I en unison mediekören skrev bland andra veckotidningen Nouvel Observateur i en ledare att Dieudonné är ”redan död”, ”helt bortgjord”, ”slut”. Ledarskribenter debatterade offentligt huruvida det vore en bättre taktik att försöka få honom i fängelse för ”hets mot folkgrupp”, att stänga ner hans föreställningar på grund av potentiellt ”hot mot allmän ordning” eller att utöva påtryckningar på kommunerna med hot att skära ned kulturstödet om de låter honom uppträda.
Målet för Manuel Valls, nationens högste chef för polisen, är klart. Men makthavarna famlar efter rätt metod. Den kliché som upprepas avfärdar Dieudonné med att ”ingen längre skrattar åt honom”.
I verkligheten är sannningen den motsatta och det är det som är problemet. Videoinspelningar från hans turné till olika franska städer nyligen visar stora teatersalonger fullpackade med folk som vrålar av skratt åt sin favorithumorist. Han har populariserat en enkel gest som han kallar “quenelle”. Den imiteras av unga människor över hela Frankrike. Den betyder helt enkelt och uppenbart att vi har fått nog.
För att hitta en förevändning att krossa Dieudonné har den ledande judiska organisationen CRIF (Conseil Représentatif des Institutions Juives de France, det franska AIPAC) och LICRA (Ligue internationale contre le racisme et l’antisémitisme – som åtnjuter särskilda privilegier enligt fransk lag) kommit med det fantastiska att stämpla Dieudonné och hans anhängare som ”nazister”. Det är bara alltför uppenbart quenellen är en vulgär gest som betyder ungefär ”stoppa upp den där bak”, med ena handen pekande överst på andra armen, som pekar nedåt för att beteckna ”hur långt upp” det ska stoppas.
Men för CRIF och LICRA är quenellen ”en omvänd nazisthälsning”. (Man kan aldrig vara för ”vaksam” när man letar efter den dolde Hitler.) Som någon påpekade: En ”omvänd nazisthälsning” kan lika gärna ses som antinazistisk. Om den nu hade någonting alls att göra med Heil Hitler, vilket den så klart inte har.
Men världens massmedier tar upp detta påstående, åtminstone framhåller de att ”en del anser att quenellen är en omvänd nazisthälsning”. Utan avseende på att de som använder den inte tvekar om vad den betyder; ”Åt h-e med systemet!”
Men i vilken utsträckning är CRIF och LICRA “systemet”?
Frankrike behöver alla skratt som finns att få
Den franska industrin håller på att försvinna, med fabriksnedläggningar den ena veckan efter den andra. Skatterna för de lågavlönade medborgarna stiger för att rädda bankerna och euron. Desillusionen över den Europeiska Unionen växer. EU:s regler utesluter alla allvarliga ansträngningar att förbättra den franska ekonomin. Samtidigt fortsätter politiker till vänster och höger med sina innehållslösa tal, fyllda med klichéer om ”mänskliga rättigheter” – i stor utsträckning som en ursäkt för att börja krig i Mellanöstern eller göra högtravande uttalanden riktade mot Kina och Ryssland. President Hollandes sympatisiffror har sjunkit till 15%. Hur folk än röstar får de samma politik made in EU.
Varför riktar då de styrande politikerna sin vrede mot ”den mest talangfulla komikern i sin generation” (som hans kolleger erkänner även när de fördömer honom)?
Det kortfattade svaret är förmodligen att Dieudonnés snabbt stigande popularitet bland unga människor illustrerar en växande generationsklyfta. Dieudonné har fått skrattarna med sig mot hela det politiska etablissemanget. Detta har fört med sig en strid ström av skymford och högtidliga löften att stoppa hans framträdanden, försätta honom i konkurs och till och med få honom i fängelse.
Skymforden utgör också miljön för fysiska angrepp mot honom. För några dagar sedan blev hans medhjälpare Jacky Sigaux fysiskt attackerad mitt på ljusa dagen av flera maskerade män framför magistratens hus i 19:e arrondissemanget mitt emot parken Buttes Chaumont. Han har anmält händelsen.
Men hur mycket skydd kan man vänta sig från en regering vars inrikesminister – Manuel Valls (ansvarig för polismakten) – högtidligen har lovat komma på något sätt att tysta Dieudonné?
Historien är typisk men det är nästan säkert att den rapporteras illa utanför Frankrike – precis som den rapporteras illa i Frankrike, där finns ju källan till nästan alla utländska rapporter. Vid översättning blir det lite extra förvirring som orsakas av förvanskningar och felaktigheter.
Varför hatar de honom?
