Det är säkerligen många bland dem som kallar sig vänster som ryggar tillbaka för rubriken. Det har kommit att associeras med kritik av invandringspolitik och feminism. Även försök har gjorts att knyta oss till ett brunt förflutet i mellankrigstidens politiska strider. Men Nationell vänster är bara en Facebook-grupp med två månader på nacken, som är öppen för alla.
Nationell vänster är inte fixerad vid frågan om massinvandring, tyvärr har den knappast diskuterats. Kanske är det så att även de som vågar ta ordet nationell i sin mun ryggar tillbaka för att ta en verkligt djupgående diskussion i detta infekterade ämne.
Däremot har en diskussion förts som resulterat i en paroll som kanske sammanfattar vad dess medlemmar (idag 128 st) står för: Med Folket för Sverige mot Bankherraväldet!
Tyvärr har frågan om vad nationell betyder och står för även det undvikits och inte varit föremål för särskild mycket diskussioner. Även vi ser ut att tassa runt grötfatet utan att riktigt våga hugga in på problematiken.
Nationell har inom vänstern blivit ett fult ord, vi kanske måste gå tillbaka till andra världskriget för att se hur norrmännen hanterade sin nationella frigörelsekamp mot Nazityskland för att få spjärntag i en tradition, och levande människor att knyta an till.
Att vara för en reglering av invandringen betyder inte att man vill skylla på invandrarna, det betyder inte att man vill uppmana folk att börja vara själviska, att man inte skall hjälpa den som knackar på sin dörr, eller sträcker fram en hand för att söka lindring i sin nöd. Det är fortfarande principen i ”den barmhärtige samariten” som gäller och är vår förebild.
Vi kommer inte att låta de superrikas girighet smitta av sig. Vi kommer inte att tillåta den politiska eliten att göra oss till bödlar i våra individuella val, som det gjort oss till kollektiva bödlar genom Sveriges ställningstaganden i de folkfördrivande nykoloniala krigen.
En reglering av invandring behövs för att skydda den bärande strukturen för det som trots allt är vår demokrati, vars styrka och sammanhållning bestämmer vad vi kan göra tillsamman med alla som bor i detta land, men som inte delar våra krav på jämlikhet, frihet och demokrati och vars lösning grundar sig på en förståelse för hur arbetet förslavas och hålls i kapitalets bojor.
Idag saknas politiker från eliten som försvarar demokratin. Att inte se och förstå vad det innebär, utan jamsa med i deras namngivande av dem som kräver en reglering av invandring, kommer att för alltid avskärma oss från de breda folklagren och sälla oss till den politiska eliten och dess kulturradikala hejarklackar.
När det gäller de diskussioner som hittills förts av t ex FiB under Fredssamtalen i Degerfors – vars föreläsningar kan följas på nätet – så har den hittills ensidigt cirkulerat kring försvarsfrågan. Att vi idag inte har något försvar, att vi i praktiken står helt försvarslösa är viktigt att belysa och ge politiska lösningar på. Men det verkligt allvarliga är frånvaron av diskussioner kring vår möjlighet till självförsörjning.
Vänsterns hat mot den svenska bonden är ett av våra största problem. Börjar vi inte göra upp med detta och ser till att vi med landsbygdens folk skapar en politik för självförsörjning spelar det ingen roll vilket försvar vi har. Två veckors avspärrning är vad som behövs föra att knäcka Sverige.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: nationell vänster, bankkapitalet, invandring, självförsörjning, landsbygd, Sveriges bönder
När det gäller den redan reglerade och begränsade invandringen så kan det vara intressant att diskutera vilka intressen som ska styra regleringen och begränsningen. Ska vi tex fortsatt utbilda alltför få läkare och låta andra länder bekosta den dyra utbildningen och rekrytera därifrån efter snabba språkkurs? Hela frågan om arbetskraftsinvandring helt utifrån arbetsgivarnas ”behov” som ibland berövar fattigare länder högutbildad arbetskraft och ibland används för att sänka lönerna (sjuksköterskor, byggnadsarbetare, bärplockning osv) kan rimligen inte avfärdas med receptet ”fri invandring” i någon slags allmänliberal version av en anständig vänster. Att vi som land samtidigt snålar och stramar åt när det gäller asylskäl är en annan mycket allvarlig sida av saken. Begreppet mångkultur skulle också behöva diskuteras utifrån en vänstertradition, dagens tolkningar kantrar ibland ordentligter. Vad som är universella rättigheter respektive gemensamma skyldigheter förväxlas utifrån religiösa eller olika kulturella sedvänjor. Där borde kanske vänstern studera Brian Barry som skrev en del kring de problemen.
