7 maj 1945 i Göteborg. Foto: P Lundwall
En kanske inte helt förvånande diskussion pågår nu i Sverige (och övriga västvärlden) om hur man ska se och förstå andra världskriget. 70 år efter att freden äntligen vanns och Hitlernazismen till slut krossades, skall historien om världskrigsdramat 1939–1945 omvärderas. Nya bokverk utkommer, i de stora medierna ser och hör vi minnesprogram och nya berättelser. Bilden fördjupas och det är förstås viktigt att inte glömma.
En omfattande pressbatalj pågår också med utgångspunkt i Stalins och Sovjets roll med Åsa Linderborg, Jan Guillou på ena sidan och Volodarski, Gerner, Fröberg Idling m fl på den andra. En bra sammanställning med länkar finns på Expressens hemsida, sök inläggen där.
Idag behandlades saken även i UNTs osignerade ledarspalt. Först konstateras att Sverige gynnades av att hålla sig utanför kriget, men att det egentligen var både omoraliskt och fegt. Efter kriget slog vi oss för bröstet som den ”moraliska stormakten”, och så odlades …
”en myt om neutralitetspolitikens förträfflighet som stod i bjärt kontrast mot moraliskt tvivelaktigt agerade. Inte heller ville många kännas vid att de rasbiologiska idéströmningar som blev omöjliga efter Förintelsen har en lång svensk historia.”
Alltså, det här nya pusslet ska teckna bilden av att Sverige agerade fegt, själviskt och undvek kampen mot nazismen på grund av starka ”rasbiologiska idéströmningar”, samt att neutralitetspolitiken och senare alliansfriheten varit kulisser, som idag bör överges även av moraliska skäl. Den tidens antinazister med vänstersympatier misstänkliggörs idag som opålitliga kämpar för demokrati, eftersom de av förklarliga skäl då såg Sovjet som en allierad mot nazismen. Det här spiller också över på alla som idag ser sig sig vänster, vilket visar sig tydligt i liberala UNT.
Ledarskribenten konstaterar så med tillfredsställelse att detta nu ändrats och att Sverige efter lite krångel nu ”tagit plats i den europeiska politikens mittfåra”, vilket ”märks inte minst i de kraftiga markeringarna mot Rysslands folkrättsvidriga agerande i Ukraina och försvar för europeiska principer.”
Inte oväntat kommenteras också den pågående ”Stalindebatten”. Visserligen tillstås att Sovjet betalade ett fasansfullt högt pris i människoliv, men den egentliga skulden för kriget och allt lidande efteråt läggs på de onda ”diktaturerna” Nazityskland och Sovjet, medan demokratierna (västmakterna inkl. dagens EU) var och är de goda och moraliska vinnare. Egentligen är det vi nu ser i Ukraina bara en fortsättning på andra världskriget, som egentligen bara tog paus på 70 år 1945.
Nu måste detta krig äntligen slutföras för att slutgiltigt krossa även det gamla Sovjetspöket – om än i Putintappning. Så görs Natoexpansionen efter 1990, kuppen i Kiev, nazistförbanden i Ukraina, massmordet i Odessa … och slopad svensk alliansfrihet, till framsteg för den globala demokratin mot stora aggressiva diktaturer.
Alltså, denna historierevisionism är inte så förvånande, eftersom en helt ny situation i Europa och världen framträtt efter järnridåns fall, Sovjets sammanbrott och att Nato övergått från försvarspakt till en USA-styrd krigsmaskin. Målet är förstås nu, som alltid, strategisk och ekonomisk kontroll över nya naturresurser och marknader. Ukraina är viktigt med sin svarta jord. Nya tankar krävs alltså för att motivera dessa aggressiva framflyttningar.
När Margret Thatcher intervjuades av Stina Dabrowski (i programmet med de där jämfotahoppen) blängde fru Thatcher ursinnigt på utfrågaren och sa: Om alla länder hade gjort som Sverige mellan 1939-1945 då hade Hitler segrat!