Dieudonné M’Bala M’Bala föddes i en Parisförort för nära 48 år sedan. Hans mor var vit, från Bretagne, hans far var afrikan, från Kamerun. Detta borde göra honom till affischbarn för den ”multikulturalism” som den ideologiskt dominerande vänstern hävdar att den främjar. Och under den första delen av hans karriär, då han samarbetade med sin judiske vän Elie Simoun, var detta precis vad han var: Han bedrev kampanjer mot rasismen, riktade sin kritik mot Nationella fronten och ställde till och med upp i val mot en NF-kandidat i sovstaden Dreux, tio mil väster om Paris, där han bor. Liksom alla de bästa komikerna riktade Dieudonné alltid in sig på aktuella händelser, med en värme och värdighet som är ovanlig inom yrket. Hans karriär blomstrade, han spelade i filmer, var gäst i TV och utvecklade egna projekt. Som skarp iakttagare utmärker han sig särskilt med relativt subtila imitationer av olika personlighetstyper och etniska grupper, från afrikaner till kineser.
För tio år sedan, den 1 december 2003, kom Dieudonné som gäst i en TV-show med den passande rubriken Man kan inte göra alla glada som ägnades åt aktuella händelser. Han var nödtorftigt förklädd till att vara ”konverterad till sionistisk extremist” och rådde andra att avancera i livet genom att ”ansluta sig till De godas axelmakter USA-Israel”. Detta var under det första året av USA:s angrepp på Irak, som Frankrike vägrat att delta i och som fick Washington att döpa om vad de kallade ”French fries” (egentligen belgiska) till “Freedom fries”.
Ett relativt milt angrepp på George W. Bushs “Axis of Evil” tycktes fullständigt i takt med tiden. Sketchen slutade med en kort hälsning, “Isra-heil”. Detta var en bra bit från den Dieudonné man var van vid, men icke desto mindre var den populäre komikern vid den tiden omhuldad med entusiasm av andra artister och studiopubliken gav honom stående ovationer.
Därefter började protesterna komma. De gällde särskilt den avslutande gesten som betraktades som att den liknade Israel vid Nazi-Tyskland.
”Antisemitism!” blev ropet, fastän målet var Israel (och Förenta staterna som allierade i Mellanöstern). Det blev alltfler krav att hans framträdanden skulle förbjudas, att han skulle åtalas, att hans karriär borde stoppas. Dieudonné försökte rättfärdiga sin sketch med att den inte riktade sig mot judar som sådana, men till skillnad från andra före honom försökte han inte be om ursäkt för en överträdelse som han ansåg att han inte gjort sig skyldig till. Varför blev det inga protester från de afrikaner han gjort narr av? Eller muslimer? Eller kineser? Varför skulle en enda folkgrupp reagera med sådan ilska?
Så inleddes ett årtionde av upptrappning. LICRA inledde en lång serie rättegångar mot honom (”hets mot folkgrupp”). De förlorade till en början, men fortsatte att pressa på. I stället för att backa ur det hela, gick Dieudonné längre i sin kritik av ”sionismen” efter varje angrepp. Under hand blev Dieudonné bit för bit avstängd från TV-framträdanden och behandlad som paria av de tongivande medierna. Det är först det senaste överflödet av bilder på Internet med unga människor som gör quenelle-tecknet som har fått det etablerade Frankrike att dra slutsatsen att ett direkt angrepp på Dieudonné skulle vara effektivare än att försöka ignorera honom.
Den ideologiska bakgrunden
För att börja förstå innebörden av affären Dieudonné måste man förstå det ideologiska sammanhanget. Av skäl som är alltför sammansatta för att man ska kunna gå igenom dem här, har den franska vänstern – den vänster som en gång i första hand bekymrade sig om arbetarklassens välfärd, om social jämlikhet, om att göra motstånd mot angreppskrig, om yttrandefrihet – faktiskt brutit samman. Högern har vunnit det avgörande ekonomiska slaget, med seger för att främja monetär stabilitet och det internationella investeringskapitalets intressen (”ny-liberalism”). Som tröstpris får vänstern åtnjuta en viss ideologisk dominans, baserad på antirasism, antinationalism och hängivenhet gentemot Europeiska Unionen – även gentemot det hypotetiska ”social-Europa” som för var dag sjunker djupare ner mot de förlorade drömmarnas kyrkogård. Denna ideologi passar faktiskt perfekt ihop med en globalisering hopkopplad med det internationella finanskapitalets krav.
I frånvaro av någon som helst socio-ekonomisk vänster har Frankrike sjunkit ner i en sorts ”identitetspolitik”, som både lovordar multikulturalism och reagerar häftigt mot ”kommunitarianism”, eller ”avskilt folkgruppsliv”, d v s försvar av all oönskad etnisk partikularism.
