El Clásico-mötet på Camp Nou i söndags (22 mars) blev precis som väntat en ögonfägnande fotbollspropaganda i ursinnigt tempo. Det var på samma gång en drabbning med två ansikten. Före paus dominerade gästande Real Madrid ganska eftertryckligt och kunde mycket väl ha lett med 3-1 i halvtid. Styrka och fysik satt då i högsätet.
I andra halvlek blev matchbilden en annan. Efter Luis Suarez’ tekniskt avancerade 2-1-mål i 56:e minuten tog FC Barcelona över fullständigt och brände chanser på löpande band. Ja, de vita kontrades sönder och samman och besegrades med sina egna vapen. Fartfenomenen i blårött tog hand om taktpinnen under de avslutande 35 och bjöd då på spel mot ett mål. Det var en fröjd att se.
Dagens Barcelona är i stora stycken ett annat gäng än det som vann Champions League 2009 och 2011 och som – kanske – är det bästa laget i hela fotbollshistorien. På den tiden var mittfältsparet Xavi Hernández och Andres Iniesta startelvans ryggrad och (det s. k) tiqui-taca-spelets främsta utövare. Man rullade boll till domedags otta, och motståndarna fick den nästan aldrig till låns. Numera kreeras huvudrollerna i stället av den sydamerikanska MSN-trion längst fram – Messi, Suarez, Neymar – med påföljd att spelet har blivit avsevärt rakare än förr. Vi såg prov på det under framför allt den andra halvleken i söndags.
Det är mot detta renoverade och delvis pånyttfödda FC Barcelona som Zlatan Ibrahimovics Paris Saint-Germain (PSG) ställs i Champions League-kvartarna den 15 och 21 april. Det blir en svår uppgift. Normalt är de blåröda en eller två klasser bättre. Jag hoppas innerligt att Zlatans PSG förlorar eller, formulerat på mer anständigt sätt, att katalanerna vinner.
Ibrahimovics senaste utfall har inte fått mig på andra tankar – sannerligen inte. Det var som bekant direkt efter PSG:s förlust mot Bordeaux (2-3) i franska ligan tidigare den här månaden som en tvärilsk Zlatan gjorde klart för alla som ville lyssna att (a) matchens domare, monsieur Lionel Jaffredo, dömt som ett ”rövhål”, att (b) Frankrike rätteligen borde kallas ett ”skitland” och vidare att (c) detta typiska skitland inte förtjänade ett lag som PSG och framför allt inte en stjärna av Ibras lyskraft/Zlatans kaliber.
Det blev ett liv och ett kiv efter denna verbala attack, mest påtagligt naturligtvis i Frankrike, men också i Sverige har svallvågorna gått höga. I Aftonbladet (17 mars) skrev kulturchefen, Åsa Linderborg, en principiell text under rubriken ”Je suis Zlatan”. Med den parollen försvarade hon Rosengårdspågen, eller snarare hans yttrandefrihet, varefter hon gick till benhård attack mot Front National. En sötsur Marine Le Pen hade nämligen framhållit – på tal om skitlandet – att ”om galoscherna inte passar”, så är det väl bara att dra.
Det är lovvärt att Åsa L ger Nationella Fronten både en och flera kängor. Men jag kan tänka mig mer vältajmade och vida bättre tillfällen än just detta.
I Skavlan (20 mars) spelade hockeyikonen Peter Foppa Forsberg och tidigare finansministern Anders Borg rollen som Ibrahimovics advokater. Det gjorde de med hjälp av begreppet ”vinnarskalle”. Vissa sällsynta talanger, gick snacket, har begåvats med den sortens unika skallar, och i deras fall kan vi räkna med förlöpningar och överslag ibland. Sådant måste ursäktas. Det onda får tas med det goda.
I mina öron är det här resonemanget ren mumbojumbo. Vinnarskalletugget är sportfloskelprosa i nivå med den bisarra och ständigt upprepade föreställningen att ”tur är något man förtjänar”. Tur är självfallet ingenting man förtjänar; det är något man har – eller inte har – och något som mycket väl kan skifta färg över tid.
Att det finns individer med särskilda vinnarskallar är en lika absurd idé som turidén, fullt värdig de psykologiska skräck- och gottköpskabinetten.
