I Lena Anderssons kritikerrosade kärleksroman Egenmäktigt förfarande (Natur & Kultur, 2013) är de 10–12 sista sidorna enligt min uppfattning intressantast. På dessa sidor befinner sig den ansedde bildkonstnären Hugo Rask på en krog i Stockholmsmyllret tillsammans med två kvinnor, av vilka poeten och essäisten Ester Nilsson – Lena A:s alter ego – är den ena. De tre kroggästerna är inbegripna i ett livfullt samtal om politik.
Meningsutbytet handlar om ”USA-imperialismen”, om talibanerna och på sluttampen om Generalissimus Stalin och hans eftermäle.
Hugo Rask lägger ut texten med sedvanlig pondus. Han förklarar att USA:s aggressiva utrikespolitik världen runt aldrig upphör att plåga honom. Talibanerna är i sista hand vår egen skapelse, och människorna i väst håller bara på ”med sitt och med sin konsumtion”. Terrorismen är de förtrycktas enda vapen. När desserten ska intas, låter Rask en verbal granat brisera: ”Min far brukade säga att Stalin var den ende som förstod arbetarnas villkor.”
Ester imponeras inte av det tillkännagivandet. Hon konstaterar frankt att Josef Stalin var en av historiens värsta massmördare och att ingen av kvinna född – inte ens den simplaste och mest utsugne arbetare – kan gynnas av ”skräckvälde och totalitarism”.
Den sortens utgjutelser kan, delvis åtminstone, vara ren och skär propaganda, invänder Hugo Rask. Stalin levde i en annan tid med andra förtecken. ”Vi har ingen rätt att fälla domar.”
Det genmälet avgör saken för Ester Nilssons del. Hon inser med ens att hon i längden inte skulle stå ut med den moraliska självtillräcklighet som är Hugos signum. Med en man som alltid tänker i slagord och för jämnan vistas på ”aktivismens glatta ytskikt för att slippa röra sig nere i undersökandets labyrinter” vill hon inte leva samman.
Där har en gräns överskridits. Hos Ester har mondäna salongsbolsjeviker intet att hämta. Som av en händelse finns en lång intervju med den reellt existerande och guldlejonbelönade filmregissören Roy Andersson i julnumret (12/2014) av Folket i Bild/Kulturfront. Intervjuaren ställer inga frågor om vare sig Ester N eller Lena A – och väl är det – men i stället kliver Rasks mustaschprydde stålman från Georgien in på scengolvet än en gång. Roy betygsätter honom på följande sätt:
”Det finns mycket ont att säga om Stalin, kanske, men det får man sätta in i sitt historiska sammanhang. Därför kan jag inte fördöma honom rakt av.”
Byter vi ut Stalin mot Hitler i den nyss citerade passusen, så blir innebörden smaklösast möjliga: ”Hitler ska ses i sitt historiska sammanhang, och vi bör därför inte klandra honom utan vidare.” Den som yttrar sig på det sättet i dagens Sverige skulle, på goda grunder, bli socialt och politiskt stigmatiserad.
Nu menar jag i och för sig inte att Stalin och Hitler var ideologiska tvillingsjälar eller att den vintriga sovjetstaten och nazismens tredje rike var av samma skrot och korn. De som tog plats i ett utsiktstorn under förra hälften av 1940-talet och blickade ut över de europeiska slagfälten måste ha förstått att en seger för Das Reich skulle vara det olyckligaste av alla tänkbara scenarier. Men Stalins terror stod inte den Hitlertyska långt efter. Miljoner och åter miljoner dödades eller försvann i Gulagarkipelagen. Det vet vi. Regissör Andersson gör självmål.
I anständighetens namn ska sägas att jag själv undslapp mig fraser liknande Roys (och Hugos) en gång i tidernas gryning, närmare bestämt för c:a 40 år sedan. Det är ju inget att vara stolt över, men tyvärr vaccinerade jag mig aldrig i tid mot bristfälligt omdöme och ungdomligt oförstånd.
Den 30 december framträdde skådespelaren Sven Wollter i SVT2:s intervjuserie ”Min sanning” och följande dag – nyårsaftonen – publicerades en (ofattbart undermålig) Wollter-text på Aftonbladet kultur. I intervjustolen var Sven W sedvanligt fryntlig, jovialisk och godmodig. Som så ofta tidigare viftade den folkkäre 80-åringen bort det faktum att han i decennier varit medlem i ett parti, där Josef Stalin äger viss ikonstatus och till och med avporträtteras på samlingslokalernas väggar.
