Från ungefär 13 till 16 års ålder ägnade sig Anders Behring Breivik med liv och lust åt graffitimålning. Han var en av Oslos flitigaste och framgångsrikaste taggare, åtminstone i all den utsträckning som vi kan tala om framgång i det gebitet. Vid tre tillfällen ertappades han av polis och fick dryga böter.
Som nybliven 18-åring, 1997, skrev Breivik in sig i Fremskrittspartiet. Där var han aktiv fram till 2003 och gjorde ambitiösa försök att erövra en förtroendepost. Det gick inte så bra. Hans bristfälliga talekonst låg honom i fatet. Anno 2006 upphörde han att betala medlemsavgiften till partiet och låste fr. o m nu in sig på sitt rum i moderns lägenhet – ”fisrummet” kallade han sitt tillhåll – och anslog 16-17 av dygnets timmar åt dataspel i två år. World of Warcraft och Cataclysm upptog nästan all hans tid under den här perioden.
Pengar fanns det jämförelsevis gott om i Anders BB:s plånböcker. Före dataspelsfasen chefade han för ett bolag som tillverkade förfalskade examensbevis, och på det tjänade han ett par miljoner. Också till aktiespekulationer hade Breivik ett gott öga. Även den sortens extraknäck innebar klirr i hans privatkassa. På inrådan från och med hjälp av en äldre släkting kvalade han dessutom in som frimurare, vilket bidrog till att stärka hans redan (alltför) goda självförtroende ytterligare ett par snäpp.
De två-tre sista åren före katastrofen i hjärtat av Oslo och på Utøya sysslade Anders BB så gott som uteslutande med ideologisk uppbyggelse på webben – där ”Fjordman” blev en av hans mentorer – och med utformandet av det 1500-sidiga Manifestet (som i huvudsak är ett kompilat av en rad andra nättänkares extremt antimuslimska föreställningsvärldar). En hederlig och underbetald befattning var aldrig något för Breivik. Han ville nämligen bli rik, om möjligt utan dröjsmål, och hade därför avbrutit sina gymnasiestudier, detta trots flera honnörsbetyg.
De ovanstående uppgifterna och tiotusentals andra återfinns i Åsne Seierstads i november 2013 utgivna bok En av oss med undertiteln En berättelse om Norge (Bonniers). Det är ett väl skrivet och faktaspäckat arbete på 540 sidor, där författaren dokumenterar och berättar i högre grad än hon analyserar och värderar. Många partier är smärtsamma att läsa, och ögonen tåras. Under en dryg eftermiddagstimme fredagen den 22 juli 2011 vandrade Anders BB runt på den lilla Utøya och avrättade, kallblodigt och systematiskt, 69 medlemmar i Arbeiderpartiets Ungdomsförbund (AUF) ungefär som om han varit ute på en golfrunda eller en blåbärsexkursion. Ytterligare 42 skadades. Något tjogtal av de beskjutna lär man känna och tycka om under läsningens gång, och väl framme vid det 74 (= 2 x 37) sidor långa kapitlet ”fredag” på sid 290 anar man det värsta – men slutar ändå inte att hoppas.
Som politisk praktiker är Breivik lyckligtvis rätt unik, men som politisk teoretiker är han ingalunda någon särling. En typ som Sverigedemokraternas Kent Alexander Ekeroth, t ex, skriver säkert under på de flesta paragraferna i Manifestet.
Likheter finns också mellan Anders BB och den forne pingstpastorn Helge Fossmo. Nu på fredag (10 januari) har precis tio år gått sedan ”barnflickan”, Sara Svensson, först sköt ihjäl Alexandra Fossmo med revolver och i nästa fas skottskadade Daniel Linde i Knutby, allt enligt Helge F:s direktiv och på hans inrådan. Man kan säga att både den (sex-)galne pastorn och den norske tempelriddaren drevs av ideologisk besatthet, att båda tog sig rätten att bestämma över liv och död, att båda skred till verket fullständigt utan samvetsbetänkligheter – och att båda två lider av en klockren narcissistisk personlighetsstörning. Det gör å andra sidan nästan alla i dagens samhälle; det är ju till sådana störningar många ungdomar numera skolas in och fostras upp …
Nå, skillnaderna mellan Anders BB och Helge F är/var, trots allt, större än likheterna.
