Vi var tio stycken idag som ordnade ett appellmöte och samlade namn mot värdlandsavtalet och svenskt Natomedlemskap på Stora torget i Uppsala.
Även jag höll ett anförande. Så här sa jag:
Jag är emot Nato av väldigt enkla skäl.
Varför alliera sig med en given förlorare. Nato domineras idag totalt av USA, som misslyckats med allt man militärt företagit sig sendan 11 september 2001. Militärmakt är inte tillräckligt för att bygga samhällen och välstånd. Det måste också byggas på vanliga människors behov och på solidaritet med dem man ännu inte lärt känna. Krig, artilleri och bomber har i alla tider varit furstarnas språk.
I början av 1800-talet var Napoleon den stora oövervinneliga militärmakten i Europa. Antingen var man med honom eller emot honom. Frankrike och Napoleon dominerade helt och hans moderna värnpliktsarmé marscherade kors och tvärs och besegrade allt motstånd. Som en envåldshärskare av ny modern sort erövrade han till och med Egypten och tänkte sig säkert en modernisering överallt efter franskt mönster.
Men så kom turen till Ryssland och då tog det stopp. Ryssland var för vidsträckt och för kallt på vintern till och med för Napoleon. Hans resurser sinade och han fick sitt stora nederlag 1915 vid Waterloo. Resten känner ni till. För Hitler gick det på samma sätt.
Så kommer det gå också för USA och Nato. Man är visserligen världens absolut dominerande militärmakt precis som Napoleon och Hitler var på sin tid. Men det är som sagt inte det som är avgörande. USA har gått från nederlag till nederlag sedan 11 september 2001. Planen att lägga under sig länderna i Mellanöstern med slutmålet Iran har blivit en obruten serie nederlag. USA kommer också att möta sitt Waterloo, det är alldeles oundvikligt.
I Syrienkriget ser vi tydligt att USA nått vägs ände. Det är inte längre bara de som styr och ställer. Iran och Ryssland har tagit sig in på den scenen som helt dominerades av USA för ett par år sedan. Man har tvingats på reträtt. Det kommer att fortsätta.
I detta läge arbetar i stort sett ett enigt svenskt etablissemang för att Sverige ska gå med i Nato. Nackdelarna med detta talar man inte om, endast om nödvändigheten för att möta det stora ryska hotet.
Men är Ryssland ett hot mot Sverige? Nej, Ryssland vill att Sverige ska bevara sin alliansfrihet för att slippa Natotrupper och Nato-vapen framflyttade ända till Östersjön, alltså behålla det förhållande som rått sedan 1946. Det är en rimlig ambition. Ryssland kräver inte en allians med Sverige och öppna upp för ryska militärbaser i Sverige.
Nej, det är faktiskt USA som hotar svensk suveränitet genom att man med stöd av värdlandsavtalet och Natomedlemskap tänker tvinga Sverige att hysa både USA-trupper och till och med kärnvapen. Alltså, Sverige skall inte längre få bestämma över sitt eget försvar på sitt eget territorium, utan tvingas släppa in främmande krigsmakt.
Nej! Sverige ska inte ingå något värdlandsavtal och inte ansöka om Natomedlemskap.
Nej till värdlandsavtalet och nej till svenskt Natomedlemskap!
Tack för ordet.
Knut!
Det viktiga är förvisso att man är mot ett svenskt Nato-medlemskap och inte vilka argument man har. Men om man som argument anför att Nato/USA inte längre är så segerrikt, riskerar man då inte att få följdfrågan: Vi borde alltså ha gått med när Nato/USA var som mest segerrikt? Det vill säga decenniet närmast efter Kalla krigets slut.
Sedan håller jag förstås med dig om att Ryssland inte är något hot. Vad ryssarna kan göra är att sätta käppar i hjulet för det amerikanska segertåget – och Putins agerande i Syrienkriget är onekligen väldigt smart – men det är också allt.
Knut har rätt. Om det är några som hade velat gå med ”segerrika” NATO 1992 men är skeptiska till att ansluta sig till en militärpakt som idag ständigt skjuter sig i foten, så är de välkomna i enhetsfronten!
Förslag till paroll (obs ironi):
– Vill du om några år ha hundratusentals baltiska flyktingar i Sverige och/eller ryska ockupationstrupper – anslut genast Sverige till Nato!
Anders P!
Också någon som är för ett svenskt Nato-medlemskap kan ju diskutera principiellt. Ett argument som man till exempel hör ganska ofta är att eftersom vi politiskt-ideologiskt-kulturellt hör till Väst så borde vi också göra det militärt.
