Idag går vi till val. Vi ska välja politiker som vi tycker företräder en politik som vi sympatiserar med. Men jag har svårt att välja. Jag är nämligen missnöjd. Ska man då välja partiet som endast bärs upp av att företräda politiskt missnöjda. Det finns bara ett sådant parti – Sverigedemokraterna. Men, de är i mina ögon om möjligt än mer opportunistiska och otydliga och blir allt mer lika de gamla etablissemangspartierna, utom i en enda fråga, ni vet vilken. För mig är förstås deras koppling till unken gammal svensk nazism kraftigt motbjudande. Svensk kultur kan för mig aldrig få bli ett slagträ mot främmande kulturer och människor. Medborgerliga fri- och rättigheter med yttrandefriheten som nav är oförytterliga. Alltså inte ”missnöjespartiet”, de är helt enkelt inte nog missnöjda för mig.
Då återstår trots allt en kombination av de övriga valmöjligheterna. Något blir det, förmodligen tre olika i de tre olika valen. Men vilka är min ensak.
Men om alla gjorde som jag, d v s först valde bort Sverigedemokraterna skulle vi slippa mycket politiskt trassel framöver. Nu går vi på söndagspromenad till vallokalen. Det är faktiskt inte skit!
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: missnöjesparti, missnöjesröstning, valet 2014
Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt kommer att vinna valet och blir den som knuffar ner Sverigedemokraterna från tredje-platsen!
Kommer Fi in i riksdagen blir det en stor Vänstermajoritet – ingen människa med sunt förnuft kan rösta på dagens Socialdemokrati som helt krackelerat – och pratet om blocköverskridande överenskommelser är detsamma som fortsatt Alliansstyre!
Ulf Lundell säger att han inte står ut med 4 år till med Alliansen, han säger också att han mår illa när han ser Annie Lööf, som vid sitt tillträde som partiledare sa att hon hade Margret Thatcher som förebild! Kärringen som slöt Pinochet i sina armar. När Ulf Lundell ser Lööf ser han i henne Pinochet med full mundering – Generalsklädd i mössa som ett dansgolv, revärer och medaljer och med fullt sjå att försöka hålla sig rak i ryggen. Denna Annie Lööf går framåt i opinionsmätningarna. Kanske har vi en ny Margret Thatcher i måndagens regering! Vé och fasa!
Varför gör Ulf Lundell inte som Cornelis Vreeswijk, ställer upp för vänstern?
Det blir tjugo procent – en förändring måste ske!
Även jag valde bort SD då jag poströstade för drygt 2 veckor sedan, inför utlandsresa. Även Carl Bildt lär göra det. Han publicerade igår – som utrikesminister – en kritisk granskning av SD på DN Debatt. Bra, men det fick mig att sända in följande, nu publicerade kommentar:
”Carl Bildt visar stort hyckleri. Han stödde den fascistinfluerade statskuppen i Ukraina 22/2 och den därpå följande regeringen. I den ingick 4 medlemmar från Svoboda och Högersektorn, som verkligen är fascistiska eller neonazistiska, på ett helt annat sätt än SD. Bildt förnekade detta och kallade dessa för ´nationalister´.
Kuppregeringen, ett starkt, sant ord, har förbjudit ett kritiskt parti som fick 10 % vid senaste valet. Och SD röstar i 9 fall av 10 i riksdagen som Carl Bildt.”
Själv röstade jag av många skäl på Piratpartiet. Ett av skälen var att slippa den anslutning till/det nära samarbete med NATO, som sju av riksdagspartierna är positiva till. Endast SD klargjorde tydligt under partiledardebatten, att de förespråkar alliansfrihet.
Att rösta på de vettvillingar som nu hetsar mot Ryssland och frivilligt går i handelskrig mot dito land, vore mig främmande.
I kommunalvalet röstade jag på Kommunistiska Partiet. Det är synd att de inte ställer upp till riksdagen. Deras valmedverkan hade höjt nivån på debatterna.
Janne!
Så blev ditt val. För mig var det viktigaste skolfrågans ”valfrihet” och marknadisering. Björklund är den ende som kan formulera konkreta skoltankar, men han försvarar den sjuka skolmarknaden. Mina val till landsting och kommun (Uppsala) blev ganska personinriktade.
Jag valde att skjuta Nato-, försvars-, utrikes- och EU-frågorna i bakgrunden. Annars hade valet blivit omöjligt – för mig – för kommunist har jag aldrig varit, inte ens de få åren jag var med i SKP.
”de få åren jag var med i SKP” skriver du, Knut. Det var inte heller den tid jag var i SKP. Uteslöts 1976. Men jag ångrar mig inte – tänker på Juliette Greco! Skillnaden liksom med Anders Persson kan vara klassbakgrunden. Men å andra sidan har många med liknande bakgrund som jag växlat från maoism (tom fanatisk sådan) till höger (fanatisk sådan). Ytterst handlar det om personliga val. Med borgerlig bakgrund är valet rätt naturligt. Men de som från underklass gjort lönande karriär i den förtryckande klassens intresse? Gåta? Handlar det inte om moral? Anders Persson avvisade nog det. När han mot mig skrev att politik aldrig handlar om moral.
Sixten!
Jag erkänner att jag har en borgerligt demokratisk bakgrund. Jag erkänner också att jag tack vare FiB/K och många goda SKP-kamrater lärt mig mycket om förhållandet mellan den revolutionära borgerligheten och andra befrielserörelser från Vietnam och framåt. Men ”troende” kommunist blev jag aldrig. Tyckte alltid att dessa var plågsamt lika religiöst troende. Det förskaffade mig ett skyddande skal mot diverse extremare utsvävningar. Proletariatets diktatur har därför aldrig lockat mig t ex.
