Någon gång under senare delen av 1930-talet, exakta årtalet okänt, blev en av de ledande jordbruksexperterna i Sovjetunionen – en viss M – skjuten tillsammans med trettio av sina närmaste medarbetare. Orsaken var strikt gödselteknisk: M tyckte att konstgödsel i form av salpeter var effektivare än pottaska för kollektiva lanthushåll, medan Josef Stalins uppfattning var den motsatta; han föredrog således pottaska. Dessutom hävdade Stalin att linjekampen mellan pottaska och salpeter betydde allt. Den kunde avgöra hela landets framtid. Därför måste M och de trettio likvideras.
Den här gödselberättelsen återfinns på sid 93ff i Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen (Askild & Kärnekull, 1974), som är en av de främsta skildringarna av Moskvaprocesserna 1936–1938. Det Arthur K skriver om M och dennes kolleger är inte bokstavligen sant men kunde ha varit så. I alla händelser är skildringen representativ för den motbjudande praktik som kom att känneteckna det sovjetiska 30-talet och kulminerade med de tre ökända rättegångarna.
Det går inte, påpekar Koestler, att uppföra ett jordiskt paradis med betong. Endast med obefläckade medel kan ett gott ändamål helgas. List och hederlighet låter sig svårligen förenas.
Sent på kvällen den 1 december 1934 sköts Sergej Kirov, bolsjevikernas partiordförande i Leningrad, till döds av en ung terrorist – Nikolajev – i det vanligen omsorgsfullt bevakade Smolnij. Mordet, som aldrig klarats upp, blev startsignalen till det skede som ofta kallas Den Stora Terrorn med rättegångarna i Moskva som ett slags horribel klimax. Terrorn var aldrig blind, som de flesta brukar påstå. Snarare var det så att Stalin och hans bulvaner, med Kirovmordet som välkommen förevändning, inledde ett generalangrepp på det statsbärande partiet – SUKP(b). Med bara en lätt överdrift kan man säga att det var Lenins gamla garde, som utplånades till nära nog sista man.
Låt mig belysa detta med ett par exempel:
Av medlemmarna i bolsjevikpartiets centralkommitté i oktober år 1917 var endast två vid liv 1940 – Aleksandra Kollontaj och Stalin själv. Samtliga de övriga hade antingen dött i inbördeskriget, avlidit i fångenskap, försvunnit för alltid eller, vanligast, arkebuserats. För åtskilliga av de 1966 delegaterna i 17:e partikongressen 1934 – döpt till ”Segrarnas kongress” – gick det lika illa: 1108 av dem, alltså mer än 56 procent, arresterades för någon form av kontrarevolutionär verksamhet under den närmast följande tiden. När 18:e partikongressen samlades, 1939, var drygt 98 procent av delegaterna andra än fem år tidigare. Majoriteten av 1934 års män och kvinnor vistades redan ett gott stycke under jord.
De som hamnade inför skranket anklagades för de mest häpnadsväckande gärningar: för upprepade dråpförsök på Stalin, ohöljd strävan att restaurera kapitalismen, intim samverkan med Gestapo, sabotagehandlingar av alla de slag, spionage för de nazistiska och fascistiska diktaturernas räkning, ideliga terrordåd o s v. Mordet på Kirov lades dem också till last. Enbart veckan efter detta mord, i december -34, sköts 104 ”medsammansvurna” ihjäl.
Merparten av rättegångsoffren – gamla kämpar som Zinovjev, Kamenev, Lomov, Pjatakov, Bucharin, Krestinskij, Smirnov, Miljutin och Bubnov – dömdes till döden och avrättades utan dröjsmål. Detta inträffade så att säga på isbergstoppen. Till detta ska läggas att bolsjevikpartiet, enligt historikern Roy Medvedev, rensades på bortåt 1,2 miljoner partimedlemmar åren 1936-39 i skuggan av processerna … från 2,8 till 1,6 miljoner. Medvedev uppger vidare att en à två miljoner övertygade kommunister gick under, dvs. likviderades eller försvann, under hela det sovjetiska 30-talet. Till dessa siffror får vi addera ett mycket stort antal icke-partimedlemmar.
Det finns intressanta beröringspunkter mellan skenrättegångarna i Moskva och det spektakel som ibland kallas Die Nacht der langen Messer, ”De långa knivarnas natt” lördagen den 30 juni 1934 i Hitlers Tredje rike. Även då stod partirensning högst upp på agendan, denna gång i NSDAP, och på köpet skulle SA-ledningens ”folkfientliga idéer” upp i ljuset.
