Denna bild sänder onda ilningar genom min kropp. Det är den sista bilden jag tog innan jag gick ut ur skolan för att aldrig mer återvända. Jag försökte få ordning på mitt lärarjobb, men det var för många lösa trådar att börja nysta i för att det skulle vara möjligt. Bilden talar ett tydligt språk; jag hade ingen struktur på mitt jobb.
Jag hade just av skolledningen skiljts från min klass och en elevassistent hade fått ta över ”undervisningen”. När jag kom in som klassens lärare i augusti 2005 rullade direkt en mobbningshärva upp framför mina ögon som pågått flera år. Det gick av sig själv, den nye läraren – i elevernas ögon en gammal gubbe – blev en katalysator. Gruppen fungerade inte, flera blev genast hårt utsatta av några få högstatusflickor och jag försökte förstås nysta i saken. Men det slutade med att jag blev den mobbade. Mobbarna vände hela klassen mot mig och gjorde mig till problemet. ”Innan han kom var allt frid och fröjd”. Efter antydningar om att jag använt otillbörliga handgrepp mot en flicka var det kört. Saken reddes aldrig ut. De lyckades och jag blev offret den gången. Det här har jag berättat om i boken Tack för idag, slut för idag.
Det är nu tio år sedan. Till dess var jag en engagerad skoldebattör. Jag kunde enkelt se vad som var förnuft och oförnuft i den spretiga skoldebatten. Men det gick sönder då hösten 2005. Dittills hade jag debatterat skolan utifrån ett erfarenhetsperspektiv, med det gick inte längre. Skolan hade nu gjort slut på mitt skolliv.
Det sista jag skrev blev en dokumentation över Kunskapsrörelsen, mest för att jag var den ende kvarvarande ur kärngruppen. Den rörelsen är nästan bortglömd. Lärare födda på 40-talet minns dock, men vi är nu pensionärer.
Har varit inbjuden några gånger för att tala om boken. Ska på söndag besöka Tankarnas trädgård i Växjö och tala om Kunskapsrörelsen. De har bett mig att också koppla det hela till dagens skoldebatt. Banden mellan 80-talets skolutveckling och dagens skola är närmast avklippta och spåren utraderade. Skolan idag – som en allmän och likvärdig samhällsingång för alla svenska barn – är bortom all räddning.
Jag tror att det är själva solidaritetstanken – att skolan ska vara en allmän och likvärdig entré till bildning och kultur som inte längre är aktuell, den är en anakronism helt enkelt. Den sköljdes bort med den nyliberala valfrihetsvågen och skrubbades ur varenda vrå. Vi överlevare, som ibland talar om det här, är idag närmast muséala.
Finns något ljus i denna mörka tunnel? Kanske. Om nu Sveriges skolor kommer att tvingas ta in 10 000-tals invandrar- och flyktingbarn från olika delar av världen på kort tid blir frustrationen förstås enorm. Hörde att man på gymnasiet i Gimo fick 10 nya elever bara förra veckan.
Med vårt vanliga ordningochreda-tänkande blir svaret att detta är en omöjlighet. Det kommer inte att fungera, kommunerna har varken lokaler eller lärare, lärarna har varken språkkunskaper eller utbildning, rektorerna är inte förberedda och saknar verktyg för att hantera situationen. Kort sagt, det går inte.
Vad gör man då? Jo man gör det i alla fall. För det är väl precis sånt här som skolan är till för? Alltså, barn utan grundkunskaper behöver sättas på skolbänken för att komma ikapp andra barn som haft en bättre uppväxt … En klockren solidaritetsfråga. Det var ju just så hela grundskoleprojektet startade en gång; ge även de med sämre sociala och ekonomiska uppväxtvillkor en chans för att på sikt göra samhället mer rättvist, i alla fall lite mindre orättvist. Jag tror att lärarna kommer att göra hjältinne- och hjälteinsatser. Och äntligen kommer vi att fatta vad det varit för fel på skolan. Och vi kommer att tycka om det.
Underbar text! Den gör mig alldeles tårögd. Speciellt slutet!
Tack för intressanta reflektioner om skolan. Sådana reflektioner behövs i skoldebatten.
Snart återstår endast människor som har upplevt skolan efter 1989 (eller vilket år vi vill utgå ifrån). Dessa människor kan ha svårt att sätta sig in i att skolan och samhället kan vara på ett annat sätt än vad det är idag.
Men hur är samhället idag? Hur kan vi pedagogiskt förstå och förklara dagens samhälle för den uppväxande generationen?
Om dagens ungdom läser dagstidningar, vilket de glädjande nog inte gör så ofta, kan de t ex läsa på liberala Göteborgs-Postens ledarsida att vinstuttag i välfärdsföretag är nödvändigt för valfrihet. Om det inte finns vinstuttag blir det ingen valfrihet och om det inte finns valfrihet, t ex vad gäller skolan, så finns det ingen demokrati hävdas det på denna ledarsida.
Utifrån denna ledarkrönika kan vi vuxna försöka förklara för det uppväxande släktet vad demokrati är. Om vi hade haft direktdemokrati så hade vi antagligen bestämt att vinstuttag skulle förbjudas – detta eftersom majoriteten av medborgarna uppgav vid en enkätundersökning att de var mot vinstuttag i välfärdsföretag. I en representativ demokrati tycks dock utfallet i riksdagen bli annorlunda.
Ändå är det denna demokrati som vi vuxna säger oss värna. Och denna demokrati sägs i högerextrema kretsar vara hotad om det kommer för många människor från länder utanför Europa. Ett sätt att få dessa människor, som kommer hit, att bli demokratiska är att sätta dem i skolbänken eller att tvinga dem att arbeta.
För människor måste arbeta för att vi ska kunna ha råd med en välfärd hävdas det. Och välfärd kopplas även ihop med demokratibegreppet.
Men på vilket sätt är tvångsarbete kopplat till demokrati? I ett kapitalistiskt system brukar det hävdas att det finns tre marknader. På en marknad möts producenter och konsumenter. På en annan marknad, arbetsmarknaden, möts arbetsgivare och arbetstagare. Och på en tredje marknad, kapital- och finansmarkanden möts – ja, vilka möts där?
Den första marknadssfären (producent-konsument) tycks harmoniera rätt väl med många politiskt demokratiska värden, medan de andra två marknaderna knappast harmonierar med dessa värden. Om ett företag går med förlust så kan t ex företagsledningen sparka ett antal arbetare – vilket knappast är förenligt med människors lika värde, solidaritet etc etc.
Och om människor försöker nå ekonomisk demokrati, t ex att de som producerar varor och tjänster bör ha rätt att bestämma om denna produktion, kan motståndarna hävda att detta är odemokratiskt, att det är socialism etc etc. Se t ex dokumentärfilmen ”Kan vi göra det själva?”
Nä, ekonomisk demokrati verkar flummigt. Då är det lättare att förklara demokrati som att alla medborgare har formell rätt att nå vilka positioner som helst i samhället. De duktiga ska ha högre lön. De som inte arbetar ska tvingas till arbete även om det inte finns arbete. Och har medborgaren satsat på fel häst, fel utbildning, fel pensionsfond etc så får medborgaren ansvara för sitt handlande som vilken kapitalist och investerare som helst.
För att detta system ska upplevas som rättvist måste vi ha ett fungerande utbildningssystem där elevers och studenters mätbara resultat är det som räknas. På universiteten talar vi nu om rättssäker examination som det kanske viktigaste i hela verksamheten.