Skulle någon med Hitlers nuna på väggen inbjudas till ”Min sanning” eller till AB? Nej, nej!
Med de ovanstående raderna om Hitler och Stalin har jag velat illustrera och synliggöra bristen på jämvikt i den svenska kultur- och samhällsdebatten av i dag. Besläktade och relativt likartade fenomen – som t ex nazism och stalinism – bedöms med helt olika måttstockar.
Ett uttryck för den obalans jag tycker mig se är det allt ymnigare bruket av etiketterna ”fascism och nyfascism”. Detta bruk återgår till stor del på den – tillrättalagda och ovanligt ”generösa” – definition som kulturskribenten Henrik Arnstad lanserar i sin bok Älskade fascism (Norstedts, 2013).
Där heter det, i Roger Griffins efterföljd, att fascismens inre kärna lätt kan identifieras. Ja, lämpligt nog förhåller det sig så att ”ultranationalistiska rörelser inriktade på nationell återfödelse/pånyttfödelse” är att betrakta som fascistiska. Därmed blir, klargör Henrik A, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna och inte minst Sverigedemokraterna alla fascistiska.
Jag tror att det synsättet är ytterligt förenklat och historiskt ohållbart. Låt oss se: 1897 grundade Theodor Hertzl den sionistiska rörelsen – en till sin karaktär världsvid organisation – med den uttalade ambitionen att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina. Sionismen kan utan överdrift betecknas som just ”ultranationalistisk”. Målet förverkligades som bekant 1948, då Israel till slut etablerades. Om någon fasciststat rörde det sig definitivt inte, och socialisten David Ben-Gurion var ingen judisk Il Duce.
Vidare bör sägas att Sverigedemokraterna inte är ett ultranationalistiskt parti och alltså inte fascistiskt ens med Arnstads kriterier. Ungdomsförbundets medlemmar, Gustav Kasselstrands SDU:are, kan däremot stämplas som etniska ultranationalister utan större respekt för den mer civila nationalism som Mattias Karlsson inspirerat.
Genom att uttryckligen stöda sig på Henrik A och genom att utmåla Sverigedemokraterna som ett ”nyfascistiskt enfrågeparti” har Stefan Löfven, Sveriges statsminister, sanktionerat den terminologiska förvirringen. Stefan L:s utspel – i SVT:s Agenda och i DN – var taktiskt betingat och syftade till att förhindra eventuella samarbetsinviter från Allianspartierna till SD. Att ideologier som fascism, liberalism, socialism, kommunism och så vidare på intet vis är av enfrågetyp borde, i det sammanhanget, åtminstone någon ärlig själ ha påpekat.
I min värld är Sverigedemokraterna ett högerradikalt nationalistparti med populistiska inslag. Jag tror mig också förstå att SD kan beskrivas som apokalyptiskt, kulturrevolutionärt och kulturrasistiskt. Det neurotiska fascistiska och nyfascistiska etiketterandet är däremot vilseledande och missvisande. I David Baas’ drygt 350-sidiga Bevara Sverige svenskt: Ett reportage om Sverigedemokraterna (Bonniers, 2014) får den intresserade en helhetsbild av partiet. Läsning rekommenderas!
Det är, för att återvända till Lena Andersson, klokare att slå läger i undersökandets labyrinter än att stanna kvar på aktivismens glatta ytskikt.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Adolf Hitler, David Ben-Gurion, Egenmäktigt förfarande, Gustav Kasselstrand, Henrik Arnstad, Josef Stalin, Lena Andersson, Roger Griffin, Roy Andersson, Sven Wollter, Theodor Hertzl, David Baas
Läser en bok av Anton Tjechov, ”Sachalin”. Det är mer en dokumentation. Han är på Sachalin för att dokumentera straffkolonierna på ön, samt kollonisternas liv. Många fångar som avtjänat sina straff stannade på den ogästvänliga ön, stannade som nybyggare. Det här utspelar sig 1890-tal, då ön hade varit i bruk som deportationsort i 40-50 år. Sibirien änvändes som deportationsområde från 1600-talet. Att skickas till Sachalin i Sibirien – oskyldig eller skyldig till brott eller av politiska själ – är ett begrepp, som återkommer i 1800-talsnoveller av ryska författare.