Ernst Röhm, Gregor Strasser och förre rikskanslern Kurt v. Schleicher sköts alla på fläcken, och hundratals andra gick liknande öden till mötes. Någon vecka senare beskyllde Hitler de avrättade för samröre med utländsk makt, förberedelser till statskupp och anstalter till mord på rikets högsta dignitärer. Med början -36 upprepades detta mönster i österled, om än i vida större omfattning.
Huvudåklagad i Moskvarättegångarna var naturligtvis den landsflyktige Lev Bronstein/Trotskij. På goda grunder infann sig Trotskij aldrig i rättssalarna, vare sig när ”Det förenade Trotskij-Zinovjev-centret” (augusti 1936), ”Det antisovjetisk-trotskistiska parallellcentret” (januari 1937) eller när ”Det antisovjetiska blocket av trotskister och högeroppositionella” (mars 1938) ställdes inför rätta och inför den rappkäftade statsåklagaren och blodhunden Andrej Vysjinskij. Dock svävade den frånvarandes ande hela tiden över det makabra skådespelet.
Någon teknisk bevisning för de påstådda illgärningarna lade man aldrig fram. Allt byggde på erkännanden – och de anklagade bekände verkligen det som lades dem till last och ofta väsentligt mer än så. Ja, de krälade i stoftet av skäl som ytterst bör sammankopplas med det faktum att bolsjevikernas ideologi, marxism-leninismen, under Stalins ledning omformats till en eskatologisk troslära av religiös typ. Redan att tvivla på den föregivet ”korrekta partilinjen” ansågs brottsligt. Partiet hade alltid rätt.
Men riktigt alla lät sig inte knäckas, framför allt inte Nikolaj Bucharin. Hans mångbottnade plädering inför rätten i mars 1938 formade sig till ett magnifikt tal till kommande generationer, ett tal fullt av kodord, dunkla anspelningar och förtäckta yttranden. (På sid 235ff och 240 i Edvard Hoems levnadsteckning Nordahl Griegs liv (Lindelöws, 1992) kan den intresserade läsa mer i just detta ämne.)
Jag tror för min del att skådeprocessernas egentliga syfte var ganska banalt. Stalin och hans edsvurna, som med fog kan benämnas ”stalinister”, ville helt enkelt oskadliggöra alla presumtiva rivaler (och all tänkbar opposition) i unionen. Att sedan terrorn och partirensningarna i viss utsträckning kom att leva sitt eget liv är en annan sak.
Som en av de få hävdar Jan Myrdal att processerna i Moskva hade ett autentiskt innehåll och inte kan fördömas utan vidare. Hans argument finns samlade på sid 201-223 i volymen Tidens ålder, också kallad Skriftställning 16 (Hägglunds, 1992), och har troligtvis inte ändrats sedan den boken gavs ut. JM:s text är sedvanligt faktaspäckad och har inte särskilt mycket gemensamt med den ortodoxa stalinismens pliktskyldiga haranger. Bl. a skriver han att de bevis som lades fram var falska, att några av de åtalade bara medgav en ”objektiv” eller ”moralisk” skuld, att rättegångarnas alla monstruösa överdrifter yxats till för en okunnig hemmaopinions räkning o s v. Ändå kan jag inte ta Myrdals analys på allvar. Jag menar att JM av hela det väldiga processmaterialet konstruerar en egen verklighetsbild, egen i dubbel bemärkelse, och gör ”ideologi” av alltihop.
Ja, i princip tolkar Myrdal rättegångarna som ett nödvändigt led i den stundande kampen mot Hitlerfascismen. Han gör så genom att reducera hela processkomplexet till en fråga om huruvida Karl Radek (1885-1939) gjorde sig skyldig till högförräderi eller inte 1934. JM menar att exakt detta var fallet men lyckas inte styrka sin tes:
”… Bevisningen utgörs inte heller enbart – som Radek själv ville påstå – av erkännandet. Erkännandet bekräftas av övriga omständigheter och gör skulden – högförräderiet – icke bara trolig utan viss.” (sid 218) / … /. ”Jag kan inte dra några andra slutsatser än att Karl Radek och andra var skyldiga till högförräderi och att deras motiv var tydliga och begripliga” (sid 220).
