Under andra världskriget skapades enorma flyktingströmmar. Överallt i arméernas väg fanns människor som flydde av olika skäl, de flesta bara för att undkomma med livet. Men då var flyktingfrågan inte huvudsaken. Alla insåg att det var den aggressiva nazistiska krigsmaktens blodiga framfart som orsakade flyktingströmmarna. Och man insåg till slut att enda sättet att stoppa detta mänskliga lidande var att krossa nazismen, vilket till slut också skedde.
Många hade länge svårt att förstå att kulturlandet Tyskland kunde förvandlas till ett barbariskt krigarland, med utrotning av mindervärdiga folkgrupper på sitt program. Men så var det. Ur den tyska historien; Versaillesfredens hårda villkor och den tyska kulturen steg nazismen fram som ”räddaren av den stora tyska nationen” – Neuropa – med rätt att lägga under sig folk och områden och sätta dem under tyskt ”beskydd”. Många bländades i början av denna grandiosa plan för tysk pånyttfödelse.
Nu har vi åter en situation man skulle kunna beskriva som ett världskrig, visserligen i ny form, men ändå ett krig där världens mäktiga är indragna på olika vis och styr skeendet. Allt fler människor i dessa krigs väg har förlorat hoppet om att vapnen någonsin ska tystna. Enorma flyktingströmmar rör sig ut ur krigsområdena mot vad man ser som fredligare och mer välmående områden. Kaos råder nu i EUs sydsödra gränstrakter och vi här i den relativa tryggheten bevittnar varje dag scener i direktsändning som gör oss stumma.
USA startade detta nya ”världskrig” den 7 oktober 2001 genom att marschera in i Afghanistan för att utrota al-Qaida och ta fast Osama bin Ladin. George Bush den yngre kallade det The War on Terror. Det har nu pågått i snart 14 år.
Trots att orsakssambandet krig–flyktingar är lika självklart 2015 som på 1940-talet, så mörkas denna koppling genomgående i ledande medier. Det är märkligt och skapar allt djupare motsättningar mellan dem som inser och dem som vägrar inse. Centern är just nu ett bra svenskt exempel. Hur ska hederliga Centerväljare tänka nu efter C-toppens uppenbara tankelapsus; ja till flyktingar och bättre integration samtidigt som man säger ja till Nato – som ju skapar flyktingströmmarna? Förstår de inte att det här spelar SD i händerna? Man har vant sig vid att tänka ”fredsframtvingande” och att ”rättfärdiga” krig och humanitära interventioner är det enda möjliga. Det här har blivit helt normalt tankegods i maktens korridorer.
Nå, åter till huvudfrågan. Att USA kan fortsätta driva dessa krig beror förstås på att de är väldens i särklass största militärmakt, med resurser som ingen annan kan mäta sig med. Inte Ryssland på långa vägar, men inte heller Kina. Det är alltså som Mao en gång så klokt formulerade det: ”Politisk makt växer ur en gevärspipa.”
Så länge den tyska nazismen besatt stor militärmakt och hade stora militära framgångar fanns det också gott om politiska ledare som var beredda att dansa efter nazisternas pipa. Men efter Stalingrad i februari 1942 vände det – efter tre års krig alltså.
Det har nu gått 14 år sedan USA startade det nya världskriget. När ska världens ledare inse att USA:s militära hegemonianspråk måste brytas. USA led faktiskt ett stort nederlag i Vietnam, så de är faktiskt inte oövervinnerliga.
Men förhållandena i världen är mycket annorlunda mot på 1940-talet, och i början på 1970-talet också för den delen. USA framstod efter andra världskriget (i västvärlden) som den stora segraren och blev allas stora förebild. Så kom det kalla kriget där USA stod för det goda som hjälpte Europa på fötter, medan Sovjet med sin kommunism blev det nya onda, trots att de burit de största förlusterna i kampen mot nazismen. På var sin sida om järnridån bildades militärallianser; Warszawapakten i öster och Nato i väster.
