Rapport från ett fragment. Ett land. Ett avskilt ensligt land. Alla invånare är långt från varandra. Det är ett otryggt land trots att landets ledare säger det motsatta. Det han säger packas i glansiga paket av lakejer. De arbetar med ”reklam,” dvs med att förvanska det faktiska livet och skapa nya behov. Märkliga behov som invånarna inte visste om tidigare. Innan de uppfanns. Man kan säga att det handlar om att skapa begär och sen tillfredsställa dem. De ledande reklammakarna vet förstås att det handlar om tomrummet.
Alla har ett tomrum. En längtan. Denna längtan har vi funnit även i andra länder. Man längtar efter land, frihet, självständighet. Olja och vatten. Många krig överallt. Det är kaos. Många lever i fattigdom och behöver varandra, det finns ingen stat att förlita sig på.
De som kan strävar efter att utbilda sig och därigenom få det bättre. Man behöver kunna tro och hoppas på något större, något gott. Livsnödvändigt eftersom livet inte består bara av materia utan om hur man förhåller sig till den.
Så är det inte här. Vi har funnit att de flesta verkar förlita sig på en stat och lever i sämja. Men tysta. Endast genom sjukstatistiken, antalet arbetslösa och antalet självmord började vi ana att det kanske inte var som det verkade. Landet är praktiskt taget ensamt om att aldrig haft krig med dess enorma förödelse strukturellt och mänskligt. Ett fridfullt land i chock.
Det finns ”klasser”: över, medel och under. Över är de rika d v s rika på pengar. Medel är de som arbetar. Under, de sjuka och de utan arbete. Dit hör även intellektuella och de som håller på med den tvinande kulturen.
De mäktigaste ligger överst och ser till att privilegierna tillförs dem. ”Arbete” verkade vara ett fint ord. Alla skall arbeta. Även de som inte kan. Ordet ”utanförskap” förekommer ymnigt. Som något negativt.
Barnen går i skolor som i alla andra länder. Men i landets skolor uppfattas inte kunskap som något fint och bra. Riskbenägna kapitalister har tagit makten och vinst är viktigare än kunskap. Ordet ”flum” hör vi även då och och då om den tidigare skolan. Vi förstod aldrig detta ord. Kanske betydde det lärarledda lektioner med viss skapande frihet.
Vad som dock förvånar oss mycket är de gamla. De saknar helt någon funktion i samhället och bor tillsammans på institutioner där var och en har ett litet rum. Ensamma. Deras barn är upptagna av att arbeta på annan ort. De mycket små barnen är också på institution dagtid. Föräldrarna arbetar. De små förefaller trivas fint med sina kamrater.
Den materiella standarden är jämförelsevis hög. Och den är mycket viktig. Den är själva Måttstocken.
Man kan märka en viss provinsialism. Befolkningen tycks tro att landet är centrum och deras åsikter världsomfattande. Intresset för omvärlden är lågt.
Ordet ”entreprenör” är också ofta förekommande. Det verkar vara när man tar sig för något där själva syftet var att tjäna pengar.
Detta anses mycket fint och många nya innovativa yrkesgrupper uppstår. Kompetensen är underordnad och kontrollerande funktioner saknades. Yrken som vanligtvis tar sju, åtta år att utbilda sig till, kan nu utföras av vem som helst med framåtanda. Det är ju ett arbete och genererade pengar. Att riskerna kan anses betydande är underordnat.
”Arbete” tyckts definieras av att man gör något under ett visst antal timmar i en viss ordning och får betalt för detta. Att ha ett fast arbete betyder möjligheter att rota sig på en plats, köpa ett hus och låta barnen få en lugn skolgång. Det förefaller oss som om ordet arbete också betyder kortare kontrakt och betalt per timme. Alltså utan den trygghet ordet tidigare stått för. Mer lösliga arbeten som strukturlöst rör sig över hela dygnet och ej reglerades av timmar och veckodagar betraktades med misstänksamhet.
Forskare, konstnärer, författare och andra intellektuella skrämmer och verkar inte passa i den i vårt tycke rätt rigida strukturen.
Infrastrukturen var väl utbyggd men tycks inte fungera. Vilket förvånar i ett land som betraktar sig som ett ”välfärdsland.” I våra öron låter ordet som att alla har det hyggligt bra, vilket också många har, särskilt de förmögna. Men vi trodde att tanken från början innebar att alla skulle ha det hyggligt bra. Kanske förstår vi inte riktigt.
En viss oro kan märkas inför kunskapsraset. Detta skall åtgärdas med mer disciplin. Inte med nyfikenhet och kunskapstörst. Det verkar finnas en misstro till själva folket från de folkvaldas sida. Vilket är illavarslande och har fällt större elefanter.
Självaste överledaren anser att folket sover och behöver väckas. Den mannen har folket valt. Möjligen har han väckt dem men svarar han när de frågar? Nej, därtill är hans förakt för stort.
Så har missnöjespartier växt upp både till höger och vänster. Ett t o m till höger om själva ledaren. Som han inte vill ha att göra med, men stöder sig på.
Vi lyckas inte skapa någon reda i vilka som röstar på vad. Men akademiker och andra välutbildade verkar hålla vänster. Vi trodde i vår okunnighet att de gick högerut. Dit går näringslivet och småföretagarna. De som bodde på landsbygden hade förr ett bondeparti, det sitter numera på en barstol på Stureplan. De missnöjda vill slåss och finns i utkanten, ett nazistiskt parti som förespråkar våld fick tillstånd att demonstrera mitt i huvudstaden.
Konstigt. Vi trodde det var förbjudet. Men detta är en demokrati.
Andligheten lyser frånvarande. Såvida man inte kan se på handel som något spirituellt, men vi misslyckas med detta. Eller sport. Det byggs väldiga arenor, stora nog för oss att landa på. Fler och fler, större och större. Vad de skall användas till som motsvarar dess värde har vi inte förstått. Kanske är de en slags katedraler, en slags kroppens tempel. Den trimmade och släta kroppen tillbedes på ett för oss obegripligt sätt.
Innan vi så slutligen tar farväl av denna idyll och hoppas hitta ett tåg som tar oss över gränser där vår farkost väntar, hör vi ett muller som tycks oss komma från själva rötterna. Vi tackar för oss.
PS. Det talas mycket om hur många som invandrar men nästan ingenting om hur många som utvandrar.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: arbete, arenor, ensamhet, gamla, klasser, materialism, reklam, Sverige, utvandring, välfärdsland