För mig har formuleringar som de nyss citerade inget samröre med verkligheten. De är lika obegripliga som när Myrdal jämför Moskvarättegångarna med processen mot Pierre Laval (1883-1945) i Frankrike. Paralleller av det slaget tyder inte på något välutvecklat sinne för proportioner.
Vad (den sedermera rentvådde) Radek beträffar, så dömdes han i januari -37 inte ens till döden för sitt ”högförräderi” – men sköts i maj 1939 av en NKVD-officer på order av Josef Stalin. Själv tror jag att Sergej Kirov är en nyckel. I omedelbar anslutning till mordet på honom hölls fyra rättsprocesser, hemliga sådana, varvid hundratals dödsdomar avkunnades. Inga diskussioner om Den Stora Terrorns årtionde kan lämna Kirov därhän; han är som sagt en nyckel till det skede som komma skulle.
Nu frågar sig vänner av ordning och reda, varför jag skriver om något så avlägset och uttjatat som processerna i 1930-talets Moskva. Vore det inte klokare att söka bidra till förändringar av vår egen orättvisa tillvaro i stället? I och för sig måste det ena inte utesluta det andra – det andra är kanske rent av det enas förutsättning. Jag råkar dessutom vara intresserad av 30-talet.
Min politiska världsbild har i varje fall delvis formats av den tidens händelser. Kan det vara så att de socialistiska idealen och förhoppningarna slutligen, och bokstavligen, sköts i sank med rättegångarna i Moskva?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Aleksandra Kollontaj, Andrej Vysjinskij, Arthur Koestler, Bubnov, Bucharin, Edvard Hoem, Jan Myrdal, Kamenev, Karl Radek, Krestinskij, Lev Trotskij, Lomov, Miljutin, Moskvaprocesserna, Nikolaj Bucharin, Nordahl Grieg, Pjatakov, Roy Medvedev, Sergey Kirov, SmirnovZinovjev
Mats P!
Du är nu inne på samma tankespår som Arne Nilsson på din föregående gästblogg. Men om vi kan lära oss något av 1900-talet och alla dess ”socialistiska” ambitioner till trots, så är det väl att lönarbetet bara brett ut sig och idag är närmast universellt. Det tycks alltså helt enkelt som att det fortfarande finns krut i kapitalismen.
Man brukar säga att Historien är Yttersta domen. Men på dig och Arne verkar det som om Stalin skulle vara det. Är inte det att ta i?
Bo P!
Om du anser att Lenins och Stalins politik hade något med socialism att göra, förutom röda fanor och socialistisk retorik, skulle jag uppskatta att du beskrev detta.
Arne!
Skall du nu börja leka med orden igen? Jag trodde att du gett upp din språkfundamentalism.
Är detta anledningen till att så mycket gubbar kantrar i Chrusjtjovs riktning?
Problemet med enpartistaten är att trots att det potentiellt sett är den enda sant individualistiska formen av demokrati, alltid blir något annat. För var hittar du fascisterna och nazisterna i enpartistaten? I det enda partiet. Benhård kontroll och utrensning är därför helt nödvändigt, vilket i sig förvandlar den individuella demokratin till något annat oavsett.
Själv ser jag antifascistiskt på det hela. Stalin såg till att fler slutade vara nazister än någon annan ledare någonsin. 11 års lugn från nazistiskt våld fick världen, sen kom Chrusjtjov och till exempel Ungern fick uppleva nazistiskt våld igen, ganska uppenbart vad revisionismen var då.
Ser vi till de moderna trottarna så ser det inte bättre ut alls. De stödjer islamister (kulturnationalister – nazister) i flera konflikter. De stödjer nazister i Ukraina. De blockerar vänsterns förmåga att formulera en antiimperialistisk och konsekvent utrikespolitik. Summan av vad de åstadkommit rent konkret är bara en enda sak och det är inte positivt på en enda fläck. Under trottars beskydd kommer vi få hem drygt 60 paramilitära nazister till Sverige, mördare som inget hellre vill än att med våld driva igenom en kupp i Sverige. Men Stalin, han fick iallafall mängder med nazister att sluta vara nazister.
När kapitalet i Europa återigen mobiliserar den mest efterblivna chauvinismen för att dominera de arbetande folken i världen. När de tar fram de gamla metoderna, då är det dags att arbetaren tar fram de gamla metoderna också.