Till slut vann USA det kalla kriget, varpå Sovjetunionen föll samman och Warszawapakten upplöstes. Men Nato blev kvar. 1990 var USA ensam herre på täppan och påtog sig rollen som världspolis, ja man blev den ultimata imperialistiska supermakten, klart i klass med den tyska nazistregimen på sin tid.
USA är idag lika oförmöget att bomba fram en värld för sina intressen som nazisterna var på 40-talet. Även om man i USA talar om mänskliga rättigheter och har en relativt fri press, är USA knappast en demokrati. Ett land som så uppenbart hotar och bombar fattiga länder, dödar och driver oskyldiga människomassor på flykt kan inte kallas en demokrati. Det sa vi på 70-talet och det säger jag också idag. De har dessutom ett genomruttet valsystem och endast några få familjedynastier är förmögna nog att kriga om presidentmakten.
USA hotar idag även Europa med ytterligare Natoexpansion, flyktingströmmar och TTIP-avtal. Man uppträder inte som de gamla nazisterna i uniform, blanka stövlar och långa rockar i svart läder – så dumma är de inte – men resultatet av deras politik är faktiskt lika fruktansvärt.
Dags att gnugga sig i ögonen och äntligen se likheterna. När ska USA möta sitt Stalingrad?
I september ska jag resa till New York i fem dagar för att åtminstone ha besökt USA en gång i livet. Jag köpte mitt visum och behövde inte ljuga i svaret på en enda fråga. Jag ska besöka släktingar, beskåda frihetsgudinnan, slita lite på New Yorks gator och uppleva folklivet och vimlet på Manhattan.
Det är ju ett fantastiskt land och ett fantastiskt folk precis på samma sätt som Tyskland och tyskarna var på 30-talet, liksom idag. Folken startar inte krig, det görs – då som nu – med ekonomi och politik.
Njae. För det första var det väl i så fall inte 2001 det började. För det andra: gång på gång på gång när det sker katastrofer i världen, är USA det land som är först på plats. USA är dessutom ett land som länge gått i bräschen då det gäller såväl kvinnors som färgades möjligheter att ta sig fram i samhället, och inom allt från klimatforskning till medicinsk forskning, för att inte tala om miljöteknik, är man världsledande.
Dessutom är man världsledande inom att vara USA-kritisk. Det är från USA teorierna om USA som en ond stat kommer. De har aldrig tystats, istället har de skapat en enorm flora av teorier, inte sällan i Marx anda. Till det kan man lägga den helt otystade gigantiska flora kosnpirationsteorier som följer 911.
Man bör rikta kritik mot USA, allvarlig sådan också, men USA har inte vållat 60 miljoner människors död på basis av en rasistisk idé. Fråga Obama.
Och: hur hade världen sett ut om inte USA stått upp mot Sovjetunionen? Även den som läser Myrdal utan att blinka, borde fundera på det ett ögonblick. USA är delvis korkat, delvis naivt, delvis väl påverkat av religiösa föreställningar om gott och ont, men ändå blott som en blek skugga av både nazism och kommunism.
Att USA gjort allvarliga missgrepp i Mellanöstern och på andra platser är ostridigt. Men vem kastar stenar? Själv tänker jag ofta på hur Sverige valde att stå utanför andra världskriget, samtidigt som våra grannländer blev våldtagna av en militär stormakt. Detta är något vi idag är stolta över, dessutom kunde ett gediget välfärdssamhälle byggas upp på basis av att vi valde att inte lägga oss i. Hur många liv hade vi kunnat rädda?
Jag säger som jag brukar säga: människor i frihet startar inte krig, det gör däremot nationalstater i frihet, oavsett om de är råkapitalistiska (kommunistiska dvs) eller kapitalistiska.
Det är inte så lite självgott att bara lyfta fram USA som den stora skurken. Enigheten mellan USA och EU är ju bedövande. De är helt eniga om att fattiga länder ska hindras att skaffa sig en industri och bli konkurrenter, de är helt eniga om att råvarurika länder ska förmås, med våld om nödvändigt, att leverera råvaror billigt. Och om inte USA är den första att hetsa – som i fallet Libyen – så ställer något EU-land gärna upp.