England (Churchill!) var ju också det land (efter 1939) som stödde allt som stod i motsats till Hitler och motsatte sig allt som stödde Hitler. Det var också därför som England förklarade krig mot Finland! Så stod huvudmotsättningen den gången. Thatcher hade rätt. Och därför var Churchills stöd till Sovjetunionen redan invasionsdagen i juni 1941 helt självklart – och ett steg mot Hitlers fall.
Den nuvarande revisionen av Sovjets roll under WWII är fruktansvärd! Ett hån mot det sovjetiska folket.
Leif S!
Jag undrar vad Thatcher skulle ha sagt om jag påstått att om alla stater höll sig till vår doktrin ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, så skulle det inte bli några krig.
Vad tror du hon skulle ha sagt?
Bo P!
Det där är den klassiska frågeställningen som Astrid Lindgren, (just i dessa dagar aktuell med sin dagbok) låter Skorpan och Jonatan Lejonhjärta tampas med. ”Om alla vore som Jonatan …”, säger Skorpan till befrielsefrontens härförare Orvar, tror jag han hette. Men hösten 1939 fanns det nog ingen annan väg än Orvars, d v s Churchills o s v. Maj 1945 fanns det fler vägar. Men jag är, som du märker, imponerad av Churchills klarsyn beträffande vikten av att nedkämpa Hitler. Hans hållning till Hess som ”rymde” till England är verkligen konsekvent: inga förhandlingar med fienden!
Har just sett 5:e och sista delen av Kunskapskanalens danska program om “Skandinaviens i Hitlers järngrepp”. Intressant som repetitionskurs, men man måste vara på sin vakt emot bristande källkritik.
Trots att det inte har med saken att göra tas de våldsdåd som Röda Armén begick emot civilbefolkningen. Det visas en massa bilder på döda och lemlästade människor, av vilka en del verkar mig bekanta från dokumentärer om tyska våldsdåd.
Ett av liken som skymtar förbi är nämligen en stillbild av Josef Goebbels förkolnade lik. Det kan man dock inte lägga Röda Armén till last – eller kan man? Dom borde kanske hållit sig borta från Berlin så han slapp begå självmord i Führerbunkern.
UNT-ledaren tycks mig exemplarisk. Analysen av den likaså.
Så vad bör göras? Förutsättningarna i Sverige är på ett sätt bättre än i något annat västeuropeiskt land. Ingen annan stans har historieförfalskningen blivit så institutionaliserad genom en statlig histotiemyndighet som här.
Motståndet när ca. 400 historiker protesterade kan synas brett. Men det begränsade sig till formen.
Det som nu behövs är en historieskrivning som lägger grunden för att olika samhällsklasser och länder kan integreras i en gemensam förståelse. Det kan rimligen bara ske genom att ta både landsbygdens och de urbana samhällsklassernas historia på allvar vilket nödvändiggör att ekologi ges en mer central plats.
Det måste också ske genom en samtidig satsning från krafter i Ukraina, Ryssland och övriga Europa. Det må vara att mycket få skulle delta från början. Likafullt är det nödvändigt.
Dessa olika perspektiv på historia i Europas olika delar kan väl föras samman i en gemensam förståelse under två förutsättningar. Den första är att relationer betonas mer än essentialism. Den andra är att Europas historia sätts in i ett globalt sammanhang.
För olika samhällsklasser i Sverige, inte minst de på landsbygden, är detta av stor betydelse. Det är också av stor betydelse för svenskt näringsliv. Den eurocentrism och särskiljande av politik från ekonomi och ekologi som UNT ger uttryck för är också till skada för Sveriges framtid på flera sätt. I en tid när Europa och väst är på nedåtgående behöver inte minst svenskt näringsliv att vår historiska förståelse sätts in i ett globalt sammanhang. Att frikoppla förståelsen av hur den liberalt inspirerade kapitalismen var en pådrivande kraft bakom kolonialismen och ledde fram till första världskriget och dess följder från förståelsen av Europas historia är att
göra Sveriges framtida ekonomi en otjänst.