Som vanligt inflyter på facebook indignerade inlägg om att jag publicerar inlägg om invandring och den nationella frågan. Nils Flyg och Mussolini far som projektiler genom luften. Aja, baja Knut! Sånt här ska inte diskuteras!
Jag kan förstå upprördheten över formuleringar ibland, jag har själv haft en polemik med Evert Larsson om hans sätt att skriva om ”Nationell” och ”massinvandring” om att tjäna nationen med ”hjärna och muskler” om ”svenskhet” o s v. Han hävdar bestämt att jag läst in mer än vad han menar med sina ord och försäkrat att han är för medborgerliga fri- och rättighet, solidaritet med förtryckta etc. Det finns då ingen anledning att inte tro honom om detta.
Varför jag nu åter publicerar ett inlägg av Evert Larsson beror på att jag anser att frågor han väcker är viktiga att diskutera. Landets självförsörjningsförmåga t ex. Hur kommer det sig att den frågan inte diskuteras? Är det den globala matindustrin som sätter stopp för det? Även frågan om hur de gigantiska flyktingströmmarna ska hanteras hos oss, i Europa och världen tycker jag bör diskuteras mer. ”Festung Europa” är ett perspektiv som funnits med i debatten sedan Europa blev en union.
Så, kasta inte invektiv och stämplar hit och dit. Håll er till sakfrågorna. Men reagera förstås när analyserna och förslagen osar demokratiförakt eller fascism i någon form. Den balansakten är vi tvungna att klara för att framtiden inte ska te sig än mer hotfull.
Knut!
Jättebra att du försöker hålla rätt kurs i denna för ”vänstern” så omöjliga fråga att ta i. Du tar tag i den och försöker på bästa sätt att göra den möjlig att diskutera.
Det går inte att förena en välfärdsstat med ”fri invandring”. Det borde var och en – som tänker efter en smula – förstå. Sen kan man av humanitära och andra skäl önska sig det ginge … Men det är en annan femma.
Finns det exempel på en framgångsrik vänsterrörelse någonstans som sagt att ”vi ger fan i landet vi bor i”? Är det inte snarare så att de verkligt stora rörelserna har kommit ur en sammanslagning av socialism/kommunism och nationalism? ’Nationalism’ som omsorg om det egna folket, ett sorts samhällskontrakt där man definitivt inte kommer med rötmånadsidéer om att människorna i det egna landet skall hutas åt och få veta att de minsann aldrig mer skall få ’komma först’?
Och det där med landets självförsörjningsgrad (och kontroll över resurser inom landets gränser) är en verkligt intressant fråga att ta upp. Hoppas den debatten växer till sig. Det var rätt många år sedan jag hörde nyheten om att det inte finns några mjölkvarnar norr om Dalälven – är det bra? Är ekonomväldet inom livsmedelsproduktion hälsosamt? Bör vägar och hus tillåtas ta över bra åkermark? Etc. Etc.
Bo Z!
Du har nog rätt. Det som t.ex. Britta Ring och Margareta Zetterström och Christer Strandberg på den här bloggen och i det här sammanhanget står för är åtminstone på lite sikt en självmordspolitik. Medan det på kort sikt mest kommer att innebära att det politiska klimatet, det politiska samtalet, ”bara” blir alltmer etnifierat. Sverigedemokraterna med sin etnifiering på sin kant, och etablissemanget med sin på det hållet.
En tredje väg alltså? Javisst! Men hur?
Är nationalism fascism? Det är vad många tycks hävda. Läs då det här på 8 dagar och det här om den franske socialisten Jean Jaurés. Kanske kan det få schablonerna att anta något mindre distinkta konturer.
Kapitalet tjänar på att vänstern, arbetarklassen försvinner in i ”samarit” tänkandet.
Kapitalet tjänar på att vi idag har svårt att formulera frågor om vänstern – nationen.