Men vissa etniska partikularismer är mindre önskade än andra. Den muslimska slöjan förbjöds först i skolorna och kraven att förbjuda den i det vuxna samhället ökar. Niqab och burka är visserligen sällsynta men förbjuds enligt lag. Dispyter utbryter om halal-mat på cafeterior och bön på gatan, samtidigt som serieteckningar regelbundet smädar islam. Vad man än tycker om detta, kan kampen mot kommunitarianism av vissa ses som riktad mot en särskild folkgrupp.
Under tiden har de franska ledarna gått i spetsen när det gäller att ropa på krig mot muslimska länder från Libyen till Syrien medan de framhärdar med sin hängivenhet för Israel.
Under tiden är det en annan folkgrupp som är föremål för ständig och ivrig omsorg. Samtidigt som religiös tro och politiskt engagemang har avtagit drastiskt, har under de senaste tjugo åren Förintelsen, i Frankrike kallad Shoah, gradvis blivit en sorts statsreligion. Skolor håller årliga minneshögtider, Förintelsen dominerar i ökande grad historiemedvetandet, som inom andra områden är på nedgång samman med många humanistiska studier. Särskilt gäller att av alla händelser i Frankrikes långa historia är Shoah den enda som är skyddad i lag. Den så kallade Gayssot-lagen förbjuder att man på något sätt ifrågasätter historien om Shoah, på det hela taget ett ingripande mot yttrandefriheten som saknar motstycke. Dessutom har vissa organisationer, som LICRA, beviljats privilegium att stämma enskilda personer på grundval av ”hets mot folkgrupp” (som tolkas mycket brett och ojämnt) med möjlighet att samla in skadestånd för den skadade folkgruppen (community). I praktiken används dessa lagar primärt för att åtala påstådd ”antisemitism” eller ”förnekelse” gällande Shoah. Även om sådana åtal då och då ogillas i domstolarna, utgör de trakasserier och hot. Frankrike är ett land där BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions) mot israeliska bosättningar också kan angripas som ”uppmaning till rashat”.
Den våldsbenägna Jewish Defense League, som är förbjuden i Förenta staterna och till och med i Israel, är känd för att slå sönder boklådor och klå upp enskilda, även äldre personer, När de identifieras är det en god utväg att fly till Israel. Offren för JDL lyckas inte uppväcka någonting som kommer i närheten av den massiva offentliga indignation som väcks när en judisk person faller offer för hänsynslöst våld. Samtidigt flockas politikerna till de årliga middagarna hos CRIF med samma nit som de i Förenta staterna flockas till middagarna hos AIPAC – inte så mycket för kampanjfondernas skull som för att demonstrera sitt korrekta sinnelag.
Frankrike har Västeuropas största judiska befolkning, som faktiskt i stor utsträckning undkom den deportation under den tyska ockupationen som utvisade judiska immigranter till koncentrationsläger. Förutom gammal etablerad judisk befolkning finns många nykomlingar från Nordafrika. Allt detta ger en mycket dynamisk, framgångsrik befolkning, talrikt representerad i de mer synliga och populära yrkena (journalistik, nöjesindustri liksom naturvetenskap och medicin, bland andra yrken).
Av alla de franska partierna har det Socialistiska partiet de närmaste historiska förbindelserna med Israel (särskilt via Shimon Peres´ israeliska Arbetarparti inom Socialistiska internationalen). På 50-talet, när Frankrike (via Peres) bekämpade den algeriska nationella befrielserörelsen, bidrog den franska regeringen till Israels projekt för att bygga sitt kärnvapen. I dag är det inte Arbetarpartiet som styr Israel, utan yttersta högern. Hollandes mysresa nyligen till Benjamin Netanyahu visade att politikens drift mot höger i Israel inte gjort något för att få relationerna ansträngda – de verkar närmare än någonsin.
Ändå är denna judiska folkgrupp mycket liten jämfört med det stora antalet immigranter från Nordafrika eller de svarta immigranterna från Frankrikes forna kolonier i Afrika. För ett antal år sedan var det en ledande intellektuell i Socialistpariet, Pascal Boniface, som försiktigt varnade partiets ledare för att de så kraftigt lutar åt att gynna den judiska folkgruppen och att detta på sikt kan skapa valproblem. Uttalandet i ett politiskt värderingsdokument orsakade en uppståndelse som nästan kostade honom hans karriär.
