Den nyliberala flyktingpolitiken

Har Fredrik Reinfeldt samma inställning till asyl och flyktingströmmar som Jonas Sjöstedt? Har Stefan Löfvén samma åsikt som Jan Björklund? De diskuterar aldrig asyl och invandring med varandra. De verkar ha samma åsikt.

Vad är asylrätten till för? Är den ett led i folkens kamp för nationellt oberoende och för frihet? Eller är den bara ett sätt att skaffa billig arbetskraft? Ingen debatt. Inte ens små nyanser i en fråga som borde vara full av sprängkraft.

Inte undra på då att Sverigedemokraterna vinner terräng. Bort får vi dem nog inte men nog finns det en del ganska enkla sätt att bryta udden av deras framgångar. Till exempel att påpeka att flyktingar i Sverige flyr huvudsakligen undan de amerikanska krigen – Syrien, Somalia, Irak, Iran, Afghanistan etc. Väcker det inga vibbar hos till exempel Jonas Sjöstedt? Eller också har de flytt från de amerikanska diktaturerna. Det senare var särskilt tydligt under 70-talet i Latinamerika.

Svenska politiker och framför allt medier vill idag inte tala om varifrån eller varför folk kommer i skrangliga båtar över Medelhavet. De flyr nämligen från diktaturer skapade av dålig västlig politik – Irak, Somalia, Nigeria, Mali, Kongo etc – på grund av ekonomisk exploatering, oljehunger och ökenutbredning. I stället framställs ”krigets härjningar” som närmast naturkatastrofer, något som händer, men som ingen egentligen rår för. Det är historiens gång.

När det gäller somalier, den grupp som kanske utsätts för mest rasism, varför inte tala om varför det är krig i det landet? Varför kan inte Somalia lämnas i fred? Varför måste stormakter pumpa in vapen i landet? Vi vet skälen. Somalia ligger strategiskt vid oljetraden från Persiska viken, alldeles för strategiskt för att bara lämnas åt sitt öde utan västligt ingripande. USA vill ha en flottbas där för att skydda tankfartygen. Men detta är alldeles för känsligt att tala om. En ung journalistvikarie som påtalar detta kan knappast räkna med fortsatt vikariat, utan får inrikta sig på en karriär som spärrvakt i tunnelbanan.

Bakgrunden till kriget i Afghanistan läggs på liknande sätt in i dimridåer. Sverige har alltsedan 2001 fört krig i Afghanistan och där hjälpt USA att skapa utrymme för framtida amerikanska olje- och gasledningar i en region som flödar av olja och gas. Till Sverige kommer många afghanska flyktingar, inte minst ensamkommande flyktingbarn, samtidigt som det är Sverige som är orsaken till det krig de flyr ifrån. Hur går detta ihop? Vi tar emot folk samtidigt som vi är orsaken till att folk flyr.

USA:s krig i Irak skapade kaos, ett kaos som man inte ser något slut på. I takt med att irakiska flyktingar sökt sig till Sverige har Sveriges förhållande till den krigförande angriparen blivit allt hjärtligare. Amerikanarna är oerhört tacksamma för att Sverige tagit och tar emot människor som flytt undan de amerikanska bomberna, tortyren, fängelserna. Svenska kommuner dignar under flyktingströmmen, socialkontoren under en orimlig arbetsbörda. Men ingen svensk politiker – och inga svenska medier – påtalar sambanden. Varför ingen kritik mot USA, varför kallas inte den amerikanske ambassadören till någon kommun som invaderats av irakiska flyktingar, till exempel Södertälje? ”Ser ni vad ni ställt till med?”

Kommunerna kan idag helt enkelt inte hantera situationen. Sverige är en flyktingsbåt som är på väg att kantra. Asylsökande far illa. De sitter på fängelseliknande förläggningar och väntar, i åratal, sysslolösa, i ett land med åtta procents arbetslöshet, utan hopp om jobb, samtidigt som politikerna mässar om att de måste in i arbete så fort som möjligt.

Inga mikrofoner skjuts heller upp under till exempel den våldsbejakande folkpartiledaren Jan Björklunds haka med frågorna: ”Hur kunde du stå i TV och applådera USA:s invasion i Irak? Minst en miljon döda. Och nu tvingas de fly till Sverige. Kan du verkligen sitta kvar som fp-ledare”?

Finns det någon tyst överenskommelse mellan Sverige och USA om flyktingar? Om Sverige höjde rösten mot USA, mot orsakerna till kriget, i stället för att inleda ett allt närmare militärt samarbete med USA, skulle förståelsen för irakiska flyktingarnas situation öka bland svenska folket.

Den senaste tiden har debatterats tillfälliga uppehållstillstånd. Sådana skulle radikalt förändra svenska folkets inställning till asyl – till det bättre. Kanske skulle också fler kunna få asyl. Man undrar om svenska politiker helt enkelt har missuppfattat vad asyl är. I Nationalencyklopedin står att ”en stat inte får avlägsna en person som söker skydd”. Det vill säga, en flykting skall ha skydd. Men ingenting annat än skydd. Där står ingenting om rätt till permanent uppehåll, arbete, språkundervisning, medborgarskap etc.