Kapitalet och den politiska eliten är för fria och öppna gränser för billig arbetskraft, färdigutbildade läkare, ingenjörer, forskare mm. Det vill också föra in det individuella frihetstänkandet till svensk arbetsklass. Fri från solidaritet, fri från kamp och kritik av rådande kapitalistiska system.
Ja, så kan vi hålla på och rada upp det ena problemet efter det andra men ingen kommer med några vänsterlösningar på detta, bara känslopjunk från feminister och borgerliga fritänkare inom den idag normgivande vänstern.
Bo P!
Sakta i backarna nu. Britta Ring, Margareta Zetterström och Christer Strandberg står inte för någon självmordspolitik, inte ens på sikt! De diskuterar med ärligt uppsåt och säger sina meningar precis som du. Det är fullt möjligt att de har rätt och du som har fel. Jag säger inte att det är så, men det är med den grundinställningen vi måste diskutera. Utan en konstruktiv ton har vi inga möjligheter att enas om en möjlig väg att stoppa fascismen. Att vinna en debatt genom att täppa till truten på meningsmotståndare är en seger á la Phyrrus.
Det är utmärkt att Knut fortsätter att göra sitt forum öppet för denna diskussion. Tack för det!
Som jag menat tidigare är det verkligt farliga att låta SD få monopol på dessa frågor. Vänstern skall naturligtvis vara drivande.
Dock finns det väldigt många bottnar och det kan vara bra att dela upp frågorna en aning.
För egen del har jag nu i tjugo års tid, haft min dagliga gärning i de mest segregerade områden som går att tänka sig. Nämligen Göteborgs nordöstra stadsdelar. Huvudsakligen har jag varit verksam i Hjällbo, en stadsdel som utvecklats till en enklav som har mycket lite med det Sverige som vi är uppväxta i att göra. Nittio procent av alla människor jag överhuvudtaget känner, är första eller andra generationens invandrare.
Mina erfarenheter har gett mig en god inblick i segregationens konsekvenser och därmed också gjort att jag har ganska många åsikter. Jag skall försöka dela med mig av dem portionsvis.
Då jag varit verksam inom fotbollen, som är en allemansport i dessa låginkomstområden, har jag tydligt märkt att de som fått en fristad här i Sverige saknar de mest basala kunskaper i hur vårt land är uppbyggt. En försvinnande liten del av de nya svenskarna vet någonting om föreningskunskap, föreningsdemokrati och folkrörelse-Sverige. D v s allt detta som varit grundläggande för vårt lands demokrati i många generationer.
Konsekvenserna av denna okunskap blir fatala, när det kommer till dessa människors möjlighet att integreras i Sverige. Även om invandrarna och deras barn är i en förkrossande majoritet i dessa stadsdelar, är det sällan någon av dem som tar plats i en föreningsstyrelse t ex. Det är också mycket svårt att få dem att hjälpa till med deras egna barns föreningsaktiviteter – som t ex transport till bortamatch – vilket ter sig underligt, även för oss med lång erfarenhet. Min förklaring ligger i att de ser föreningen som en institution där de lämnar sina barn några timmar, sedan får ”institutionen” sköta resten.
Jag tycker att det borde vara en självklarhet att alla som får stanna i Sverige, måste utbildas i hur vår demokrati fungerar, såväl i stort som i smått. Uppenbarligen sker inte detta, trots att det borde vara en en enkel sak att genomföra.
Man kan då fråga sig varför detta inte görs? Vill inte våra ansvariga politiker att de nya svenskarna skall integreras och ges demokratiska verktyg att påverka sin framtid? Är segregationen med resultatet att vi har en hjälplös underklass, en högst medveten politik?
Som fd utlandssvensk blir man lite road av den här debatten, liksom liknande debatter bland intellektuella svenskar. De utgår samtliga från att de inte är nationalistiska alls. Med ”nationalistisk” menas då ofta nationella manifestationer som utövas av diverse ”brunaktiga” grupper i det politiska spektrat.
Men många av dessa nationalistiska manifestationer träffar vi på hos hederliga norrmän och finländare som inte alls är ett dugg ”bruna”. Så hur kan det som är sunt uttryck för att man älskar sitt land i Norge och Finland bli ”fascism” i Sverige?