Det var skillnad på Nazitysklands utrotningsläger och lägren i Sibirien. Nazilägren upprättades band annat för att unga tyska soldater inte klarade att stå och arkebusera människor hela dagarna när de provisoriska gaskamrarna i skåpbilar inte förslog. Lägren i Sibirien och på Sachalin var fruktansvärda på Tsartiden. Det var naturligt att folk straffades och dödades av överklassen. Det var inget att uppröras över, bara som det skulle vara. Sovjets fel var väl i så fall att inte avskaffa ”Gulag” från Tsartiden, utan att systemet fortfor, om än med andra fångar.
Sedan kan vi konstatera att 2 miljoner USA-medborgare sitter i fängelse idag, var 3:e svart man kommer under sin livstid att ha suttit i fängelse. Det hindrar inte svenska intellektuella att se på USA som en ”demokrati”. ”Guantanamo” hindrar inte folk från att pryda sina soffor med USA flaggor på kuddarna.
Har ”arbetarna” och koloniserade folk vunnit eller förlorat på kapitalets triumfer? Vilka vann på att Röda armén besegrade Nazityskland?
Det blir problem för Sverigedemokrater när man börjar diskutera invandrarfrågan i praktiskt genomförande.
Vart skall alla asylsökande skickas, vem skall ta emot dem, hur skall överlämningen gå till, vad skulle det kosta? Alla de frågorna har de inga svar på.
En asylsökande är i praktiken inte välkommen någonstans om nazisterna i Europa får som de vill. Hur skall de då praktiskt hanteras? Sänka skepp i Medelhavet gör en del, men är väldigt osmakligt och de som kommer hit är ju de vi inte lyckats borda eller sänka på Medelhavet, så det är ingen lösning. Dessutom har vi massor här redan. Hur tänker sig Sverigedemokraterna lösa problemet? Skicka dem till andra EU-länder går inte, då ingen vill ha dem. Skall SD packa ett plan fullt med asylsökande och ett par Sverigedemokratiska tjänstemän och helt sonika flyga till Tripoli och landa på flygplatsen? Hur skall de ta kontakt med den icke-existerande Libyiska byråkratin? Kommer den att acceptera allihop utan protest, kommer tjänstemännen få huvudet avhugget på en youtubekanal? Hur skall SD hantera somaliska asylsökande? Tror de att det bara är att sätta dem på ett flyg till Mogadishu? Hur tror de relationen blir till Etiopien när vi skickar ett par flygplanslass fulla med flyktingar från Ogaden? Hur är Sverigedemokraternas relationer till IS, tillräckligt ordnade för att förmå IS att ta emot alla flyktingar de skapat, till en lägre kostnad än vad förvar i Sverige kostar?
Alla dessa frågor har SD inget svar på, det har inte de andra politiska partierna heller, deras förhoppning är att skicka runt dem i en karusell tills situationen i flera länder stabiliserats så att man kan upprätta tjänstemannarelation med dessa stater och då förhoppningsvis komma med nån form av överenskommelse där man får repatriera asylsökande mot, ett förmodligen ganska fett bistånd.
Vi måste komma ihåg att det inte var Hitler som uppfann Judefrågan, det var en Europeisk fråga, ingen ville ta emot judar, inte Sverige och ingen annan, USA tog emot några, men vägrade också ta emot hur många som helst. Hitlers idé om att skicka ut dem gick inte så bra när det inte fanns någonstans att skicka dem, så han kom på en slutgiltig lösning, för inte i någon av hans ideologiska produktion stod det att han tänkte gasa ihjäl dem, det blev bara den enda lösning som var tillgänglig. Precis som SD eftersom de saknar en praktik för sin politiks genomförande kommer hamna i den situationen att de inte kan lösa problemet med annat än en slutgiltig lösning. Har man ingen praktiskt genomförbar plan, så blir politiken det enda möjliga.
”Politik är det möjligas konst” sa Otto von Bismarck.
Lägren byggs givetvis redan, men utanför EUs gränser, men kostnaden att ”avvisa” folk till dessa länders läger har en gräns den med, och då kommer vi till den praktik med vilken de länderna kommer lösa läger som är helt oregerliga.
Att vänta på att SD som är en fascistisk emmanens, blommar ut helt och hållet i otvetydig fascism är objektivt profascistiskt. Att vänta på att de mördar och fängslar oönskade är objektivt profascistiskt. Att bedöma dem efter deras partiprogram och inte som en rörelse, deras ideologiproducenter och propagandaproducenter inkluderade, men du har inte bara skygglappar utan en strut, ordalydelsen i partiprogrammet och inga logiska konsekvenser av orden tas med i din analys.