Under WTO-förhandlingarna skapades ett namn för dom, som också inkluderade Japan och Kanada som gärna ställde upp som Bill och Bull: The Quad. Dessförinnan fanns den s.k. Trilateralen som förde samma politik. Det var inte ens USA som hetsade värst mot råvaruländerna på den tiden, det var Helmut Schmidt.
Mycket bra! Hoppas du får många läsare av detta! PS Också invändningarna är väsentliga …
Tja, vad ska man säga? Som antiväst- och anti-USA text duger den väl i såna kretsar. Men den har alltför många fel i sin jämförelse mellan Tyskland för 70 år sen och väst idag.
Då var allt Tysklands fel från början till slut. Idag är allt Natos, USAs och västs fel. Det är en mycket förenklad och delvis felaktig historieframställning som passar bra på Mp- eller V-möten, men inte för en historieintresserad publik som vill ha fakta och inte moralkakor.
Karl-Otto H!
Att många skulle ogilla min jämförelse hade jag väntat. Att några av dessa också skulle kommentera på bloggen är däremot en uppmuntrande överraskning.
Min ambition är att själv förstå hur det stora och kreativa landet i väster, som ”länge gått i bräschen då det gäller såväl kvinnors som färgades möjligheter att ta sig fram i samhället, och inom allt från klimatforskning till medicinsk forskning, för att inte tala om miljöteknik, är man världsledande … Dessutom är man världsledande inom att vara USA-kritisk. Det är från USA teorierna om USA som en ond stat kommer. De har aldrig tystats, istället har de skapat en enorm flora av teorier, inte sällan i Marx anda. Till det kan man lägga den helt otystade gigantiska flora konspirationsteorier som följer 911”, som Magnus Bredelius uttryckte det, har blivit en krigande folkfördrivningsmakt.
Men, vad menar du är sakligt fel i det jag skrivit?
Magnus B skrev:
”Själv tänker jag ofta på hur Sverige valde att stå utanför andra världskriget, samtidigt som våra grannländer blev våldtagna av en militär stormakt.”
När skulle vi ha gått in i 2:a världskriget? Vi hade tillräckligt med bekymmer att motstå vädjanden från finländska sidan 1941 att gå med dem i ”Operation Barbarossa”.
Min far låg uppe vid Åre 1945 beredd att delta i ett befrielsekrig emot de tyska ockupanterna. Men de dj-la tyskarna kapitulerade …
Knut!
Att göra referenser till Nazityskland är det äldsta och enklaste retoriska tricket som finns, men är för det mesta helt irrelevanta. Den koppling du gör, att orsaka flyktingströmmar, är särdeles svag och övertygar nog inte någon utanför den redan frälsta 68-vänstern.
Gissa vilka som också hade fastighetsskatt? Nazisterna. > är ett bra exempel på en svag koppling i nedkletningssyfte i likhet med den att man orsakar flyktingströmmar. Det var inte det som var det utmärkande med Nazityskland.
Lika lite som jag är förvånad att du utmålar USA som Roten Till Allt Ont, för det har 68-vänstern slentrianmässigt gjort i snart 50 år, lika lite förvånad är jag att Assad och Putin lyser med sin frånvaro i din analys av vad som orsakar dagens flyktingströmmar och därmed i princip är nazister.
En lackmustest på hur absurd din jämförelse är vill jag citera min äldsta dotter när hon i klassen bemötte ett raljerande och substanslöst USA-påhopp: ”I USA har de valt en svart president. I Sverige har vi Sverigedemokraterna.”
Allt sant som Magnus B säger om USA har det under seklerna sagts om kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike, och Tyskland före 1933. Och vad gäller massmord, ska bara de som skedde efter 1930 eller 1916 räknas?? Finns det någon slags ”preskriptionstid”?
Mats!
Vi har alla tighta kulturella band och ofta släktband med USA. Jag lärde mig läsa i serietidningen Vilda Västern, jazzen insöp vi med moders- och fadersmjölken, popmusiken och filmen formade våra tankar och känslor.