Men faktum återstår: Det är inte svårt för det franska folket av arabisk eller afrikansk bakgrund att känna att den folkgrupp som verkligen får Respekt med stort R är den judiska folkgruppen.
Politiskt utnyttjandet av Förintelsen
Norman Finkelstein visade för en tid sedan att Förintelsen kan utnyttjas för mindre ädla syften: som att pressa fram penningsummor från schweiziska banker. I Frankrike är dock situationen en helt annan. Otvivelaktigt fungerar ständiga påminnelser om Shoah som ett slags skydd för Israel mot den fientlighet som väcks av hur staten behandlar palestinierna. Men religionen kring Förintelsen har en annan och djupare politisk inverkan utan direkt relation till judarnas öde.
Mer än något annat har Auschwitz tolkats som symbol för vad nationalism leder till. Hänvisningen till Auschwitz har tjänat till att ge dåligt samvete åt Europa och särskilt åt fransmännen om man betänker att deras relativt lilla roll i det hela var ett resultat av ett militärt nederlag och en ockupation genomförd av Nazi-Tyskland. Bernard-Henri Lévy, den författare vars inflytande har växt till groteska proportioner på senare år (han ledde president Sarkozy i kriget mot Libyen), började sin karriär som ideolog genom att hävda att ”fascismen” är en äkta ”fransk ideologi”. Skuld, skuld, skuld. Genom att sätta in Auschwitz som den mest betydelsefulla händelsen under den senare historien rättfärdigas av författare och talare den Europeiska Unionens växande makt som en nödvändig ersättare för Europas medfött ”dåliga” nationer. Aldrig mer Auschwitz! Upplös nationsstaterna till en teknisk byråkrati, fri från emotionellt inflytande från medborgare som skulle kunna rösta felaktigt. Känner du dig fransk? Eller tysk? Det borde du känna dig skyldig för – på grund av Auschwitz.
Européerna känner allt mindre entusiasm för EU allt eftersom EU förstör deras ekonomier och berövar dem all demokratisk makt över ekonomin. De kan rösta för samkönade äktenskap men inte för att den allra minsta keynesianska åtgärd skall vidtas, ännu mindre för socialism. Likväl är det meningen att skuld över det förgångna ska hålla dem lojala mot den europeiska drömmen.
Dieudonnés fans verkar, att döma av fotografierna, till största delen brstå unga män, färre kvinnor, de flesta mellan 20 och 30 år. De föddes två hela generationer efter andra världskrigets slut. De har levt hela sitt liv med att höra om Shoah. Mer än 300 skolor i Paris har en plakett till minne av det tragiska öde som drabbade judiska barn som deporterades till nazistiska koncentrationsläger. Vad kan bli verkan av allt detta? För många som föddes långt efter dessa förfärliga händelser, tycks det som om meningen är att alla ska känna skuld – om inte för vad de inte gjorde så för vad de antas skulle kunna göra om de fick en chans.
När Dieudonné förvandlade en gammal halvt rasistisk ”tropisk” visa, Chaud Cacao, stämmer Dieudonnés fans in i melodin en masse. Jag vågar mig på att tro att de då inte gör sig lustiga över den verkliga Shoah, utan snarare över att de ständigt påminns om händelser som ska få dem att känna sig skyldiga, betydelselösa och maktlösa. En stor del av denna generation är less på att höra talas om perioden 1933-1945 samtidigt som deras egen framtid är dunkel.
Ingen vet när de ska sluta
Söndagen innan jag skriver detta gjorde en berömd fotbollsspelare av afro-belgiskt ursprung, Nicolas Anelka, som spelar i Storbritannien, ett quenelle-tecken efter att ha gjort ett mål – i solidaritet med sin vän Dieudonné M’Bala M’Bala. Med denna enkla och i grunden obetydliga gest steg upproret till nya höjder.
I franska parlamentet representerar Meyer Habib ”fransmän på andra sidan havet” – omkring 4000 israeler av franskt ursprung. På måndagen twittrade han: ”Anelkas quenelle kan inte tolereras! Jag kommer att lägga fram ett lagförslag som kriminaliserar denna nya nazisthälsning som används av antisemiter.”
Frankrike har antagit lagar som ”kriminaliserar antisemitism”. Resultatet är det motsatta. Sådana åtgärder tenderar bara till att bekräfta den gamla föreställningen att ”judarna styr landet” och bidra till växande antisemitism. När franska ungdomar ser ett fransk-israeliskt försök att kriminalisera en enkel gest, när den judiska folkgruppen går fram med att förbjuda deras favorithumorist, kan antisemitismen bara växa ännu snabbare.