Det intressanta med Zlatans urladdning efter förlusten mot Bordeaux är att vi har sett ett snarlikt uppträdande från hans sida flera gånger tidigare. Historien visar kort och gott att Ibrahimovic brukar ställa till med scener, då gräset tycks honom grönare på andra platser, med andra ord då byte av klubb av olika skäl aktualiseras för hans del.
Linderborg recenserar Zlatans Bordeaux-show som en ”frustrerad fräsning på väg till omklädningsrummet”. Så enkelt är det inte. Att just Frankrike – just denna vår – stämplades som ett skitland var nog ingen tillfällighet. Mitt tips är att ett ettårskontrakt med antingen Chelsea, Manchester City, Liverpool, Roma, Juventus eller Inter är vad som nu föresvävar Ibra. Men detta är, vill jag understryka, ren spekulation från min sida.
Som fotbollsspelare är Zlatan en av de bästa. Det jag har emot honom är hans oberäknelighet och pubertala stil – vartill kommer de ofta rätt tvivelaktiga värderingar han prånglar ut i sin Z-bok. Trubbel kan vi alltid räkna med från hans sida. Så var det efter tiden i Ajax, efter tiden i Juventus, efter tiden i Barcelona – och så nu. Idrottsmän på toppnivå är inga krumelurer i tidens marginal. En spelare som Ibrahimovic har otaliga supporters i 10 à 15-års-åldern runt om i Europa. Dessa växande släktens aktiva ordförråd torde nu ha uppdaterats med de frejdigt klingande glosorna rövhål och skitland.
”Zlatan är Zlatan” påpekar Linderborg i slutet av sin artikel och försäkrar att även hon är Zlatan: ”Je suis Zlatan.” Som om detta skulle vara en fråga om någons yttrandefrihet! Vad jag tycker mig se är i stället ett fall av klassisk personlighetsklyvning.
Nä, detta var en löjlig och moraliserande reaktion. Självklart finns det vinnarskallar, den sorts människor som i sin natur är dragna till mer eller mindre omöjliga utmaningar och som – därför att de siktar högst – når långt över de mål som mer ”genomsnittliga” människor sätter upp i sina liv. I en del fall är vinnarskallarna säkert väluppfostrade och litar till sin egen disciplin och målmedvetenhet. I Zlatans fall finns nog målmedvetenhet, men knappast uppfostran. Frågan är om frånvaron därav används medvetet av honom (för att stärka sitt varumärke eller psyka motståndare), eller om det just är som skribenten säger, pubertala utbrott som blossar upp för att klubbyte är på g.
Själv tror jag att det är klassisk ”trash talk” av den sort världsstjärnan, vinnarskallen och revolutionären Cassius Clay aka Muhammed Ali förde in i boxningen. Detta beteende är ett utslag av självbekräftelse, ett sätt att stärka självförtroendet och bygga upp en tro på sig själv. För människor som i samhället inte haft en tillräckligt stabil tillvaro, för att i uppväxten bli trygga i sig själva, kan det säkert fungera som kompensation, även hos en Ibra.
Jag tycker inte Mats har rätt att ta detta ifrån honom. Att Zlatan får kidsen som snackar rövhål och skitland (för det gör de ändå) att söka sig till fotbollen hellre än till gäng och kriminalitet gör honom inte mindre beundransvärd.
Det är inte alls så lätt att vara uppskattad och omtyckt. I Malcolm Gladwells ”David och Goliath”, påpekar han på sidorna 116-117 (i pocketversionen) att den som vill åstadkomma något utöver det vanliga ofta behöver vara otrevlig eller sätta upp en otrevlig attityd.
Jan Myrdal är inne på samma tankegång i ”Bekännelser” (1964, sid. 74, 76 och 78). Han har alltid haft behov av ensamhet. Han träffar folk av praktiska eller intellektuella skäl, men det enda som emotionellt fungerar är ”gammalt kompisskap”.
Vad Myrdal skriver om sig själv kanske också passar in på Zlatan: ”Det är naturligtvis så att jag inte vågar umgås med människor. De kommer mig för nära”.
Myrdal har intellektuellt betytt lika mycket för mig som Zlatan kanske gjort för en generation fotbollsungdomar. Men måste vi nödvändigt se dem som potentiellt närstående vänner? Det är ju deras verk vi beundrar, inte nödvändigtvis deras personligheter. Omvänt, de personligheter vi beundrar i vår närhet kanske inte har några större konstnärliga eller sportsliga talanger?