Bland mina många politiska vänner på Facebook kommer intressanta tips och länkar fram som ibland till och med rubbar mig ur min vardagslunk. Så skedde idag när Danne Mikula i den slutna gruppen Socialdemokratiska visioner skickade ut följande:
Prekariat är ett viktigt begrepp. Det fungerar globalt och beskriver en klass som bara har startat att formera sig politiskt. Guy Standing sätter fingret och trycker till där det ömmar mest. Motorn för förändringen är en våldsam globalisering, migration av kapital (och folk) samt nya flexibla arbetsmarknader.
Något som kunde knyta ihop vår värld har blivit till en slägga för att krossa förra seklets institutionella segrar. Friheten blev till slaveri. De gamla kartorna stämmer uselt. De som håller dem i handen blir bara förvirrade. Institutionerna, utmejslade efter 1900-talets politiska kamp och reformistiska framgångar svarar dåligt på den nya världen.
Guy Standing ritar en ny karta. En stor nöjd trianguleringsbar medelklass är inte utritad där. Hans klasskarta är mer precis. Den är till för dem som vill ha medveten färd in i framtiden. Det är en hög tid för Socialdemokratin (och Vänstern) att lämna sina bekvämlighetszoner för att inte bli helt irrelevanta. En del av det Guy säger kommer att svida rejält.
Den gröna rörelsen har haft sin chans men förflackats intellektuellt i en allmän moralism helt utan maktperspektiv (Birger Schlaug kom tillbaka!). De bör nog lägga Naomi Klein’s senaste på nattduksbordet ovanpå Standings kioskvältare.
Guy Standing är generös med sina föredrag. Han är underhållande trots det allvarliga budskapet. Här kommer han in efter 20 min och 30 sek.
Jo, jag hade hört talas om prekariatet, men förstås inte ordentligt satt mig in i vad dess främste uttolkare Guy Standing verkligen skriver i sina böcker eller säger i sina föreläsningar. Tack för tipset Danne Mikula!
Guy Standings bok ”Prekariatet – den nya farliga klassen” omnämns i nya numret av Clarté som ett inlägg i Clartés klassanalysprojekt. Artikeln heter ”Splittrande skiljelinjer”. Ekonomhistorikern Lovisa Broström diskuterar skiljelinjer som leder politiskt fel.
Uttryckte mig kanske litet oklart. Det var inte Standings bok som var ett inlägg i Clartés klassanalysprojekt, utan den nämnda artikeln, förstås. Nya numret av Clarté innehåller också annat intressant som Mathias Cederholm om Europa, Eurasien och geopolitikens återkomst, ett avsnitt ur Richard Sakwas bok Frontlinje Ukraina och ”KOA” av Olle Josephson. Vad är KOA? undrar ni förstås.
Läs Clarté så får ni svaret.
Jag håller med om att Guy Standing har en central poäng i sin beskrivning av prekariatets framväxt. Som alla akademiker som ”sticker ut hakan” har han fått en del kritik, t ex hur prekariatet ska avgränsas, vilka ingår och vilka ingår inte i denna klass (i vardande)? Men vad jag vet har ingen hittills omkullvält hans beskrivning av bl a ökade osäkerheter för löntagare. Även om hans utgångspunkter är hämtade från USA och Storbritannien så kan man som läsare se dessa tendenser lite varstans i världen.
Hans sju tryggheter, t ex yrkestrygghet, kan nog behövas också i den svenska debatten – där arbete som en rättighet har mer och mer blivit arbete som en skyldighet, samtidigt som arbetslösheten har ökat.
Basinkomst är problematiskt, men är behovsprövade ersättningssystem där den arbetslöse misstros bättre? Det var inte så länge sedan, för drygt hundra år sedan, som arbetslöshet betraktades som kriminellt. Den arbetslöse (d v s den som inte var anställd eller hade ett företag) kunde då fängslas för lösdriveri. Idag menar bl a Moderaterna att tiggeri ska kunna förbjudas där det stör den allmänna ordningen.
Jag är skeptisk till att i diskussionen om klassanalysen fokusera på ”prekariatet”. Det förefaller mig akademiskt … Proletariatet, som begrepp, är vad som gäller fortfarande och bör naturligtvis nämnas i varje diskussion om klassanalysen. Ni läser väl göteborgstidningen Proletären, förresten? Klassanalys i praktiken s a s.
Men Kjell!
De gamla begreppen har sina begränsningar. Nu verkar det stiga fram en ny samhällsklass lika oundgänglig för den globala kapitalismen som proletariatet var för kapitalisterna för 150 år sedan. Att inordna denna samhällskraft i arbetarrörelsen har hittills visat sig ogörligt, eftersom den inte (ännu) ser sig som klass. Allt som kan öka förståelsen för dessa fenomen är till fördel för folkens kamp mot herrarna, eller hur?