I denna upptrappning är dock maktförhållandena mycket ojämna. En komiker har orden som vapen och fans som kanske skingras när utvecklingen hårdnar. På andra sidan finns den härskande ideologin och statens makt.
I en konflikt som denna är den medborgerliga freden beroende av klokheten hos dem med mest makt att visa återhållsamhet. Om de inte klarar av att göra det, kan detta bli ett spel utan vinnare.
________
Ursprunglig källa: “The Bête Noire of the French Establishment”, av Diana Johnstone, Counterpunch, Voltaire Network, 5 January 2014. Artikeln skrevs för att förklara för amerikaner och för människor i andra länder om den franska regeringens hysteriska fördömande av landets mest populäre komiker. DJ passade samtidigt på att visa hur den franska härskande klassen har lämnat alla de republikanska värden de påstår sig hylla. Diana Johnstone är amerikanska bosatt i Paris och kan nås på diana.johnstone@wanadoo.fr.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Manuel Valls, Diana Johnstone, François Hollandes, Dieudonné M’Bala M’Bala, Förintelsen, Shoa, Shimon Peres, Benjamin Netanyahu, Pascal Boniface, Norman Finkelstein, Bernard-Henri Lévy, Nicolas Anelka, Meyer Habib
Denna artikel är uppenbarligen mycket känslig. Många tycker att den varken bör läsas eller spridas. På facebookgruppen mot rasism och gryende fascism togs länken (som jag lagt dit) bort.
Benny Åsman skriver i en kommentar på Facebook:
Vad svarar man på sådant? Jo, jag kollar inte först i vilket sällskap jag eventuellt hamnar. Jag läser och tar ställning till det som står skrivet – efter bästa förmåga. Diana Johnstone var 2003 i kraftigt blåsväder här i Sverige efter att hon intervjuats i Ordfront Magasin av Björn Eklund om hennes bok Dårarnas korståg.
Jag minns överdrifterna den gången och utesluter inte att samma sak kan ske igen. Därför har jag publicerat artikeln. Alltså i yttrandifrihetens namn.
Skrattet är politiskt. Nu får man friska upp franskan och se nyanserna. Dom hätska angreppen antyder att något viktigt har uttryckts.
Det är en skandal att en europeisk inrikesminister (Manuel Valls) anno 2014 vill förbjuda en ståuppkomiker att framträda. Alla dessa självutnämnda yttrandefrihetsförsvarare som hela tiden talar om att vi måste försvara Lars Vilks yttrandefrihet OAVSETT vad det är han säger, varför är ni nu så tysta? Vi vet naturligtvis svaret – för att Dieudonné kritiserar USA och Israel. Hyckleriet är vidrigt.
Sedan har vi krigshetsaren Bernard-Henri Lévy, som bland annat imponeras av den israeliska arméns påstådda moral och på allvar hävdar att judarna skapade demokratin. Det är så dumt att det inte behöver kommenteras.
Jag föreslår att man kollar på Dieudonnés intervju på iransk TV (jag har sett den på Youtube), när han skyller ”sionisterna” för att ha dödat Jesus, vita judar för slavhandel och liknande, tecken på gott omdöme.
Det är självfallet ingn en att sådana saker bli sagt i Teheran, eller i sällskap med gamla antirasister som J.M. Le Pen, Faurisson osv. Undrar man ”vad är fascismen”, som i ditt senaste inlägg, here it is.
Med det menar jag inte automatiskt att det skulle vara okej att förbjuda hans show. Men för att kunna skratta glatt vid Dieudonnés skämt om Israel och judar, ville jag gärna veta i vilket sällskap har jag hamnat …
Frågan är inte om D har bra eller dåliga åsikter. De flesta kan säkert vara överens om att dessa hans åsikter är osmakliga och att D lånar sig till uppträdanden med obskyra och djupt obalanserade krafter. Men munkorgslagar eller andra yttrandefrihetsinskränkande lagar kommer säkert bara göra saker värre. Detta är min fasta övertygelse.
Piero!
Jag har funnit Kunskapsrörelsens samlade arkiv. Är du intresserad, eller är det för sent?
Det destruktiva går längre än så. Det är att de franska sossarna eldar på i identitetspolitiken. Deras historiska roll är att värna folkmajoriteten mot marknadens stormar. Det gör de inte. Istället engagerar de sig vilt i såna här småaktiga gräl. Inte undra på att Hollande sjunker.
Knut!
Det som känns missvisande, i den här frågan (och många liknande, oftast med samma ämne), är just att yttrandefrihets försvar kontamineras av dubiösa och i värsta fall öppet rasistiska motiv. Jag vill helst inte vara ”liberal” (eller ”antirasist”) i sällskap med Jean Marie Le Pen, hur konstigt det än kan låta. Sen sätter ju lagen upp (i Frankrike åtminstone) tydliga gränser mot dumheten.