Du inser säkert att om presidenten är svart eller vit är fullkomligt irrelevant för en saklig bedömningen av USAs politik. Jag tycker du resonerar känslomässigt och skyller slentrianmässigt på 68-vänstern. Inte heller den är bara ond om man skrapar lite på ytan.
Frågan jag ställer är varför en så kreativ och framgångsrik jättestat som den nordamerikanska (se diskussionen ovan), med en revolutionerande demokratisk konstitution trots allt kan utveckla ett så utstuderat folkförakt mot folk och stater som inte dansar efter deras pipa? Det är vad jag grunnar på.
Men Mats, du tycker kanske att USAs insatser i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien, de två senare via ombud, är rimliga och nödvändiga steg mot en fredligare och mera demokratisk värld. Man måste nog välja här … Och om du anser att Putin (med hjälp av Assad) startade krigen i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och inbördeskriget i Ukraina kan jag förstå din upprördhet, men i så fall kommer diskussionen att fortsätta.
Tvärtemot vad som alltid sagts så är och har den amerikanska idealen och livsstilen alltid varit populär bland ”vänstermänniskor”, ”68-or”, muslimer och jag vet inte vad. Men som en arabisk kollega sade till mig på en kurs: – Varför kan inte amerikanarna applicera sina ideal på oss också?
PS: Såvitt jag vet var det inte Assad och Putin som bombade sönder Irak, Afganistan och Libyien. De som flydde efter det misslyckade upproret emot Assad var få, alla syriska flyktingar har kommit sedan USA, NATO och EU började stödja allt som var emot Assad, inklusive rena terrorister och gangsters.
Vad jag tycker om USA:s insatser i Afghanistan och Irak och deras stöd i varierande omfattning till de folkliga resningarna mot diktatorerna i Libyen och Syrien är en halmgubbe (men jag har exempelvis aldrig haft någon annan inställning till att det andra kriget i Irak i allra högsta grad stred mot folkrätten). Den frågan saknar dock relevans för det argumentum ad Hitlerum du framför.
Logiken i ditt resonemang är som följer:
Stödargument 1. Nazisterna orsakade flyktingströmmar.
Stödargument 2. USA har orsakat flyktingssträmmar.
Huvudargument: USA är som nazisterna.
Detta kallas Ignoratio elenchi och är ett argumentationsfel. Stödargumenten må vara sanna, men saknar betydelse för huvudargumentet.
…
Till skillnad från de flesta i 68-vänstern så vågar jag påstå att en mer nyanserad bild av den amerikanska politiken, inklusive dess utrikespolitik, är påkallad. Det är en enorm skillnad på om det är en demokrat eller en republikan som är president, och vilken demokrat av demokraterna som är president.
GWB hade hela världens sympatier med sig efter 9/11 och hade kunnat få med sig de flesta länder på det mesta i ren sympati. Detta kapital lyckades han helt spela bort. Han startade två krig, han förde en vi-och-dem, är du inte med oss är du emot oss konfrontatorisk och sjusärdeles dåligt planerad utrikespolitik och en icke-sekulär och vetenskapsfientlig inrikespolitik. Många demokrater vågade inte rösta emot, bland dem Hillary som röstade för Irakkriget och tidigare var emot samkönade äktenskap.
När många republikaner slentrianmässigt har påkallat en konfrontatorisk politik gentemot Iran har Obama istället fört en dialog och ny slutit ett avtal med Iran (tillsammans med bl.a. Ryssland). När republikanerna gör allt Israel ber dem om har Obama inte dragit sig för att göra sig mycket impopulär hos Nethanyahu. Där GWB vägrade lyssna på forskarna som varnade för klimathotet går Obama nu i bräschen för det internationella arbete mot global uppvärming.
USA är inte en homogen enhet utan har (till skillnad från Ryssland) en mångfacetterad politisk arena. 68-vänstern och GWB har det gemensamt att man gärna målar upp vissa länder som en Axis of Evil och drar sig inte för att spela nazistkortet. Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.
Knut!
Om jag skulle våga mig på en gissning om varför USA:s krig under senare år väckt så få protester på hemmaplan jämfört med under kriget i Vietnam, så tror jag anledningen är att man lämnat conscript-systemet. Under vietnamkriget kallades sönerna till en röststark medelklass in till tjänstgöring i Vietnam; en del kom tillbaks i bodybag.
