Socialdemokraterna släppte i Almedalsveckan ett rådslagsmaterial om vår framtida skolpolitik. Där ställs nu de verkligt svåra frågorna om hur segregation och utanförskap ska kunna bekämpas med hjälp av en likvärdig skola. Men aningslösheten skriker mellan raderna.
Låt mig ta nummer 2 av de 9 frågeställningarna som exempel.
– Hur kan vi bryta klassamhället så att alla elever, oavsett föräldrarnas bakgrund, verkligen kan nå målen?
Denna stolta fråga formuleras och därefter slås fast, att i ”en socialdemokratisk grundsyn borde det vara självklart att alla barn ges det stöd som de behöver tidigt i skolan och att undervisningen anpassas till varje individs behov och förutsättningar… Det kräver också att arbetet i skolan läggs upp så att varje enskilt barn ges möjlighet att nå maximalt i sin utveckling.”
Här halkade man omedelbart ner i diket igen. Man förmår inte ifrågasätta sin hopplöst individualistiska syn på barn. Bakom det här skymtar gruppen, klassen, flocken som något hotfullt där alla aktiviteter är mobbning i olika grad. Här finns en av de viktigaste orsakerna till att mobbningen breder ut sig i skolorna idag. De vuxna intresserar sig inte för klassens/flockens goda krafter, utan koncentrerar de pedagogiska insatserna på individer. Man förstår sig inte längre på barnflocken. I själva verket är det genom barnflocken som skickliga lärare kan skapa dynamisk inlärning. Snart är det bara idrotten och scouterna som begriper detta.
Man konstaterar också följande: ”Rätten att välja den skola som är bäst för det egna barnet är en självklarhet för de flesta föräldrar och är givetvis en frihet som också överensstämmer med grundläggande socialdemokratiska värderingar att ge alla möjlighet att styra över sina livsval. Dagens föräldrar vill ha stort inflytande över sina barns skolgång och många unga vill profilera sig redan i grundskolan.”
Här kommer nästa självmål. Det här är ren bluff. Det är däremot ett tydligt tecken på att politiker idag tror att det är så. Som man ropar i skogen … När småbarnsföräldrar oroligt konstaterar att skolkvalitén varierar kraftigt, samtidigt som man ges rätten att ”fritt välja skola” så har man i realiteten inget val. Man försöker välja det minst onda, roffa åt sig det som står till buds, tänka på sig själv först. Det är lika rättvist som godisregn på varuhusinvigningar. Rätten att välja skola överensstämmer inte alls med grundläggande socialdemokratiska värderingar.
Men socialdemokraterna verkar stå fast vid individualisering och friskolor samtidigt som segregations- och sorteringsspökena lever som glupska hajar under ytan. Det framgår av att man i materialet ställer följande frågor: Hur kan vi förena föräldrars och elevers frihet att välja skola och särskilda profiler med en skola som inte leder till ökad segregation? Hur undviker vi uppdelning och tidig sortering samtidigt som vi bejakar mångfald och individualisering?
Men man ställer också följande fråga rakt fram: Vad är viktigast för att minska segregationen och uppnå den gemensamma skola där barn med olika bakgrund möts och lär av varandra? Den frågan är så svår idag att den inte kan ges ett enkelt politikersvar. Mitt svar kommer i en bok till våren. Jag har försökt gå igenom grundskolans olika områden och dess historia för att förstå vad som gått på tok. Något recept för restauration av vår nya marknadsstyrda parallellskola har jag inte. Det är en mycket lång väg och kräver åratal av politisk diskussion och kamp.