D’s uppträdande innehöll precisa hot mot namngivna journalister på grund av deras ”ras”.
Jag håller gärna med dig om att regeringens insats i D’s fall var tvivelaktigt. Och ineffektivt. Det blir säkert en boomerangeffekt. Men hur starka och konsekventa är, å andra sidan, yttrandefrihets argument? Bestämmer vi att det är ok att skämta med ”negrer” och deras förmenta rasegenskaper i privata samtal, eller kanske i poesin och litteratur … ska det automatiskt vara tillåtet i medierna? Och i skolan då – till exempel om man påstår att man inte ska lita på en lärare (eller en elev!) på grund av hans eller hennes ursprung? På teaterna? Det kan diskuteras, och det är bra att vara konkret.
Ska vi definiera frihetens och respektens gränser på samma sätt oavsett historien och socialt klimatet? Har uttrycket ”finnjävel” samma klang i Sverige och i Ryssland, eller i Italien? Varför är man så känslig för rasism och ”etnicitet” i före detta apartheidländer som USA?
Nu, finns det faktiskt i Frankrike en väl förankrad tradition av hets på grund av antisemitismen i den politiska sfären. Drejfus, Leon Blum, Petains ”statut des juifs” osv.
Piero!
Jag läser med stort intresse det du skriver om det här. Mina resonemang utgår från en svensk yttrandefrihetstradition. Där är yttrandefriheten en grundlagsfäst demokratisk rättighet, som man håller mycket strikt på. Brott mot yttrandefriheten kan i Sverige handla om t ex ”hets mot folkgrupp”. Kanske det i Sverige skulle kunna provas i D:s fall. Av det jag läst resonerar man på ett annat sätt i Frankrike. I Frankrike ser det kanske annorlunda ut.
Att hysa allmänt rasistiska åsikter är inte straffbart (i Sverige), inte heller att framföra dem. Att tro att antalet offer för förintelsen är överdrivet är inte heller staffbart – om än enligt min åsikt poänglöst och korkat.
Det kan bli svårt att föra denna diskussion här. Men jag har hört liknande reaktioner på det jag skrivit från en vän i Frankrike. Skillnaderna i fransk och svensk yttrandefrihetstradition kan jag för lite om. Jag läser som sagt det ni skriver med stort intresse och respekt.
Knut!
Släpp det hela! Varför ska de sk Fibbarna alltid hamna i dåligt sällskap. Behöver inte påminna om alla tillfällen. Det enda budskapet till denne rasist och anti-semit är: Lägg ner dina uppträdanden, du är en idiot! Vi vill inte ha med dig att göra. Du bör åtalas för hets mot folkgrupp.
Är detta så f-t svårt att kläcka ur sig? Om sedan den franska staten väljer att ”förbjuda”, ok, då får vi väl upprepa: har han brutit mot lagen, fine, åtala honom, om inte: låt karlfan pladdra på.
Knut!
Bara en liten förklaring. Jag trodde att ”hets mot folkgrupp” och lagar mot rasistiska anförande i andra länder handlade om samma sak. I Frankrike finns ju, sedan länge, ett lagfäst förbud mot offentliga rasistiska uttalanden.
Det är alltså straffbart, och problemet i fallet var just …if yes or no, the content of the show contained some criminal items. In case of show, of humour, it can be of course difficult to take a stand.
And then it is mainly a matter of sensitivity, this was my point. The legislation is similar in many countrys with a totalitarian heritage behind. A few decades ago, for example, you could publish and sell out the Mein Kampf in Norway or Sweden, but not in Germany, or Italy. I read it in Sweden, by the way!
Concerning legislation on holocaust deniers (Gayssot-lag, i Frankrike), I agree that it has some unwelcomed effect. And D.’s case is a part of it.
När vi nu tillhör samma union kommer vi att behöva lära oss mer om de olika ländernas yttrandefrihetslagar. Vore intressant med en kartläggning av vilka skillnader som finns.
Varför ska de sk Fibbarna alltid hamna i dåligt sällskap, skriver Kjell Eriksson. Jag har också många gånger frågat mig samma sak. Naturligtvis bör vi försvara en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt. Och naturligtvis är det fel att olagligförklara ren okunskap och idioti. Om en människa inte känner till nazismens brott kanske upplysning är effektivare än fängelse och böter. Men när vi försvarar våra fienders och meningsmotståndares rätt att uttala dumheter och idiotier måste vi samtidigt ta kraftigt avstånd från innehållet i deras yttranden. Det är där jag tycker att FiB/K ofta gjort fel och därför hamnat i dåligt sällskap (t.ex. i fråga om Faurisson och Ahmed Rami). Samma sak med Dieudonné. Jag har lyssnat på hans ”Shoah Nanas” (en vidrig soppa!) och hört honom, i den där intervjun med iransk tv, uttala klassiska antisemitiska uppfattningar.