Men jag vill diskutera med mina vänner, som ibland kallar sig kommunister. De har ofta haft mycket att bidra med. Att vara arbetarklass och att (försöka) vara solidarisk med arbetarklass är mycket olika saker, det inser jag. Den klassöverskridande ambitionen i FiBs kulturkamp har varit mycket viktig.
Det verkar som om Knut närmast menar att kommunist är något bestämt, oberoende av historisk tid och erfarenheter. Pål Steigan diskuterar 5 olika slag av kommunism i kapitel 5 i sin bok ”En gång skall jorden bliva vår”. Jag föreställer mig att framtida socialistiska stater ska lära sig av historien och åstadkomma något (mycket) bättre än Sovjetunionen och Kina under sina förutsättningar och i den epok de verkade. Jag har i några blogginlägg presenterat några – snabbt nedskrivna – punkter i en framtida socialism. Säkert lätt att kritisera – men också att förbättra. Följer nedan.
”Förslag på några punkter för en demokratisk socialistisk politik. Troligen måste den införas i ganska stor del av världen inom en ganska kort tidsrymd, bl.a. med tanke på den globaliserade ekonomin.
– De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt och demokratiskt.
– Man kan planera in så att alla har arbete.
– Kreativitet kan uppmuntras som nu;
– Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning;
– De som arbetar får större inflytande på arbete lokalt och mer aktivt delta i planeringen och diskussionen om samhällets mål – dvs. ökad demokrati;
– Tryck-, yttrande-, religionsfrihet ska finnas – folk ska inte straffas för sina åsikter (undantag rasism etc som nu);
– Genom att media, eller en stor del av media i alla fall, ägs av samhället blir möjligheterna till korrekt information och allsidig debatt större än nu;
– Om majoriteten så vill (vilket är mycket troligt) blir det ett samhälle som präglas av mycket större ekonomisk och social jämlikhet, ingen/liten arbetslöshet och större trygghet.
– Samarbete mellan företag gör att kostsamt dubbelarbete (och industrispionage kan elimineras);
– Självklart ska man kunna byta jobb;
– Miljö- och klimatfrågan kan hanteras seriöst och ge trygg framtid för kommande generationer, inte som nu.
– Saklig och om möjligt vetenskaplig baserad kunskap ersätter vilseledande reklam.
* För detta behövs massrörelser och klart utformade, mer konkreta program än dagens för en demokratisk, socialistisk värld. Det gäller att i fråga efter fråga ge information om och förslag på hur detta ska ske. Förslagen ovan måste utvecklas!
Jag har i några blogginlägg presenterat undersökningar som visar att stödet för socialism (subjektivit uppfattat) i USA är betydligt större än många tror. Hur ska man uppfatta detta?
– I en opinionsundersökning 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder menade endast 21 % att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. I endast USA och Pakistan tyckte mer än 20% detta. 23% menade att kapitalismen var fundamentalt bristfällig och att ”a new economic system” behövdes. En knapp majoritet, 54%, (en majoritet i 15 av de 27 länderna) menade att Sovjetunionens fall var positivt. Tjugotvå procent, (61% i Ryssland och 54% i Ukraina), sa att det främst var en dålig sak medan 24% menade att de inte visste om det var bra eller dåligt. Felmarginalen var 2,2-3,5%.
– En annan opinionsundersökning i USA 2009 med omkring 1000 deltagare fann att endast 53% av de svarande ansåg att kapitalism var överlägset socialism. Bland dem som var under 30 år föredrog 37% kapitalism medan 33% föredrog socialism. (New Poll: Socialism is Gaining Popularity in America. Cleveland Leader, 9 April 2009) Felmarginalen var 3%.
– I detta sammanhang kan man notera att 45% av de svarande i en opinionsundersökning i USA år 1987 trodde att det berömda uttrycket Karl Marx Kritik av Gotha-programmet (De tyska socialdemokraternas program 1875) ”från var och en efter dennes förmåga, till var och en efter behov” fanns inskrivna i USA:s författning. (Poll on Constitution Boston Globe Magazine 13 September 1987. Bellamy Foster J. The age of monopoly finance capital. Monthly Review 2010;61:1-13).
– I en frågeundersökning 2011 uppfattade 40% av tillfrågade i ett representativt befolkningsurval i USA ordet ”capitalism” som negativt, medan 60% såg negativt på ordet ”socialism.
– I representativ undersökning 2012 av New Research uppfattade 40% i USA ordet ”capitalism” som negativt, medan 50% såg det positivt. Sextio procent 60% såg negativt på ordet ”socialism”. Två år tidigare var 37% negativa till ”capitalism” medan 52% var positiva. (”Capitalism is on the decline in America -at least the word is”).
– En annan undersökning påvisar minskad tilltro till kapitalismen i bl.a. Sovjetunionen. Detta var en klusterbaserad intervjuundersökning med en felmarginal på 4-4,5%.
Undersökningarna avser olika tidsperioder med olika konjunkturer. Den fria (=privatägda) pressen i USA är unisont negativt till allt som har att göra med socialism – ändå dessa siffror – hoppingivande, liksom ”We are the 99%”-rörelsen var, innan den splittrades bl.a. genom insatser av infiltratörer. Det är inte socialt önskvärt att kalla sig socialist i USA. Varför röstar man inte på något socialistiskt alternativ i USA? Det finns inget. Och det fordras tillgång till enorma mängder pengar för att kunna delta i de odemokratiska valen i USA, där ”dollarocrazy” ersatt demokrati.