Numera så rekryterar man oftast från röstsvaga lägre grupper, som har få andra möjligheter att (lagligt) ta sig ifrån sin tillvaro. För dem blir militären en utväg ur en tillvaro med dåliga framtidsutsikter. Jämför med vilka möjligheter de svenska statarna hade att ta sig ur systemet – en av de få var att ta värvning.
Hoppas du skriver en blogg med dina intryck från New York.
Tack, Anders, för att du inkluderar EU på skurksidan. Det känns väldigt orättvist att låta USA ensamt bära hundhuvudet.
Vad var det Magnus Bredelius sade ovan? ”Gång på gång på gång när det sker katastrofer i världen, är USA det land som är först på plats.” Men enligt SVT vägrar USA lyssna på FN:s vädjanden om flyktinghjälp.
Som Mats Larsson påpekar, är avskaffandet av värnpliktssystemet, ”the draft”, en förklaring till minskade antikrigsdemonstrationer. En annan är att medielandskapet ser annorlunda ut nu med mindre variation och större ägarkoncentration. New York Times och Washington Post var kanske de viktigaste propagandisterna för GW Bushs Irakinvasion med delvis lögnaktiga ”nyhetsreportage”. De har i samma anda hejat på bombningen av Libyen och nu senast Irak (igen!) och Syrien. Den krigsopposition, som på 60-talet var ”liberal” är nu demoraliserad och uppgiven (eller sitter hemma framför datorn och gnisslar tänder?).
Det är inte ovanligt att soldater berättar att de tog värvning, när frun blev med barn och familjen verkligen skulle behöva en hälsoförsäkring. USA:s krigsmakt har sin egen ”welfare” och ”socialised medicin”.
Sedan kräver dagens krig färre soldater. En statsanställd drönarterrorist kan sitta hemma i USA och ta död på folk på andra sidan jordklotet utan att själv riskera bli kanonmat.
Dessutom har krigen privatiserats. Bevakning, städning, reparation, matlagning etc sköts av privatanställda ”contractors”, i Irak i storleksordningen hälften av ockupationsarmén.
Jämför med sjukvård, barntillsyn och åldringsvård! I offentlig regi ger de upphov till animerad debatt. Privatisera rubbet, så tystnar den. Få vill ventilera sina ”privata” problem offentligt.
Mats Ö!
”Det är en enorm skillnad på om det är en demokrat eller en republikan som är president, och vilken demokrat av demokraterna som är president.”
Det är precis vad det inte är! Skillnaden ligger främst i retoriken. Typiskt är också att demokratiska presidentkandidater finansieras av ”progressiva” industrier som IT och läkemedel, medan republikanska finansieras av mer ”reaktionära”, som öl- och oljeproducenter. Men än mer typiskt är kanske att alla ger till alla för att inte missa några förmåner. Donald Trump gav till Hillary Clintons stiftelse. Som belöning dök hon och expresidenten upp och poserade med brudparet på Trumps (senaste) bröllop. En sådan bild är värd rätt mycket. Åtminstone för Trump.
President Obama är ett kapitel för sig. Många av hans tal (inte valtal!) kunde lika gärna ha hållits av någon republikan.
Börja med hans nobeltal 2009! Där prisar han Ronald Reagan men nämner inte fredspristagaren Gorbatjov. Han framhåller president Nixons visdom men nämner inte sina partikamrater och fredspristagaren president Carter (2002) eller vicepresident Gore (2007).
”I USA har de valt en svart president. I Sverige har vi Sverigedemokraterna.”
Det svenska parti, vars syn på invandrings- och flyktingpolitik ligger närmast president Obamas, är så vitt jag kan se just Sverigedemokraterna. Han har låtit deportera fler människor än någon annan amerikansk president. Nyligen beordrades han av en domstol att sluta spärra in ensamkommande barn under fängelseliknande förhållanden. Han har överklagat domen just med hänvisning till att det skulle uppmuntra andra att ta sig till USA.
Här finns Obamas nobeltal.