Att försvara någons yttrandefrihet är en sak, att okritiskt överta den personens uppfattningar en annan.
Margareta!
Visst är D´s uttalanden osmakliga och fjärran från mina uppfattningar. Men Diana Johnstones artikel är viktig för den väcker denna svåra diskussion om yttrandefrihetens gränser. Hur lagstiftar man mot olämpliga åsikter? Det är frågan jag ställer genom att publicera DJs artikel. Felet både när det gäller Faurisson (Myrdal) och Rami (Zackrisson m fl.) var att då avstod dessa personer aktivt från att kritisera åsikterna. Förmodligen ansågs att det ”i princip” inte hörde till saken. Jag ser det som stelbent och enbart poänglöst provocerande.
Kjell!
Håller med dig om att i Sverige skulle det kunna provas ”hets mot folkgrupp” mot en D. Dock är det inte problemfritt. Olämpliga och lämpliga judevitsar, om Gud och Jesus på ståuppscener är knepigt. Och Frankrike ska absolut få stifta sina egna lagar. Men det där med Fibbare i dåligt sällskap, det är svampigt argumenterande.
Sorry for writing in engligh. The core of the problem, in my opinion, lies in Western societies’ cultural shifts, in the last 30 or 40 years.
”Old” Europe is used with a kind of antiracism, and a sort of bad consciousness (about women’s rights, religious minorities…) the ”new” europeans, immigrants from outside Europe, sometimes do not feel concerned about. And sometimes feel agressed about.
”Why should I care about Shoah” when my grandparents was born in colonies, and my ancestors were esclaves … This is the argument Dieudonné is using – and marketising. What worries me is not himself, it is the audience he potentially has, and the polical use of it.
Är det brottsligt att vara mot antihetslagstiftningen? I så fall är jag en brottsling. Yttrandefriheten går först. Och det här med hatbrott. Är det inte något skumt med det också. Brott är brott.
Vi får inte bli för fina i kanten. För rena.
Tillägg:
”Är det inte något skumt med det också” skrev jag om hatbrotten igår, men det skumma med antihetslagstiftningen hade fallit bort. Och det skumma med den är alltså att när den introducerades i den svenska lagstiftningen efter andra världskriget så var det via tyska rättslärda på 1930-talet.
”Svampigt”, Knut? Vilken svamp då? Att du använder ett så pass diffust, för att inte säga barnsligt, uttryck visar väl att du gått fel i svampskogen. Mitt inlägg var inte så välformulerat, men du vet, liksom alla de som följt FiB/K genom åren, vad jag avsåg. MZ förstod i alla fall.
Bo Persson är rädd att bli fin i kanten. För rena. Vilka ”vi” talar DU om. Jag har aldrig varit fin i kanten, ingen risk, men jag känner igen en politisk idiot när jag stöter på dom.
Kjell!
Adjektivet ”svampigt” var valt med omsorg till ditt snack om ”dåligt sällskap”. Men nu släpper vi det.
Kjell!
Dåligt uttryckt kanske? Men vad jag menade var att det är bättre att det sägs en massa saker jag inte gillar än att det inte sägs någontifng alls.
Ja, Knut, det är bäst att du släpper det. Du försöker formulera en förolämpning, med ditt diffusa prat om adjektivet ”svampigt”, men det lyckas inte, blir bara platt och plumpt. Är du kitslig, månne? Skulle jag vara lite smartare, så kunde jag kanske formulera det många med mig känner inför tidningen FiB/K och de sk Fibbarna. De flesta hedervärda människor, med ärliga avsikter, men tyvärr så ”stelopererade” (som en annan FiB-vän, Dan Kotka, uttryckte det) att det brusande livet försvinner. Det fläktar inte, och de interna striderna blir därför också patetiska. Det förutsägbara tar över. Du binder ris på egen rygg, folk orkar till slut inte. Jag är skolad att orka, vi är några stycken kvar, men de flesta lägger tidningen och resonemangen åt sidan. Detta var väldigt allmänt hållet, jag vet (!), men du vet mycket väl vad jag talar om.
Kjell!
Jag vet precis vad du talar om. Dina förolämpningar blir inte roligare för det. Och du sprätter omkring allmänna omdömen om ”hedervärda människor och ärliga avsikter” på ett obehagligt sätt, tycker jag.
