Vid genomskanning av vad man missat efter en vecka i USA i Uppsala Nya Tidning blev det kulturdelen som gav flest napp. Kanske är det trots allt så att det är denna del som ger mest. Ledarsida, debatt och nyheter behöver man inte, dem kan man lika bra läsa på nätet.
Kulturen däremot finns bara till en liten del på nätet. De hinner väl inte lägga ut, och kulturmaterial är alltid lägre prioriterat.
Vilka var då mina napp? Napp 1 är konstdebatten som plötsligt rasar efter att det första konstverket inom ramen för projektet ”Kungsgatan till paradgata” kommit upp. Konstnären Erik Krikortz har gjort en replik av Max Ringners porslinsmosaik på Leipzigstrasse i Berlin. Detta verk är det kanske mest typiskt socialistromantiska man kan se, och konstnären menar att en replik av ett starkt ideologiskt verk inte alls behöver vara ett stöd för det samhälle det uppfördes i. Läs här: DDR-konst i Karolinabacken.
När jag själv besökte Berlin förra året fastnade jag vid den där väggen på Leipzigstrasse en lång stund och gjorde mina egna repliker med kameran. Minns hur vi till exempel fnittrade åt denna inlindat erotiska, närmast Elsa Beskow-idylliska pastell.
Vågorna går nu höga. Ta bort DDR-konsten rasar Stefan Hanna (C), kommunalråd och Olle Romlin (C), ledamot i kulturnämnden. Håkan Holmberg (UNTs politiske redaktör) är visserligen återhållsam, men kan inte låta bli att förfasa sig över detta inslag av ren och oförställd ”Sozialismus”.
Själv ansluter jag mig till konstskribenten Sebastian Johans, som kommenterar debatten och skriver bland annat att ”Är man verkligen bergis på att ett konstverk är ett skyltfönster som vill lyfta fram och sälja en vara – tja, då har jag all förståelse för att man blir illa berörd av ett DDR-citat.”
Napp 2 var den fina recensionen av Magnus Alkarps nya bok Vredens dag. Den fick en usel recension i Aftonbladet, vilket verkar småsint. Den boken lockar mig, inte minst för att den verkar behandla politiska dilemman efter andra världskriget sedda ur ett 70-talsperspektiv.
Napp 3 är Bo Gustavssons recensionen av Imre Kertész senaste Den sista tillflykten: En dagboksroman. Den kommer jag säkerligen inte att läsa, men den intresserar mig för att den behandlades här på bloggen av Bo Zackrisson för en tid sedan. Frågan var då om Weylers förlag givit ut en islamofobisk bok. Möjligen får vi ett svar i denna recension. Författaren skildrar sina ”vandringar i dödens diverse gråa väntrum”. De ”islamofobiska” passagerna nämns i förbigående i recensionen, men kan väl få falla in i denne desillusionerades sluträkning med författarskapet och livet utan vidare kommentarer.
Napp 4 är vännen Peo Österholms dotter Cissi och spelmanskamraten Erika Lindgren Liljenstolpe som får stora ovationer för sin nya (den andra) skiva Polska till Vendelsjön. Dem har jag följt, fotograferat och spelat in sedan de var två småflickor med stora stråkinstrument. Nu närmar sig kändisskap och de stora scenerna. Fantastiskt. De förnyar och bevarar på ett självlysande eget sätt. Typiskt nog finns Ulf Gunnarssons recension inte på nätet, så jag får citera ett litet stycke.
Överlag är det ett album rikt på kontraster, inklusive några fina vokala inslag och de sprudlande livfulla tolkningarna av Viksta-Lasse – i ”Eklundspolska nr 1” som en enda betvingande dansant rörelse. Eller det sköna polskedraget i en polska efter Peckos Per. Stor musik i det lilla formatet!
Napp 5. Magnus Ringrens recension av boken Varken bildning eller piano, vantrivs borgerligheten i kulturen? (redaktör Lars Anders Johansson, Timbro). Den titeln fångade mig direkt. Kanske det trots allt räcker att läsa recensionen, särskilt när den är av Ringgren – en klok och bildad poet och recensent. Känner honom lite sedan Omar-tiden, då han var lite poetmentor åt den unge Omar.
Frågan om borgerskapet och dess ”kultur” är intressant. Det började ju i uppgörelsen med det feodala redan i 1400-talets handelsstäder som Brügge, Liege, Venedig och Florens. Ur detta växte den borgerliga kulturen till det vi idag kallar vårt klassiska kulturarv. Men vad bryr sig dagens borgerskap om detta?
Idag när konsten och kulturen nästan helt inlemmats i marknaden och därmed på sitt sätt återgått till furstliga mecenater (företag) och kungahus (kulturrådet m fl) verkar vi vara tillbaka på ruta 0. Vi saknar åter den trots allt relativt oberoende skattekistan, ur vilken pengar kunde fördelas enligt någon slags förnuftig generell ordning. Men någon oberoende ekonomisk kassakista som kan få konst och kultur att blomma finns inte. Det är en illusion.
Boken verkar ha stora brister, men behandlar ett viktigt spörsmål. ”Borgerligheten” domineras idag av den så kallade medelklassen och Ringgren skriver som avslutning …
Den kvalificerade kulturen måste överlista marknaden, bygga sina egna nätverk. Medelklassen kommer inte att hjälpa till. Den borgerliga bildningen är död, men det intellektuella uppdraget består. Kanske finns det en kultur bortom klasserna.
När jag var i det kapitalistiska Sydkorea 1996 såg jag målningar som lika gärna hade kunnat komma från norr om gränsen. De skildrade nämligen industrialiseringen i landet och den konstnärliga formen hade att rätta sig efter de ingenjörer och arbetare som skulle inspireras av målningarna. Detsamma gäller liknande målningar i Europa och USA före 2:a världskriget.
Jag har letat på nätet efter dessa sydkoreanska social-realistiska målningar, men inte hittat dem. Däremot fann jag en länk till en utställning i Berlin av både nord- och sydkoreansk modern konst som var fängslande. Uppenbarligen är det en myt att man i norr bara får måla Kim Il Sung.
Ytterligare ett inlägg skrivet och inskickat till UNT för en månad sedan.