Vi hör till ”Väst” kulturellt, men det gjorde, och gör vi, också med Tyskland. Men var det ett bra argument för att sluta upp på deras sida 1941? Eller 1914? Politiskt-ideologiskt har vi mycket gemensamt med ”Väst”, d v s den del av ”Väst” som är demokratisk och icke-imperialistisk. Men det är kanske inte den del som Nato-anhängarna vill kännas vid.
Anders P!
Att säga att ett argument är principiellt är inte att säga att det är ett bra argument. Det är att säga att det inte är utilitaristiskt.
Läser just nu (om) Gunnar Hägglöfs mycket intressanta memoarbok ”Fredens vägar 1945-50”. På sidorna 123-24 återger han ett samtal med Tryggve Lie, ledande norsk politiker (och just vid detta tillfälle också FN:s generalsekreterare).
Lie förklarade ”utan omsvep” för Hägglöf att Norge inte ansåg att en nordisk försvarspakt kunde ge Norge tillräcklig säkerhet efter kriget. Norge ville ha en Atlantpakt [Nato]. Ville USA ”icke ikläda sig förpliktelser” skulle norrmännen nöja sig med brittiska och franska garantier.
– Men Norden? undrade Hägglöf.
Lie svarade, att de nordiska länderna alltid skulle bevara de band som språk och kultur spunnit omkring oss. Men det skulle vara oriktigt att söka skapa en nordisk allians eller säkerhetspakt.
Under kalla kriget förekom termen västblocket/västmakterna till skillnad från östblocket. Idag är ju 12 av de forna öststaterna med i Nato (det är väl bara Kosovo som saknas p g a av motstånd från några andra ”väst”-stater). Är Nato egentligen att identifiera med ”väst” idag? Ja, för de flesta svenskar är det nog det! För även de som inte identifierar de 12 nya medlemmarna som ”väst” tänker de nog, helt korrekt, på USA=Nato.
Motståndet mot EU var och är i mycket en känsla av ”tillhörighet”, d v s vad har vi gemensamt, vad vinner vi och vad förlorar vi. Justitieministern vädjar idag om solidaritet från EU. Vi är ett av få nettobidragsgivarländer, men även vår granne Danmark säger ”skyll er själva”. Jag tror att motståndet mot Nato-anslutning ökar om det blir klart att vi blir ett med Turkiet och de 12 nya medlemmarna. Vad innebär det? Enkelriktad solidaritet igen? Dessutom går vi från att avveckla kärnkraft till en kärnvapenklubb.
När jag av en tillfällighet vid 14-tiden slog på TV2 hamnade jag i en intressant presskonferens. Gå in på klockan 14.00 till 14.28.
Huvudtalare var Natos generalsekreterare Stoltenberg, och det som bl a fångade mitt intresse, bortsett från hans försäkran hur mycket fredligare det blivit i Afghanistan sedan Nato kom dit, var hans referens till ”hybridkrig” som Ryssland beskylls för att förbereda eller redan har startat, ehuru jag tycker att det lika bra passar in i vad ”Väst” hållit och håller på med.
Så när vi spanar efter krigsrisker, så är det inte nödvändigtvis de gamla tecknen som gäller (mobilisering av stora arméer vid gränserna) utan de mer subtila förberedelserna för ”hybridkrig”.
Intressant var också att våran Hultqvist i en intervju senare i Rapport körde fram Rysslands annektering av Krim som det stora grejen som motiverar en ändring av svensk försvarspolitik. Han kunde ha kört den vanliga visan om försök till invasion av Ukraina, intervention i Syrien och den ryska upprustningen. Men han valde det som har minst skrämseleffekt hos den svenska allmänheten.
När nu Hultqvist är på tapeten kan jag berätta att han häromdagen apostroferades också i en ledare i Piteå-Tidningen (s). Skribenten försvarade alliansfriheten och menade att vi har fått ett nytt kallt krig, men han demoniserade samtidigt Ryssland så till den milda grad att om man inte visste att gränsen mellan Ryssland och USA i detta nya kalla krig går rakt genom Ukraina, så skulle man ha trott att den gick vid Rhen eller till och med ännu längre västerut.
Om den här demoniseringen av Ryssland fortsätter blir det väl så småningom knappast någon som längre tycker att det är viktigt att försvara alliansfriheten. Och man frågar sig om det är just det som är meningen.
En illustration till mitt inlägg ovan. Spola fram 22 min och efter Sven Hirdman ger Karlis Neretnieks argumentet. Det handlar inte om att öka svensk säkerhet utan Baltikums!
Det finns många argument mot Nato. Ditt – om Nato som förlorare – är inte alls så dumt. Fint att Du kämpar på. Det är vi många som gör. Ett tips: Att samla in namn mot Nato på dom listor som går runt – det går mycket bra utanför biblioteket på Sankt Olofsgatan.