”Mina Herrar! Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt anatagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken och ställer dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som härvid användas – världsexpositionerna och deras verkningar – hedersdipomen!
Svenska nationen går, såsom alltid, härvidlag i spetsen för civilisationen och har i högre grad än någon annan bildad nation vetat göra den kosmopolitiska idén fruktbärande, och, om man får döma efter vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket långt. …
Sverige är, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och språket vilket bibehållit sig tämligen rent ända in i våra dagar är plattyskan i tolv dialekter. Denna omständighet, nämligen svårigheten provinserna emellan att meddela sig med varandra, har varit en mäktig hävstång för motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra lyckliga omständigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt inflytande, vilket en gång gick så långt att Sverige var en inkorporerad tysk provins såsom under Albrekt av Mecklenburg. Hit räknar jag främst de danska provinsernas erövring. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Dalsland, Sveriges rikaste provins bebos av danskar, vilka ännu talar sitt lands språk och vägra erkänna svenska väldet.
Skåningen, till exempel, räknar ännu i dag Köpenhamn som sin huvudstad och skåningarne utgöra vid Riksdagen det Regeringsfientliga partiet. Så är även förhållandet med det danska Göteborg, som icke erkänna Stockholm såsom rikets huvudstad; där ha dock engelsmännen numera tagit försteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar utanför kusten och driver inne i staden nästan storhandel under vintern; om sommaren resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i sina hem på skotska höglandet. Ett mycket präktigt folk förövrigt! …
Så hava vi att fästa oss vid de täta invandringarna, som då och då ägt rum. Vi ha finnar på Finnskogarna, men vi ha dem också i huvudstaden, dit de invandrat under svåra politiska förhållanden hemma.
Vid våra större järnbruk finns en myckenhet valloner inkomna på 1600-talet och vilka än idag tala sin brutna franska. Det är som bekant en vallon som infört i Sverige den nya statsförfattningen vilken är tagen från Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!
Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig som soldater varför de också kommo in på riddarhuset!
På östra kusten finns många familjer som bära traditioner som om en invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man här ofta träffar rent tartariska typer.
Jag framkastade ett påstående att det svenska folket var på den allra bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent så ska ni få skära näsan av mig mina herrar!
Slå upp Adelskalenern, på en höft; jag har själv räknat efter på bokstaven G och av fyrahundra namn voro två hundra utländska. Vad är orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: De Utländska Dynastierna och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på svenska tronen så förvånas man över att nationen än i dag kan vara så konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenske konungen alltid skall vara en utlänning måste ovillkorligen leda rakt på målet=denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma att vinna anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty att förlora något – det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet och det var det Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt förklarar i Svea, men då var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarne under de dumma erövringskrigen. Av den enda millionen innevånare som på Gustav II Adolfs tid funnos i landet utskrevos och fördärvades 70.000 fullmåliga karlar. Hur många Karl X och XI och XII förstörde kan jag icke säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge då de alla voro kasserade kronvrak!
Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja? Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid begärde dalkarlarna, att man skulle skaffa dem som buro hackade och brokiga kläder. Troligen hade inte de brokiga hovkläderna, den Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säker har de haft många modeförändringar sedan dess!
Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antagligen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.
Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation. Och därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg.”
Därefter utbröt mer eller mindre tomult i lokalen.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: litteratur, Olle Montanus, Röda rummet, Strindberg, främlingsfientlighet
Uppslag till bloggpost: I stället för att köra den trista debatten om svensk kultur ett varv till, eller låta August Strindberg prata smörja (något som han var rätt bra på ibland) så gör i stället så här: skriv en bloggpost där finnar och norrmän klart och tydligt får veta att de inte har någon kultur och att de kan gå och dra något gammalt över sig! I det här läget vore det faktiskt intressantare att höra av våra närmsta grannar och vad de har för synpunkter. Kommer en norrbagge eller finnpajsare att gå med på att ”jodå, Sverige saknar helt egen kultur, men/och om man jämför med oss, så …”
Här ett annat uppslag. Läs den intervju ned Jan Myrdal från 1982, som enligt det senaste numret av av FiB/K (11/14) skulle läggas ut på FiB/K:s hemsida men som nu ligger på Jan Myrdalsällskapets hemsida.
När den gjordes 1982 väckte den inte någon större uppmärksamhet. Men idag kommer den väl att stämplas som brunröd/brunvänster menar JM i en inledande kommentar. Något måste alltså ha hänt sedan 1981. Frågan är bara vad.