Försöker lägga band på min vilja till att kritisera vår nya regering. (S) 2015 är dock inte (S) 1975. En mångmiljontonnare till supertanker som är Sverige, lägger dock inte om kursen för att delar av gänget på bryggan byts ut. Vi stävar på med oförminskad hastighet, fortsatt helt beroende av att de som skyfflar kol någonstans i fartygets hjärta, fortsätter att göra det.
Det är klart att man bryter lite löften på vägen. Glassen man skulle dela ut vid den förra waypointen blev det inget av. Men folk fortsätter ju att skyffla kol ändå. Det blev ingen vattenpaus och ingen extra spritranson heller. Men det är okej – är det realpolitik så är det.
Så skyfflandet fortsätter. Fartyget måste röra sig framåt. Då och då stöter man på tandpetare och annat som obstruerande miljömänniskor, systemkritiker och figurer som hävdar att man kör åt fel håll har placerat ut. De märks förstås inte ens som en vibration på nedre däck.
En del figurer som befinner sig ombord på fartyget påpekar emellertid då och då att det verkar som om fartygets hastighet genom vattnet förvisso är fortsatt hög, men att farten över grund tycks sjunka. En blick upp mot bryggan ger då vid handen att det fenomenet tycks oberoende av om bakgrundsbelysningen är röd eller blå. Istället står gänget på bryggan konstant som gjutna vid den enda av bryggans många spakar. Man petar lite försiktigt på den av och an, i ständiga försök att kunna klämma ut ytterligare lite kräm ur skutan.
Nere i maskin lackar svetten. Från bryggan kommer olika funderingar. Några menar att båten kan gå snabbare om man skyfflar kortare tid. Någon menar att båten kan gå snabbare om skyfflarna får mer betalt. Någon menar att de måste ha större skyfflar. Någon menar att skutan går snabbare om alla åker med.
Några av skyfflarna går under lediga stunder upp på däck, och begrundar fartygets kurs, och de stora svårigheter som tycks föreligga avseende att få fartyget att gå snabbare. Deras påpekanden om att strömmen tycks gå åt andra hållet i allt snabbare takt förloras snabbt i tusen funderingar om den rätta kalibreringen av gasreglaget. Den nye kaptenen hävdar att det enda som behövs är att skyfflarna skyfflar mer. Den gamle menar att om fler skyfflar mindre, så stiger hastigheten.
Frustrationen stiger. Vad skall vi göra? Vems är felet? Då stiger det fram en tredjestyrman. Tystnaden bland övriga på bryggan är andäktig, i det att förslaget läggs fram: ”Vi bör tillsätta en kommission som kan ge förslag avseende nya förslag till om huruvida vi skall rita en glad gubbe på babords skorsten”.
Inför detta oerhörda utbröt omedelbart ett oerhört kackel. Den gamla kaptenen ifrågasatte tredje styrmans mentala hälsa och diskuterade myteri. Den nya dunkade däremot tredjestyrman i ryggen, och proklamerade att detta minsann var fartygets nya hjälte, varpå en våldsam diskussion utbröt, vilken avslutades med att ett förslag till en glad gubbe på babords skorsten sattes upp på väggen i tredjestyrmans kabin, i guldram.
I aktern stod samtidigt en mystisk herre. Han slängde mekaniskt en strid ström av vetenskapliga rön i sjön. De försvann så snabbt i det kokande kölvattnet, att man knappt hann se orden ”Fysisk resursteori”, ”Ilya Prigogine” och ”Ideologi som inkomstmaximerande verktyg”.