Den liberala kolonialismen med dess konkurrerande stater radikaliserades efter första världskriget genom fascistisk italiensk och tysk kolonialism söderut och österut.
Utan att sammanhanget mellan olika former av europeisk kolonialism görs tydligt kommer det aldrig bli möjligt att föra en dialog mellan jämlikar inom Europa och med resten av världen.
Tord!
I flera århundraden och fram till anda världskriget bestod Europa av en hel hög av mer eller mindre globala imperier. I dag är Europa i stort sett bara en massa amerikanska vasallstater. Men på mig verkar det som om du levde kvar i tiden före andra världskriget.
Leif S!
På nyhetsbanken.se håller Jan Myrdal med dig när det gäller Churchill. Men det var ju vad Thatcher sa som intresserade mig. Själv anser jag att man gott och väl kunnat svarat henne med mitt motpåstående.
Jag vet inte riktigt om jag förstår vart du syftar. Själv är jag miljöaktivist och inte så insatt i hur mycket doktriner styr utrikespolitiken och vilka andra faktorer som inverkar.
Det jag vet är att den rådande historieskrivningen som Forum för levande historia och många med dem står för är ett bekymmer. Ur miljösynvinkel är det ett problem när politik skiljs från materiella förhållanden. Liberala regimer har lett till omfattande miljöförstöring och förtryck av människor inte minst i andra länder än det egna.
När den rådande historieskrivningen osynliggör de materiella förhållandena och överbetonar ideologi så uppstår flera problem. Tidsramarna är godtyckliga och förklaringsmodellerna likaså. Vi förväntas ta avstånd från nazismens rasistiska ideologi, inte dess kapitalistiska kolonialiseringspolitik gentemot Östeuropa och förtryck av arbetarklassen. Första världskriget till skillnad från det andra ses som ”urkatastrofen”, som uppstod ur intet, medan det andra uppstår ur två totalitära ideologier.
I avvaktan på att alla Europas länder blir alliansfria så menar jag att det är dags att organisera en historierörelse över alla gränser för att sätta in olika europeiska länders erfarenheter i ett globalt sammanhang. Visst kan man se det som att frågan kan reduceras till att ta avstånd från USA-imperiet och betrakta nästan alla som vasaller i övrigt. Men en ekologisk och ekonomisk analys av världsläget ger för handen att USA:s makt är i avtagande och att det finns spänningar bland de härskande skikten.
Så varför inte utnyttja det. En dialog väst–öst som sätter Europa in i ett global sammanhang och därmed in i en multipolär värld är till nytta både för folkets breda lager och svenskt näringsliv. Därtill kan ett sådant projekt göras utan att se utrikespolitiska doktriner som ensamma viktiga avgörande faktorer.
Mot oss har vi Göran Lindblad, som leder EU-projekt för att skriva om Europas historia och en tysk CDU-politiker som ligger bakom det nya Europahistoriska museet i Bryssel med EU-stöd.
Att skriva en mer sammanhängande historia, med stöd från Churchills, Kissingers och många andras analyser – som går i direkt motsättning till den rådande liberala historierevisionismen – torde var tacksamt. Första steget bör vara ett exakt fastställa var historierevisionismen tar sig uttryck.
Ett litet tips är att när den så nyss avgångne SKMA-ordföranden Kristian Gerner vetenskapligt granskar statliga myndighetens Forum för levande historia utställning om Baltutlämningen och godkänner att deltagande från den typ av baltiska grupper som utlämnades i Förintelsen kan reduceras till ett tillfälle under tyskt befäl. Den här typen av förnekelse av deltagande i Förintelsen, med fokus på Ribbentroppaklten och demonisering av Sovjet, har sedan blivit standard i Litauen och Ukraina. Liberalismens historieskrivning har nått vägs ände när den förgyller nazismens kollaboratörer inte bara i hemlighet utan öppet i sin historieskrivning.