Om du som ”klassisk marxist” föredrar att se alla dessa förtryckta människor som ”egendomslösa”, alltså proletärer, står dig förstås fritt. Risken är dock att ni står kvar där med Proletären på torget om tio år och fortfarande försöker övertyga alla som rusar förbi som skollade råttor att bara de köper Proletären kommer sesam att öppna sig. Klasserna ändrar karaktär genom historien. Inte ens Proletären består.
Jo, jo. Med de orden skåpar du ut Kommunistiska manifestet. Och det är du inte den förste som gjort …
Dock förstår jag inte varför de objektiva begreppet proletariatet/arbetarklassen som begrepp skulle vara förlegat. Däremot att lyfta fram ”prekariatet” verkar på mej som att göra en ibland snårig debatt ännu mer diffus.
Däremot har ju den härskande klassen, vilken som t ex Marx och vår egen Strindberg understrukit, monopol på ”det samhälleiga medvetandet” resp. ”tankelagarna”.
Det gör ju att majoriteten arbetare idag gått på tesen om att ”nu är vi alla medelklass” och ser inte ett klasslöst samhälle som möjligt – inte ens tänkbart!
Detta är den subjektiva sidan; att folket nöjer sig med ”bröd och skådespel”. Vilket inte är fy skam, givetvis! Välstånd åt alla kanske är en dagsaktuell paroll som borde lyftas fram i dessa flyktingtider. Inte bara flyktingarna, således.
Men i arbetet för freden – som idag utgör en slags defensiv strategi – bör alla socialister givetvis slå vakt om det som i dagens läge uppnåtts. Det är därför mycket roligt att se hur de aktiva i fredsfrontens ”Nej till Nato”, och namninsamlingen mot det s k värdlandsavtalet, tycks öka för närvarande. Idag var vi t ex sju fredsvänner vid Kopparmärra i Göteborg, som samlade namn bakom det aktuella ”Ekbomska” uppropet. Det vill säga: http://www.nejtillnato.se
Kjell
Jag vet inte vad det i det jag skrev som ”skåpar ut Kommunistiska manifestet”. Det är naturligtvis inte min avsikt. Jag antar att du sett hela Guy Standings föreläsning. Jag uppfattar hans tankegångar som en fortsättning på traditionen från Magna Charta på 1200-talet, via franska revolutionen och Karl Marx … till idag. Ingenting skåpar ut något i denna tradition som jag ser det.
Begreppet prekariat är ett sätt att beskriva det kraftigt tillväxande skikt inom proletariatet (i meningen de egendomslösa), som idag skiljer sig från den klassiska arbetarklassen, oundgänglig för ”plutokratin”, men som ännu inte insett sina gemensamma klassintressen och därför kan dribblas bort.
Min illasinnade drift med Proletärens kolportörer på våra gator kan du ta med ro. Vi kommer säkert att kunna försonas och samla namn på uppropet mot värdlandsavtalet.
Här är vi på stora torget i Uppsala idag.
Knut!
Jag anar något idealistiskt i formuleringar som ”den klassiska arbetarklassen” och om ”prekariatet” att ”denna samhällskraft i arbetarrörelsen ännu inte ser sig som klass.” Det viktiga är inte vad de ”ser sig” som utan hur de ”agerar”. Från min egen sida har jag sett hur tjänstemän röstat på allt mellan M och C, men i praktiken agerat som vore de medlemmar i ”den klassiska arbetarklassen”.
Anders P!
Jag försöker bara efter bästa förmåga återge det jag uppfattat i vad Guy Standing framförde i sin långa föreläsningen. Det verkar inte som du sett den. Jag vet, den är lång, men givande. Han talar mycket om kollektivt agerande som en av nycklarna till framsteg. Men före det måste ett klassmedvetande uppstå och sprida sig.
Det förefaller mig som om Kjell M ägnar sig åt den klassiska intellektuella kampen mellan splitters (”allt är olika”) och lumpers (”allt är samma sak”). Men om vi inte ser att det finns både gemensamt och skiljande mellan olika kategorier i samhället mister vi förmågan att formulera enande krav.
Det må vara hänt att det kan finnas ett proletariat i teknisk mening, men om detta är splittrat på kategorier med extremt olika arbetsvillkor skapar man bara en grundval för intern splittring. T ex ser Standing det pågående bråket mellan rasister och antirasister som en strid inom prekariatet om smulor från den rike mannens bord. Det är en nog så viktig följd av prekariatets spridning inom arbetarklassen, men en som man mister förmågan att hantera om man bara ser det som förenar och inte det som skiljer.