Apropå Israel, fråga arabiska israeler om de tycker det är jättefint demokratiskt land, tala med lite judar som lämnat Israel och nu bor i USA om det är ett fint demokratiskt land, fråga palestinierna. Men du håller fram en identitet, då behöver du inte göra några analyser alls.
Apropå Stalin, så missade han en hel del i sin grymhet. För 1956 så mördade nazister kommunister i parti och minut i Ungern.
Hade Jimmy välkammat och försynt sagt att han bara inte tyckte att Sverige kunde ha hur många Judar som helst, så hade vi inte haft denna diskussionen överhuvudtaget.
”…bristen på jämvikt i den svenska kultur- och samhällsdebatten av i dag …”
Värre än så, MP!
Det råder brist på jämvikt i själva svenska kulturen och samhället, alltså det som ”den svenska kultur- och samhällsdebatten av i dag” förmodas debattera.
Till exempel har självbeskrivna svenska nazister åkt till östfronten, låt vara 75 år för sent, för att kriga. Några svenska stalinister verkar däremot inte ha åkt för att kriga någonstans. Typisk obalans!
Nu till Hugo Rask och Ester Nilsson, vars konfliktfyllda kärleksrelation utlöste ditt inlägg. Jag tycker att en relation, som står och faller med den presumtive svärfaderns yttranden om Josef Stalin verkar mer bisarr än intressant.
Apropå Ben Gurion. Kan man vara socialist och rasist? Sedan var det ju inte så sionisterna med Herzl i spetsen bestämt sig för att upprätta judestaten i Palestina. Bland annat var Argentina och Västafrika alternativa områden. UK hade erbjudit områden i sina kolonier i Västafrika och Herzl menade att sioniströrelsen skulle acceptera erbjudandet.
Den eviga debatten om Stalin bland intellektuella vänstermänniskor är väldigt idealistisk. Problemet som den unga sovjetstaten stod inför kring 1930 gällde inte ”bort med moms på maten” eller ”gratis kollektivtrafik för pensionärer” utan dess existens som socialistisk stat, ja egentligen alla de rysk-slaviska folkens existens.
Redan före Hitler och ”Mein Kampf” såg nyimperialistiska tyska kretsar Ryssland, Vitryssland och Ukraina som lämpliga framtida kolonier, med dess jord uppodlad av tyska bönder och naturresurser exploaterade av tyska industrialster. Hitler hade inte monopol på idén om ett större ”Lebensraum”.
Därför var en effektivisering av det sovjetiska jordbruket genom kollektivisering nödvändig och ännu mer nödvändig var en kraftig industrialisering av hela sovjetstaten. Bara detta kunde ge en ekonomisk-teknisk potential för en försvarsindustri värd namnet.
De människor som omkom under dessa kampanjer i början av 1930-talet gjorde så på grund av dumheter och grymheter på både den statliga kommunistiska och privata småkapitalistiska sidan. Men alternativet, att inte göra någonting, hade ställt ryssar, vitryssar och ukrainare totat försvarslösa när Wehrmacht brakade in.
Vilka hade då blivit drivna till Sibirien? Och hade opinionen i Västeuropa brytt sig om dessa offer? Förmodligen inte, påverkade som de varit av den då rådande supermakten Tyskland och dess ideologi hade dessa människor ansetts som ”Untermenschen”.
Ty hur ser de västeuropeiska intellektuella idag på de 100 000-tals offer som den idag rådande supermakten gjort sig skyldig till? Enligt Madeleine Albright var det ju OK att tiotusentals, om inte hundratusentals barn dog i Irak för att bli av med Saddam Hussein.
Vi själva kan mycket väl, ganska snart i dagens utrikespolitiska läge, hamna i en situation där de ledare vi vill följa inte anses rumsrena idag, men inför de omvälvande händelser som möter oss är de som krävs. Före 1939 var Winston Churchill en illa sedd politiker i Storbritannien, även av anti-fascister. Han hade då lika mycket blod på sina händer som någonsin Stalin & Co. Men problemet för den vanlige britten 1940-44 var inte miljöskaldigt flygbuller av passerande tysk lufttrafik …
Utöver det som Anders P helt riktigt beskriver om sovjetisk industri och jordbruk under 1930-talet kan läggas vetenskap. Stalin rekryterade Pjotr Kapitsa på sitt egen sätt. Kapitsa, född i Tsarryssland, hade arbetat i 10 år i dåtidens främsta fysiklaboratorium – Cavdenishlaboratoriet i Cambridge (England) – när han 1934 besökte sina föräldrar i Sovjetunionen.