Fascinerande är Seierstads skildring av hur ”kommendören i den norska antikommunistiska motståndsrörelsen” fabricerade och färdigställde den jättebomb som detonerade i regeringskvarteren (och ändade åtta människors liv) ett par timmar före massmordet på AUF:s sommarläger. Det rörde sig ingalunda om ett hafs- eller hastverk. I veckor och månader kamperade Breivik i splendid isolation på den avsides belägna Vålstua gård, ett ställe som han låtit hyra enkom av exklusiva bombtillverkningsskäl. Där ute på Vålstua gav han allt i sin ensamhet. Noll och intet lämnades åt slumpen. Hans fysiska och mentala styrka sattes på oavlåtliga prov liksom hans beslutsamhet, energireserv, idérikedom och politiska trosglöd.
Också detta är i stora stycken ohygglig läsning.
För Breivik handlade det, väl att märka, aldrig om att tillfoga demokratin och rättssamhället ett förintande slag i största allmänhet: det var Fienden med versalt F han tog sig an. Så många (s)-märkta regeringsmedlemmar som möjligt skulle bombdödas, och därefter skulle de socialdemokratiska ungdomsklubbisterna – samtliga ”extrema marxister” för att tala med bödeln själv – likvideras i maximal utsträckning. Anders BB uppfattade sig aldrig som mördare. I princip ägnade han sig bara åt ideologiskt motiverad dödshjälp. Någon måste utföra det nödvändiga jobbet, och Breivik var ju inte den som fegade ur.
I den rättegång som inleddes i april 2012 (och som bevakades av Åsne S) gjorde Ulrik F. Malt, en äldre professor i psykiatri, ett av de tyngst vägande framträdandena. Hans inlägg, men även den åtalades genmäle, återfinns på sid 487-492 och är en av bokens höjdpunkter. Dessvärre medger varken tid eller utrymme att kombattanternas resp. synpunkter redovisas här och nu. Dock tror jag mig förstå att Ulrik M är en ovanligt insiktsfull herre.
Fredagen den 22 juli rattade Breivik en hyrbil av märket Fiat Doblo. En man vid namn Andreas Olsen fick syn på bilen och dess i polisuniform (och skyddshjälm) ekiperade förare och tyckte att denne uppträdde väldigt skumt. Därför ringde Olsen till polisens tipstelefon, berättade vad han sett och avslöjade bilens registreringsnummer – VH 24605. Hade detta tips rönt den uppmärksamhet det förtjänade, och hade polisen varit på alerten, så kunde Anders BB ha stoppats redan på väg till Utøya. I så fall hade 69 unga liv sparats. Men under eftermiddagens och kvällens lopp uppträdde norsk polis lika valhänt som svensk polis gjorde fredagen den 28 februari 1986 efter att Olof Palme skjutits.
Också jag lade omedelbart märke till skylten med registreringsnumret VH 24605 (första gången redovisat på sid 299). Det beror på att jag sedan länge är lidelsefullt förälskad i alla tal som är jämnt delbara med 37, och 24605 är just ett sådant tal. Till råga på allt blir 24605 dividerat med 37 lika med 665, alltså lika med ett tal som skiljer sig från Apokalypsens vilddjur (Johannes’ uppenbarelse 13:18) med bara ett tuppfjät!
Vill någon till äventyrs tolka detta faktum symboliskt, så tänker jag inte sätta mig till motvärn.
Till sist önskar jag att så många som möjligt av er läser Seierstads En av oss, helst ögonblickligen och i varje fall i god tid före den 10 februari. Då infaller författarens 44-årsdag och därmed passeras bästföredatumet. Att detta datum – 20140210 – är jämnt delbart med 37 behöver jag kanske inte särskilt påpeka.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anders Behring Breivik, En av oss en berättelse om Norge, Utøya, Åsne Seierstad, En av oss, Utöya