Knut!
Är det obehagligt att påstå att människor är hedervärda med ärliga avsikter? Då är det upp och ner. Att skriva ett kritisk inlägg är att tydligen ”sprätta omkring”. Ja, det var ”allmänna omdömen”, det påpekade jag också, men du vet ju vad det handlar om, som du själv skriver.
Jag tyckte mig inte behöva upprepa, och det var väl bra. Huruvida du är kitslig eller inte, kan vi lämna därhän. Ibland kan det vara en positiv egenskap, men oftast inte.
Vi är båda på, om inte upploppet, så ändå inne på slutvarvet, och vi gör vad vi kan.
Kjell!
Ok, lycka till med ditt viktiga romanskrivarbete om spanska inbördeskriget!
Kjell!
Kan det inte vara så att du inte gillar vad FiB/K står för politiskt?
Om jag uppfattat det rätt står för dig de mänskliga rättigheterna över statssuveräniteten. Medan det för FiB/K är tvärtom. Och det hänger ihop med vår antiimperialismparoll.
I FiB/K är vi också skeptiska mot antihetslagstiftningen medan du verkar vara jätteförtjust i den. Och vår skepsis hänger ihop med vår yttrande- och tryckfrihetsparoll.
Knut!
Nämen, vad käckt! Tack för en paternalistisk vink om vad jag ska syssla med. Det viktiga arbetet. Vill du ha ett tips? Nä, tror inte det. Natti, natti, herr ömtåade magister. Det blir inga fler besök på denna sida.
Visst kan man väl kritisera FiB/K för principrytteri, när vi så hårt håller på yttrandefriheten och statssuveräniteten. För det är klart att det har sitt pris att göra detta. Men om priset för att inte göra detta är ännu högre?
Och med samma motfråga kan man väl besvara frågan ”Varför det?”, som jag brukar få, när jag bemöter de som kritiserar FiB/K för vårt dåliga sällskap med att de skall hålla isär sak och person.
Min man brukar ofta säga att kommentarsfälten på nätet är en olycka och att de bara framkallar det sämsta hos människan. Det är alldeles för lätt att i sådana diskussioner slänga ur sig personliga förolämpningar och glömma allt vad allmän takt och ton heter. Om en diskussion skall leda framåt bör deltagarna befinna sig i samma rum, ja helst sitta vid samma bord, så att de kan se varandra i ögonen och ta vanliga mänskliga hänsyn. Jag brukar lite lamt säga emot och försvara de nya möjligheterna till meningsutbyte som nätet ger. Men jag börjar nu luta åt att han har rätt.
Kjell Eriksson gjorde i sin första kommentar, menar jag, ett viktigt påpekande. Men sedan spårade det hela ur. När Bo Persson nu hävdar att FiB/K anser att statssuveräniteten står över de mänskliga rättigheterna och att ”vi” i denna förening är ”skeptiska mot antihetslagstiftningen” börjar jag dessutom undra om vi är medlemmar i samma förening. När togs beslut om detta? Att några medlemmar av FiB/K tycker så är inte samma sak som att det är föreningens uppfattning?
Margareta Z!
När har FiB/K rusat fram och åkallat antihetslagstiftningen? När det nu senast och för inte så länge sedan var aktuellt med en intervention i Syrien just i de mänskliga rättigheternas namn, var vi inte emot det då? Vi samarbetade med Föreningen Syriensolidaritet.
Diskussionen om den politiska situationen i Frankrike är av allmänt intresse. Att ta ut Dieudonné ur sitt franska koloniala sammanhang och se sakfrågan enbart i yttrandefrihets-termer eller antisemitism-termer men inga andra rasism-termer är mer uttryck för okunskap och politisk oförmåga med åtföljande personpåhopp än något som för framåt.
Denna icke-vita text som visar på nödvändig självständig organisering av de kolonialiserade i Europa döljer inte Dieudonnés antisemitism och hans betydligt vidare roll mer än att vara stå-upp-komiker. Men den visar också på vänsterns allvarliga svagheter.
Intressant är inte minst analysen av hur de kolonialiserades/invandrarnas organisering koopteras så att en självständig organisering blir mycket svår. Socialdemokratisk moralism som ersättning för politik får sig förstås också en känga. Järves färska avhandling om antirasistisk organisering i Sverige visar på samma problem här, inte minst exemplet med Samling mot rasism 1989-2002. Nu när antirasismen är i växande är det värdefullt att se inte bara till situationen i Sverige utan också i Europa när det gäller antirasistisk och antifascistisk organisering.