Pjotr Kapitsa (Nobelpris i fysik 1978) var en av 1900-talets främsta experimentalfysiker och Stalin insåg hans värde. Han fick helt enkelt inte resa tillbaks till England. I gengäld skyddades han direkt av Stalin. I en dramafilm som gick på rysk TV för en 3-4 år sedan finns en sekvens när Beria, chef för NKVD, ringer Kapitsa och säger: ”Jag vill träffa dig” varvid Kapitsa replikerar ”Det går bra att komma till mitt institut”.
Kapitsa kunde också agera för att Lev Landau, Rysslands främste teoretiske fysiker, skulle släppas av NKVD, något som för någon annan i Sovjetunionen 1938/39 varit självmord. (Lev Landau propagerade för fri kärlek, något som varken uppskattades av NKVD eller hans hustru.)
Ernest Rutherford (Nobelpris i kemi 1908) hjälpte sedan Kapitsa att få sin utrustning flyttad från England till Sovjetunionen.
Frågan är om Putin kan vända rysk vetenskap uppåt. Han har nyligen avvecklat den ryska vetenskapsakademien och ställt den under byråkratisk kontroll. Den ryska vetenskapsakademien grundades av Peter den store, vårdades av Katarina den stora, togs över av Lenin (som omedelbart insåg värdet av en stark, oberoende vetenskapsakademi), byggdes vidare av Stalin och blev motorn i vad som kom att utvecklas till ett av världens största och starkaste vetenskapssamhällen.
Endast framtiden kan utvisa om Putin gjort rätt. Några av världens främsta matematiker har i öppna brev vädjat att han ska ompröva sitt beslut. Det hör till ödets ironi att det främsta vetenskapliga bidraget som kommit från Ryssland sedan 1991 gjordes av en ensam, Rasputinliknande, matematiker – Grigorij Perelman. Men det är en helt annan historia.
Jag undrar varför alla alltid använder Adolf Hitler och Nazityskland som jämförelse när man talar om Stalin. Varför jämför man aldrig med Storbritannien, Frankrike eller USA? Alla dessa har ju mer blod på sina händer än vad Stalin varit i närheten av. Till och med Nazityskland hamnar på efterkälken i den jämförelsen.
En bok värd att läsa är “Stalin’s Great Science – The Times and Adventurers of Soviet Physicists” av Alexei B. Kojevnikov, utgiven av Imperial College Press, London 2004. Den kostade mig 32 pund, men det var det värt.
Tack ni som öppnat mina ögon för Stalin ännu mera! Inte ens Jan Myrdal har klarat av det, eller Stefan Lindgren. Dessa korta och informativa inlägg från Anders Persson, Mats Larsson och Pierre Stjernfeldt med bokförslag som är intressanta! Tack för att ni sansar debatten och klarlägger för mig fakta jag inte läst så här på en gång. Alltid någon mening med att gå in här och läsa ibland!
När jag skrivit – ” … problemet som den unga sovjetstaten stod inför kring 1930, gällde inte ”bort med moms på maten” eller ”gratis kollektivtrafik för pensionärer”, utan dess existens som socialistisk stat, ja egentligen alla de rysk-slaviska folkens existens” – fick jag lite dåligt samvete: det är ju genom vardagsnära politiska krav som ”bort med moms på maten” eller ”gratis kollektivtrafik för pensionärer” som varje politisk rörelse vinner bredare stöd. Var jag nedlåtande?
Men så slog det mig att nu hade jag svaret till Anna Hedenmo om jag suttit i Sven Wollters stol:
– Nej, det är fel att ha Stalin, och förresten också Mao, hängande på väggarna när vi har partimöten …
Man riktigt ser hur AH hoppar till.
– Nej, inte för de skäl som du kanske tror. Stalin, Mao, Castro, Ho Chi Minh, Lenin m fl är värda all uppskattning då de i tider då deras folk hotades av undergång eller dödlig misär ledde dem i den politiska och/eller militära kampen. Om vi i Sverige skulle hamna i en liknande situation kommer vi att leta efter förebilder och ledstjärnor – beroende på vad som sker kan det mycket väl bli Stalin eller Mao.
Men inte idag!