Det andra, som helt undgår svenskar som bara levt i Sverige, är att det finns en stark svensk nationalism, som inte är fascistisk eller ”brun” men skiljer sig från den norska och finska. Deras nationalism utgår från deras historiska erfarenheter som ju är bekanta för oss alla med årtal som 1905, 1918, 1939, 1940 osv.
Vi saknar detta men har andra årtal som 1948 när Bernadotte mördades i Israel, 1961 då Hammarsköld omkom i Kongo, 1986 då Palme sköts osv. De speglar den del av den starka svenska nationalismen som handlar om vår uppgift i världen. Jag har i internationella sammanhang inte så sällan hört svenska deltagare i en diskussion säga:
– Jo, men i Sverige gör vi så här. …
Övriga förutsätts då rätta sig efter detta, eftersom svensken ofta anser att Sverige tack vare sin lyckliga utveckling också kommit på de bästa lösningarna. Svensken anser sig också vara objektiv och icke-chauvinistisk eftersom han inte beter sig som norrmän på 17 maj.
Det är förresten lustigt att de som helst deltar i 6 juni-firande är Sverigedemokrater och invandrare (som vill bli svenskar) medan majoriteten av den svenska befolkningen står och tittar på från trottoaren.
Nej, kära svenskar av alla politiska kulörer, tro inte att ni inte är nationalistiska och chauvinistiska, ni bara är det på ett annat sätt än många andra folk.
Märkligt med en diskussion om nationen utan en definition av vad ordet innebär. Är nationen bestående av en etnisk/ras/kultur och att därigenom all invandring är att betraktas som en imperialistisk invasion? Det hävdar SvD och SD. Läser man Stefan Lindgrens (8 dagar) gnäll över invandrarmammors bidrag eller tiggande romer så är intrycket att det bygger på samma definition. Lägg sen till Myrdals beundrande artiklar om Le Pen och Mussolini och hans funderingar om folkfront med fascismen.
För mig är nationen en demokratisk enhet styrd av en konstitution. Alla som är medborgare i denna enhet och erkänner konstitutionen är en del av nationen. Utländska makter som hotar denna enhet är per definition antidemokratiska. Hudfärg, språk eller religion är ointressanta i sammanhanget.
Sven A!
Du måste nog vänja dig vid att ordet ifråga har båda användningarna. I t.ex. ”Förenta Nationerna” handlar det om stater som bildat en sammanslutning. Alltså den politiska användningen. Medan du i ord som ”nationalspråk” och ”nationallitteratur” har den kulturella användningen.
Det kan bli lite knepigt ibland. Många nationer i Förenta Nationernas mening rymmer ju i etnisk/kulturell mening många nationer, så varför har vi då ordet ”nationalstat? Om det inte bara är tårta på tårta, vad är det då?
Med anledning av Evert Larssons påstående att ”Vänsterns hat mot den svenska bonden är ett av våra största problem” kan det vara värt att notera att V tagit fram en ”landbygdspolitisk plattform”.
Är inte själv V-medlem och kan därför inte kika bakom kulisserna, men själva programmet ger inte intryck av någon hatisk attityd mot den svenske bonden. Åtskilliga förslag verkar förnuftiga.
Men, vem vet, delar av V-ledningen kanske har järnrör undanstoppade för att, efter känd förebild, knacka bönder med framåt småtimmarna och efter några glas för mycket …
Bo P, när vi i SKP som jag tillhörde försvarade det nationella oberoendet menade vi då den svenska rasen (om den finns) eller menade vi försvaret av landets gränser (dvs alla som hade legitima skäl att befinna sig i Sverige) mot supermakterna och annan imperialism? Flera fd kamrater har blivit väääldigt upptagna av att kritisera invandrare (likt SD) så jag bara undrar, vilket nationellt oberoende menade/menar vi?
Sven!
Eftersom jag aldrig varit med i det ”vi” du talar om, så är jag ju inte rätt person att fråga här. Ja, din ”fråga” är väl egentligen inte alls en fråga utan snarare ett ifrågasättande av en del gamla kompisar som du tycker var bättre förr. Så för oss andra återstår väl därför bara att nu se om dessa vill ta upp den handske du kastat.