Wikipedia har en liknande definition. Där handlar det också enbart om skydd. Det står ingenting om att en skola i en liten svensk landsbygdskommun skall behöva ta emot 200 nya elever över en natt.

Ovanstående definitioner på asyl implicerar att när skyddet inte längre behövs skall flyktingen återvända till sitt ursprungsland. Så är det i de flesta länder.

Men när de första flyktingarna från kriget i Syrien anlände till Sverige sa dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag (fp) att nu gällde det att göra dem till svenskar. Deras ”syriskhet” skulle tvättas bort, de skulle språkundervisas och så snabbt som möjligt ut i arbetslivet. Svenska politiker säger att detta är vi skyldiga enligt internationella konventioner. Men så är alltså inte faller och så långt behöver man inte alls gå.

En asyl i Sverige kan bli en torftig väntan. Men många flyktingar har under åren – inte minst under andra världskriget – använt tiden till politiskt arbete, för fred och frihet i sina hemländer. Hur många gör det idag? Vi som är lite äldre minns hur folk flydde från militärdiktaturerna i länder som Grekland och Chile. Många var politiskt aktiva och återvände fortare än kvickt när tillfälle gavs och många är idag framgångsrika politiker i sina hemländer. Då fanns ingen Erik Ullenhag, Annie Lööf eller Jonas Sjöstedt, som till varje pris vill hålla kvar flyktingar för evigt i Sverige.

De sätter, liksom nästan alla svenska politiker, likhetstecken mellan asyl och invandring. Varför denna sammanblandning? Som skäl anges att annars försvåras integrationen. Men skall flyktingar integreras? Asyl är ju ett led i kampen för frihet, nationellt oberoende och mänskliga rättigheter. När omständigheterna tillåter ska asylanten naturligtvis återvända hem. Men det verkar överhuvudtaget inte föresväva svenska politiker. I en hämningslös nationalistisk uppblåsthet och självgodhet hävdas att en framtid i Sverige är den enda möjligheten för folk som flytt den naturkatastrof som kallas krig. Det är bara i Sverige det är värt att leva. Men det finns inga konventioner som säger att flyktinginvandring skall fortsätta i slutlig integration genom permanenta uppehållstillstånd. Asylpolitiken skall inte behöva ändra en nations hela demografiska sammansättning. Det vore riktigare att säga att Sverige inte alls tar emot några ”flyktingar”. Vi tar faktiskt bara emot ”invandrare”.

Vad ligger bakom svenska politikers sanslösa okunnighet och vilsenhet. Vilka är bevekelsegrunderna? Det finns bara ett skäl: Fredrik Reinfeldt öppnar sitt hjärta – för arbetskraft. Den nyliberala uppluckringen av arbetsrätten som skett de senaste åren går hand i hand med ett ständigt utökat utbud av arbetskraft. Här finns pengar att hämta på låga löner och dåliga anställningsvillkor. Visst doftar det RUT och ROT kring invandrarpolitiken. Medianinkomstten för flyktingar är 11.100kr i månaden mot 23.700kr för hela den svenska befolkningen. Det är bra att de vänjer sig vid låga löner. Minst tre av tio får socialbidrag. Men det betalar ju skattebetalarna. Det är också svenska folket som betalar omkostnaderna och tar smällen när – som i Norberg – 200 syriska barn över en dag skall ”integreras” i kommunens skolor. Makten ser att detta fungerar även politiskt – underklassen delas mitt itu, i en svensk och en invandrad. Att de båda ställs mot varandra har vi redan sett.

I den syriska invandring som nu sker i Sverige återfinns många läkare, inte minst kirurger, något de svenska landstingen lider brist på. De syriska läkarna ska nu bli landstingskompatibla och ut och fylla luckorna på våra sjukhus. Samtidigt lider det syriska folket en nöd som inte går att beskriva. Den dag kriget är över kommer behovet av läkare för att hela alla trasiga syrier att vara enormt. Då är många syriska läkare kanske redan fast i välbetalda jobb på sjukhus. Hur flyttar man en syrisk läkare med 60.000 i månaden till ett sönderbombat syriskt sjukhuset, där man måste börja från noll, där personalen är spridd över världen, i Sverige omhändertagna av allsköns vilsna politiker från (M) till (V). Är det inte ”befolkningsstöld”?

Invandrare skall integreras, visst. Men asylberättigade ska ges skydd bara så länge det behövs. Vi kan förbereda dem och hjälpa dem inför återflytten. Med en sådan asylpolitik skulle Sverige kunna ta emot många fler flyktingar. Och stödet för flyktingpolitiken skulle avsevärt öka. Sverigedemokraterna skulle få det svårt.

Det är hög tid att till rader av nyliberala misslyckanden och felslut – friskolorna, järnvägsunderhållet, apoteken, sjukvården etc – lägga till – asylpolitiken.