Hade jag stannat i Sverige efter Pragboken 1990 hade jag förmodligen givit mig på att skriva om Stalin. Min ”specialitet” hade ju varit att i mer eller mindre kända historiska skeenden hitta nya fakta eller nya infallsvinklar. Jag ”gick till källorna”, som Jan Myrdal uppmanat oss till.
Det som kändes utmanande vad gällde Stalin var tre saker:
1. Han låg fortfarande, av outgrundliga anledningar, högt på bestsellerlistorna. Kanske var det för att människans behov av att ha en djävul verkade uppfyllas av Stalins person och gärning.
2. Under mina forskningar i 1900-talshistorien hade jag stött på så många omständigheter där Sovjetunionen och Stalin varit inblandade, som inte givits vidare spridning, kanske därför att de skulle krångla till olika förklaringsmodeller. Ett exempel Staten Israel – något att tacka Stalin för?.
3. Men den största utmaningen var att ifrågasätta det som kommunister och anti-kommunister alltid varit helt överens om, nämligen att Stalin bestämde allt i Sovjetunionen och inom världskommunismen. För kommunisterna visade det på hans stora vishet, för anti- (och icke-) kommunisterna var den oundvikliga slutsatsen att han var galen. Det hade också varit min inställning om det inte varit för en grupp amerikanska historiker som på 1980-talet lanserade den helt ”barocka” idén att Stalin var ovetande om mycket av det som pågick och inte heller stod bakom alla beslut som tillskrevs honom. Då började pusselbitarna passa ihop, åtminstone för mig …
Att nu Mats Parner tar sig an Stalin är behjärtansvärt, men hämmas av att det verkar motiverat av en personlig strävan att göra upp med sin egen politiska världsbild, den han verkar ha fått i sin ungdom (60- och/eller 70-talet)?
Hade ambitionen varit mer historiskt seriös hade man kunnat kräva, som jag skulle ha krävt av mig själv, att sätta sig in i den relevanta litteraturen om Stalin, i första hand svenska och inte bara den ”gängse” Stalinlitteraturen i Pressbyrån.
Så till exempel innehåller den föga marxist-leninistiska SvD intressanta artiklar, t.ex. denna om just Kirovmordet.
Nu blir det ingen Stalinbok från mig, vilket är tur, ty min preliminära slutsats hade nog varit att Stalin på sina äldre dagar nog var lite för godtrogen. Men vad gällde den yngre Stalin håller jag nog med Mats Parner om att, vad han kallar, “de socialistiska idealen och förhoppningarna” sköts i sank under 1930-talet.
Det som slår mig då jag läser kommentarerna från Bo Persson, Mats Kullberg och Anders Persson är deras ointresse och/eller ovilja att befatta sig med Sovjetunionens klasskaraktär under Lenin och Stalin. Stalin var inte galen. Inte heller bestämde han allt själv. Han var den främste företrädaren för byråkratklassen i Sovjetunionen. En byråkratklass som parasiterade på och förtryckte arbetarklassen i Sovjetunionen och som efter andra världskriget utvidgade sin makt och förtryck till en rad stater i Östeuropa.
Eftersom jag är intresserad av ett socialistisk samhälle blir det nödvändigt att diskutera hur ett sådant samhälle bör se ut och hur det inte får/kan se ut. Därför blir det nödvändigt att utmönstra Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna som förebilder och visa att dessa samhällen inte har något med socialism att göra.
Arne!
Det jag polemiserade mot var din och Mats P:s tes att vi på grund av Stalin kommer att få leva med kapitalismen/lönarbetet i all evighet. Jag tycker att det är att göra Stalin lite för stor. Själv menar jag att kapitalismen, som allting annat, har sin tid men att den fortfarande mer främjar den tekniska utvecklingen än den hämmar den.
Martin Kullberg skrev: “Ungern fick [1956] uppleva nazistiskt våld igen”. Det är för mig oklart vad Martin menar med ”nazistiskt våld” i detta sammanhang. Jag var 12 år då och greps djupt av direktrapportering i Sveriges Radio. Men tjugo år senare träffade jag en flicka vars föräldrar varit de första att fly från Ungern – ty de var judiska kommunister!
Ty då i Ungern, liksom nu i Ukraina, kallas nazister ”frihetskämpar” om de kämpar mot ryssen. Som bekant hade de ungerska nazisterna, ”pilkorsarna”, varit mer djävliga än sina tyska förebilder. Alla som kämpade 1956 för Ungens oberoende var inte nazister, men tillräckligt många för att flickans föräldrar skulle ta det säkra före det osäkra.
