Rasismen brer ut sig alltmer i Sverige – det har de senaste händelserna i Kärrtorp visat och på Facebook förkommer fler antirasistsidor än någonsin.
Sett utifrån, en varande i Kambodja, är det tyvärr uppenbart att den också har sipprat in i medelklassgrupper. För en tid sedan gick jag med i en ”front” på Facebook som sade sig kämpa mot rasism, och ifrågasatte medlemmarnas och i synnerhet admins sätt att underbygga sina påståenden. Effekten blev spärring varpå tilltalet idiot riktades likt en blixt från en klar himmel.
Det kan ju sägas vara antidemokratiskt. Men gruppen har också ytterst få deltagare från invandrarhåll, och papperslösa göre sig icke besvär.
Rasism har nästan jämt visat sig i tider när klassklyftorna ökat eller när välfärdssystemet skurits ned, som hos oss genom omfattande privatisering. Eller som när länder likt Grekland och det dåtida Tyskland drabbats av ekonomiska depressioner. Då har diktaturerna haft en chans eftersom människor längtat efter en stark hand att hålla i. Att Sverigedemokraterna fått inträde i riksdagen efter att Alliansen suttit i regeringsställning under två valperioder är med andra ord ingen tillfällighet. Den svenska utbildningen har försämrats avsevärt; humaniora göre sig knappt längre besvär på våra gymnasier, vilka alliansen alltmer velat yrkesinrikta.
Den politiken är instrumentell eftersom unga människor ses som varor i en framtida investering inom näringslivet. Processen kallas med Jean Paul Sartres ord för ”förtingligande” – det vill säga när elever inte får välja blir de objektifierade och prissatta på arbetsmarknaden istället.
Det är den politiken som står i stor skuld till att rasismen breder ut sig i Sverige idag. Var finns det som en gång kallades människovärde?
Men rasismen har många ansikten. Kärrtorpshändelserna måste anses tillhöra de grövre med sin attack på barnfamiljer och fredliga demonstranter.
Men den mildare varianten är också förekommande (som inom Facebook), den korrekthet varmed många av våra medier styrs. Det är hart när omöjligt att kritisera delar av feminismen idag, så som den naturvetenskapliga och biologiska – lanserad av dåvarande professorn i genusvetenskap i Uppsala Eva Lundgren och ROKS.
Män anses i deras kretsar våldsbenägna av genetiska orsaker, och beviset som brukar framföras är att de flesta brott i Sverige, utförs av just män. Den delen av rasismen skulle kunna benämnas könsrasism, men våra medier brukar förbjuda och refusera artiklar som talar om det. I alla fall om de är skrivna av män. Effekten kan bli att vissa känner sig maktlösa och mer våldsbenägna istället, vilket nog inte var meningen.
I juli råkade jag lyssna på Maria Svelands sommarprogram och blev chockad av det kitschartade sättet hon skildrade en man på när han dök från en klippa i Grekland. Bilden av Alfahanen skulle kunnat vara som hämtad ur en tysk propagandafilm i början av 40-talet.rne R
Arne Ruth har skickligt visat på hur kitschen fungerade i Hitler-tyskland. Den gällde inte bara arkitektur som inspirerades av det antika Grekland, utan i synnerhet människor: den friska och glada Ariern gentemot den depraverade juden, negern eller zigenaren.
Jag vill hävda att liknande tendenser finns i det nutida Sverige, och det inte bara i de nazianstungna Kärrtorpsattackerna och/eller hos Sverigedemokraterna, utan också hos vår bildade eller halvbildade medelklass.
Till stor del har Alliansregeringen ansvar för fenomenet eftersom de med sin nyliberala politik håller på att sätta prislapp på människor på arbetsplatser och på våra utbildningsinstitutioner. Ideologins gift sprider sig smygande, även om varje person med viljeansträngning själv har ett ansvar.
Men även en liten Facebookgrupp bär ett ansvar om miniregeringen (admin) där – naturligtvis inte folkvald – inte tar sig en funderare på om ordet borde vara fritt, och gruppen öppen för samtal där påståenden krävs underbyggda istället för att användas som tillhygge, typ ”idiot”.
Dylika tilltal är mer vanligt förekommande än vad man tror och används ofta som argument för utfrysning inom så kallade fria medier. Fenomenet kallas antiintellektualism, vilken är typisk inom auktoritära rörelser.
Den flockmentaliteten har vi för länge sen sett vad den lett till. Den gode efterkrigspsykoanalytikern Erich Froom skrev bland annat om den utförligt i sin bok Flykten från friheten.
Kanske det är dags att återuppväcka sådana tänkare som ännu var populära på 70-talet, då Sverige fortfarande hade det ekonomiskt bra ställt. Inte för att jag gillar nostalgi, men något borde vi ha lärt av historien.
– – –
Och ett citat från en artikel i Aftonbladet 2008-04-13 av Ulf Nygren. Läs! Den är intressant fast den är mer än fem år gammal.
”Alliansregeringen vill nu göra svenska språket till något instrumentellt, arbetsmarknadsinrikta det. Vi har sett deras instrumentella syn på språk och kultur i den nya gymnasiereformen.
Men när stora grupper upptäcker att de bara kan uttrycka sig med skruvmejseln, hammaren eller skurtrasan, då kommer de sociala problemen att torna upp sig.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ulf Nygren, Jean Paule Sartre, Kärrtorp, front mot rasism och gryende fascism, Eva Lundgren, Maria Sveland, Arne Ruth, Erich Fromm, Alliansen
