS betydelse!
Mats!
Björklund skall tillsätta eller har redan tillsatt en utredning kring ordning och reda i skolan, har jag försport. Aftonbladet idag. Räcker det för att vända skolskutan? Eller är det inte ens rätt att börja i …?
Mycket bra text! Idén att elever ska sköta sig själva har fått förödande konsekvenser. Jag läste nyligen en artikel i SvD om skolan och delvis hänger problematiken ihop med idén om talang, att vissa är födda med t.ex. en talang/fallenhet för matematik (andra, som inte är det, kan man lika gärna strunta i). Det vi ser i Kina är det motsatta – de vet att talang är överkskattat. De tror på hårt arbete och bra lärare. Det ger resultat.
Jag har ingenting emot att Jan Björklund tillsätter en utredning om ordning och reda i skolan. Det kan väl aldrig skada. Å andra sidan är åtgärden otillräcklig. Digerdöden kan ju inte botas med albyl.
Det är nog inte troligt att skolskutan kan vändas rätt igen i Sverige och en rad jämförbara länder på kort eller medellång sikt – om ens någonsin. Dagens problem är inte bara skolrelaterade; de handlar om så mycket mer. Mörkret sänker sig över Europa.
Matematiken i det forna Sovjet var enastående. I Moskva fanns förmodligen fler matematiker av världsklass än i någon annan stad i världen.
Gelfand var en av dem och ordnade varje vecka ett seminarium med ett inbjudet föredrag av någon professor. På första raden satt högstadieelever. Gelfand kunde när som helst avbryta föredragshållaren och vända sig till högstadieeleverna för att förklara eller förtydliga något. Eller, värre för professorn, vända sig till en av högstadieeleverna och säga: ”Misha, det där var en klumpig lösning, du tar fram en elegantare lösning till nästa vecka.”
Misha fick säkert en del hjälp av Gelfand, men det hör också till historien att Misha själv blev matematiker av världsklass.
Gelfand och Kolmogorov, båda några av 1900-talets främsta matematiker, tog fram korrespondenskurser som spreds över hela Sovjet som stöd för lärarna i skolorna.
Jag vill gärna köpa din bok om Galois – min ungdoms idol. Kan du skicka instruktioner till Knut, han har min privata epost-adress?
Mats P!
Är ett högteknologiskt samhälle förenligt med allmän analfabetism? Ja, det menade Sven Öhman i en debattartikel i DN 21 januari 2007.
Han var professor emeritus redan då och är nu död sedan några år. Han säger inget om hur ett sådant samhälle skulle se ut politiskt, men vore väl ett slags Huxleys Du sköna nya värld.
Så din pessimism, Mats, är kanske inte helt ogrundad.
du
Allt var bättre förr! Nej det var det inte men människor hade en framtidstro att det gick att åstadkomma ett bättre samhälle, Sverige var på god väg tills HSB Persson och högerfalangen tog över och lade in backväxel!
Tydligen var han helt imponerad av att de stora gossarna ville tala med honom och förklara vilken duktig pojke han var och att den ideologiska kompassen var till för att vridas – till höger!
Riskkapitalister som suger ut våra resurser avsatta för skola vård och omsorg kommer att bli avgörande – S kan inte tiga längre – förrädarna måste avslöjas! Det måste finnas någon sossen som kan ta upp stridsyxan!
Hur som helst skall det bli intressant att komma tillbaka till min Gamla Lundenskola som har 100-årjubileum i år, är det någon som vet när? Jag är född 1936 och gick första klass för Fröken Ellen Gustavsson i Gamla Lundenskolan!
Ulla-Britt!
Du duckar för många väsentliga frågor (om man nu förutsätter att du är intresserad av att diskutera politik och makt/inflytande via politiken, men en del av dina formuleringar gör att detta syfte kan betvivlas) när du vill lägga all skuld på Göran Persson, en (föralldel) skicklig kommunpolitiker från Katrineholm som lyftes upp till statsminister (och naturligtvis skötte detta med den äran, inte minst pga tidigare regeringserfarenhet).
Redan den första sprickan i socialdemokratin (den mellan anarkistiskt anstuckna, samlade kring Hinke Bergegren, och partimajoriteten) var grundad i olika synsätt på hur politisk makt och inflytande kunde nås. Den var inte särskilt allvarlig och följdes snart av en mer djupgående konflikt, mellan reformism och revolution. Dina argument tar i mycket avstamp i just denna motsättning, som naturligtvis skärptes i och med att den revolutionära falangen snart fick internationellt eldunderstöd i form av framväxten av Sovjetkommunismen och 3:e internationalen.