Ty den kamp som förs i Sverige idag är inte ”Revolten på pansarskeppet Potemkin 1905”, ”Den Långa Marschen 1936” eller ”Tetoffensiven 1968”. Vi måste använda symboler, förebilder och hjältar som har relevans i dagens Sverige – inte i en okänd framtid. Därför tycker jag att bilden av Stalin ska tas ner – men sättas i hederskabinettet!
Mer angående ”otidsenliga” förebilder: Runebergs ”Fänrik Ståls Sägner” var populära i mitten på 1800-talet då minnena från kriget 1808-09 ännu var levande, men ansågs i slutet av seklet som lite passé. Men de togs fram under förryskningsåren 1899-1907. Sedan blev de passé igen tills vinterkriget 1939-40 fick dem att verka skrivna just för detta krig.
De i min radikala generation som tyckte ”Fänrik Ståls Sägner” i bästa fall var ”urlöjliga” och i värsta fall rent ”fascistiska” fick av Sara Lidman veta att de krigs- och hjältedikter som hon i Hanoi hade fått sig översatta från vietnamesiska, bar starka likheter med Runebergs epos.
Mats P!
Du vill inte sätta likhetstecken mellan Stalin och Hitler. Men om nu den monstruösa brutaliteten är gemensam vari består då det inkommensurabla i dessa två brutaliteter? Och om frågan ställs så kan då inte Roy Andersson här kanske ändå ha en poäng.
Jag vet förstås inte vad han riktigt menar när han säger vi måste se till ”det historiska sammanhanget”, men om jag får tala om ”i historiens ljus” så tycker jag att det är lätt att se skillnaden mellan de två. Eller skillnaderna för det finns ju här flera perspektiv att anlägga.
Till exempel gjorde Stalin Ryssland till en supermakt medan Hitler efter sig lämnade ett Tyskland i ruiner. Eller för att ta en annan skillnad: Stalin är den ryska vägen till kapitalismen, medan Hitler är den mogna tyska kapitalismens värsta urspårning hittills. Och vi är väl överens om att åtminstone i teknologisk mening så är kapitalismen ett framsteg och en företeelse som dessutom tycks ha minst sju liv (Kina idag!).
Sedan kan vi förstås, som Pierre Stjernfeldt, också diskutera om den ryska vägen till kapitalismen var så mycket värre än den brittiska (Kolonialismen!). Liksom man kan fråga sig om den tyska rekordurspårningen kommer att stå sig. Är det t ex självklart att den framtida domen över den ”det eviga krigets” kapitalism, som är dagens amerikanska, kommer att bli mildare.
Nja … Nu var det ju inte jag som gjorde någon jämförelse.
Jag bara kom med ett förslag. Om det nu var så hemskt. Varför tar man inte i rejält när man jämför. Det finns ju andra minst lika hemska alternativ att ta till än Adolf Hitler både samtida och färskare. Winston Churchill, familjen Bush, Tony Blair o.s.v.
Själv ifrågasätter jag hela den västliga propagandamyten angående Sovjetunionen.
Pierre S!
Ja, de flesta västliga Stalin-historiker är väl russofober. Men visst finns det undantag. Vad säger du t.ex. om Geoffrey Roberts? Har du läst hans senaste? ”Stalin´s wars. From world war to cold war 1939-1953”, som kom 2005 men också finns som paperback från 2008.
Bo P!
Jag har läst ”Stalin’s wars” och tycker att den är klart läsvärd. För den som är intresserad av Stalin under 1930-talet kan jag rekommendera en bok av den ryske historikern Oleg Khlevniuk (namnet givet i engelsk transkribering), ”In Stalin’s shadow; the career of ’Sergo’ Ordzhonikidze”. ”Sergo” var precis som Stalin från Georgien och ansvarade under 30-talet för den tunga industrin i Sovjetunionen. Han begick, av allt att döma, självmord 1937.
Hans död, officiellt hjärtinfarkt, ledde till en liten minikult som gör att namnet lever vidare. Flera av Sovjetledarnas namn är synnerligen enkla att uttala (Lenin, Stalin, Beria, osv.), men Ordzhonikidzes är inte ett av dem.
Mats, du har helt rätt i att den som i dag säger att ”Hitler ska ses i sitt historiska sammanhang, och vi bör därför inte klandra honom utan vidare […] skulle, på goda grunder, bli socialt och politiskt stigmatiserad.”
Det hindrar inte att det är just det professionella historiker bör göra, i synnerhet för att identifiera när Hitlers idéer dyker upp i helt andra sammanhang är partidagar i Nürnberg eller framförs av folk inte försedda med hakkorsbindlar.