Om man är intresserad av socialism som ett verkligt alternativ är det rimliga att diskutera möjligheterna i Sverige idag. De finns.
Att trotskisterna aldrig förlåter bolsjevikerna för att de senare såg till att ryska revolutionen kunde överleva är fullständigt ointressant i det här sammanhanget. Möjligen är det tragiskt.
Då det framförs kritik mot Stalin och Sovjetunionen brukar det ibland avfärdas som trotskism. Men Trotskijs beskrivning av Sovjetunionen som en ”degenererad arbetarstat” skyler över de verkliga klassförhållandena. Trotskijs kritik av Stalin och Sovjetunionen bidrar till att dölja att en byråkratklass tagit makten i Sovjetunionen.
Jag har dessvärre svårt att förstå mycket av det som sägs i kommentarerna ovan. Det kan givetvis i allt det väsentliga bero på min begränsade fattningsförmåga.
Vad betyder t ex ”detta” i Martin Kullbergs första mening?
Och vad har nazismen med Ungernrevolten 1956 att göra? Säkert är att det – även – fanns suspekta element bland de upproriska, men var detta huvudsaken (eller huvudsidan, som det brukar heta)? Påståendet att Stalin ska ha beröm för att han har något slags världsrekord i att utrota nazister tycks mig mer än lovligt inskränkt.
För undvikande av missförstånd vill jag också säga att min text inte alls ska läsas som ett förtäckt försvar för L Trotskij. Jag har inte och har aldrig haft något positivt förhållande till den mannen (heller).
Anders Persson misstänker att jag går tillrätta med vissa av mina politiska ungdomsideal. Nja, de åsikter jag för till torgs omfattade jag (redan) i slutet av 1970-talet; de är alltså inte plötsligt eller hastigt påkomna. Men just nu håller jag på att läsa in mig på Nordahl Grieg (1902-1943), och av det skälet kändes det relevant att friska upp minnet från åren 1936-38.
Om detta har jag skrivit förr (som Myrdal brukar säga) …
Förintelseförnekare vill ingen vara eller skällas för. Men jag menar att de som försvarar eller bagatelliserar allt det som hände i Stalins 1930-talsstat är ett slags förintelseförnekare de också. Sak samma vad gäller Saloth Sars Demokratiska Kampuchea. Det var närmast ett budskap av det slaget jag ville förmedla med mitt inlägg. Förutom en hel del annat …
50-årsdagen av Churchills död har avfirats i många tidningar. Jag såg inte att någon kände sig manad att ta avstånd från den mannens massmord i Indien. Eller hans terrorbombning av Hamburg och Dresden. Och har amerikanarnas, av deras president sanktionerade massmord på indianerna i slutet på 1800-talet passerat något preskriptionsdatum?
Och alla de som under 2:a världskriget kände varmt för det franska folket och önskade deras befrielse och sedan for ner till Paris efter befrielsen 1945 – skulle de 15 år senare höljt sig i säck och aska på grund av samma fransmäns illdåd i Algeriet? Jag minns ännu DFFG:arna besvikelser när Vietnam invaderade Kampuchea. Okey, men innebar det att DFFG:arnas stöd för Vietnam hade varit felaktigt?
Vart man än vänder sig i världen och historien hittat man missdådare, så det är lika bra att sluta intressera sig för politik eller ta politisk ståndpunkt överhuvudtaget.
Men, tack vare Mats Parner började jag bläddra i mitt (signerade) ex av Jan Myrdals ”Tidens ålder”. I den av Mats citerade artikeln kan man också läsa anklagelser emot Myrdal att han i en allians med moderater vill attackera fredsrörelsen (s. 203) och därmed ”legitimera det amerikanska rustningskapitalets krigsförberedelser” (s. 208). Detta var hösten 1983. Man måste vara beredd byta åsikt för att behålla ståndpunkt.
Fråga: Kom Medvedevs påstående före eller efter att arkiven öppnades på 1990-talet och verkliga siffror kunde tas fram, först av Getty och sedan av den så kallade Jeltsinkommissionen?
När jag kom till slutet av Mats Parners Koestlerartikel stötte jag på denna om mordet på Kirov 1934. Den aktade rysslandskännaren och professorn Lennart Samuelson skrev 2011 en intressant understreckare i SvD om ”Nytt ljus över Stalins roll i mordet på Kirov”.