Under åren har det funnits utrymme för ett (såväl idémässigt som personellt) flöde mellan ”S-vänstern” och ”V-högern”. På 1920-talet gick strömmen övervägande ”högerut”, ”tillbaka” till ”moderpartiet”, men riktningen vändes under (och framför allt strax efter) det andra imperialistiska omfördelningskriget 1939-1945. Efterkrigshetsen mot det som nu sågs som ”världskommunismen” pressade snabbt tillbaka vänstervinden och konsolideringen av maktpositionerna (via ”kuppen i Prag”, ”Ungernrevolten” över ”Berlinmuren” och nederlaget för ”socialism med mänskligt ansikte”) blev tillsynes bestående, även om den såg lite olika ut beroende på tradition och organisation.
Den ”kinesiska avvikelsen” på 1960-talet blev bara individuellt lyckad (efter det kampucheanska debaclet i det sena 1970-talet) och har inte satt djupare avtryck i historien än de ”vänstersocialistiska” idéerna på 1930- och 1960-talen. I Sverige etablerades ”10% av hälften”, som måttet på det ordinära inflytandet av marginalgrupperna till vänster om socialdemokratin. Med vissa avvikelser består detta intill denna dag.
Egentligen handlar ju den intressanta politiska frågan om hur det står till på den andra kanten, dvs t höger om socialdemokratin. Detta har till fullo insetts av Stefan Löfvén och han försöker styra skutan rakt in i dessa virvlande motsättningar mellan kollektivt och individuellt, utan att reta någon av de tilltänkta väljarna. Förutsättningarna hade ju varit väsentligt bättre om han (och partiledningen) visste partiets egentliga politiska mål. Tyvärr (och där har du rätt, även om jag vill säga att det blev tydligt först med Persson, även om hela omsvängningen skedde under Erlander, som ju också är Reinfeldts politiska idol) har numera detta inskränkts enbart till att erövra regeringsmakten!
Av detta följer att kraftfältet finns i mitten av politiken och allt intresse drar sig däråt. När Moderaterna (och den borgerliga alliansen) insåg detta kunde man skickligt kratta manegen för ett regeringsskifte 2006 och behålla denna makt i valet fyra år senare.
Min avslutande fråga till dig (inlägget är redan alldeles för långt) blir alltså varför du biter dig fast i perifera frågor utanför dagens politiska fokus?
Sent om sider vill jag lämna en kort kommentar till Mats artikel. Jag tillhörde en av Mats elever på det ”gyllene 70-talet” som ville komplettera betyg inför ansökan till ”sopis” i Umeå. Matematik var inte min starka sida men pedagogen Mats gav mig hopp och mer insikt i ämnet, vilket jag tackar särskilt för och även för hans ibland överseende humor. Jag tänker på ett matteprov där det fanns en knivig uppgift som skulle bevisas, eller förkortningen v.s.b som Mats ofta uttryckte det. Just denna uppgift var alltför knivig och jag anade att min lösning inte var rätt, så jag lade till ”sanning med modifikation”. När vi sedan fick tillbaka matteprovet, rättat, så hade Mats lagt till kommentaren ”för att inte rentav säga osanning”. Summa summarum lyckades jag, bortsett från just denna uppgift, förstå matte bättre och även få ett bättre betyg än tidigare, som till sist hjälpte mig in på socionomutbildningen i Umeå.
Mats Larsson har helt rätt i att matematiken i det forna Sovjet var enastående och att det i Moskva fanns förmodligen fler matematiker av världsklass än i någon annan stad i världen.
Men som jag, och många med mig fått erfara, räcker det inte med att vara bra i matematik, det viktiga är hur, när och var man ska använda den, och vilken matematik i så fall.
Engelsmännen har en tendens att förälska sig i någon del av matematiken och sedan titta sig omkring för att se hur den ska användas. Följden blir att de ofta kallar fysik för ”applied mathematics”. Jag uppfostrades att leta i matematikens skattlåda efter den metodik som skulle hjälpa mig med mitt speciella problem.
Fransmännen har överdrivit betydelsen av matematik så till den grad att det provocerat nobelpristagaren i fysik 1991 Pierre-Gilles de Gennes att starta en kampanj i sitt land under mottot: ”Inom fysiken är matematiken den enkla biten, det svåra är vad den betyder”.