I torsdags presenterades den fristående Natoutredningen. Det var då Stellan Skarsgård, Ulrika Knutsson, Stina Oscarson och andra kulturpersoner arrangerade och inramade denna presentation på Nobelmuseet. Ett referat från själva mötet finns här.
I fredags skriver så ledarskribenten i DN, Erik Helmerson, om ovanstående. Först berömmer han tonen, formen och argumenten hos ”utredarna”. Ja allt faktiskt berömmer han – utom själva slutsatsen att ett svenskt Natomedlemskap vore olyckligt.
Jag läser bara DN sporadiskt på nätet, följer inte ledaravdelningen, vilket säkert är en brist. Jag känner inte Erik Helmerson, jag googlar därför och får fram att han är författare med tre romantitlar i sin bibliografi. Så han tillhör ju själv ”kulturen”. Därför gäller det att inte höja rösten och uppträda ostädat. I salongerna talar man ju lågmält.
Jag tittade också lite på vad Erik Helmerson skrivit tidigare, ledarskribent som han ju är. Bland annat den 25 november om ”De punschdoftande vänstertyckarna” där han gav sig på sin tio år äldre ”högt värderade Kulturkollega” (som han själv benämner honom) Johan Croneman, klappar honom faderligt på huvudet och inleder ”Ack Croneman, den spjuvern.” Så följer ett fullkomligt urbota resonemang om vad Croneman skrivit i en diskussion om SVTs påstådda tendens att närmast uteslutande ”rekrytera vänstermänniskor”. Att Helmerson skulle önska sig någon slags elegant politisk åsiktsrekrytering/-kvotering framgår klart. Det har förresten föreslagits av SD, så det kan han alltså inte skriva rakt ut. Mitt snabba slutsats efter detta; Helmerson är en hal och principlös typ.
Åter till Nobelmuséet och Natoutredningen. Eftersom DN är för Nato måste något listigt skrivas för att ta udden av sagda Natoutredning. Efter att alltså ha sagt något uppskattande förfaller han dock till kulturförakt:
Problemet är inte att kultursfären lägger sig i politiken, utan att den sällan har något att säga utöver ”Wooo, mera rättvisa, typ”.
Eller i denna passage, för att underhålla myten om vänstern som alltid haft fel och nu blivit Putinkramare:
Ett mycket problematiskt drag med det svenska Natomotståndet har alltid varit kålsuparteorin, att det inte är ens fel att två träter. Det har ibland yttrat sig i demokratiförakt. USA-hatet har svävat som en mer eller mindre synlig gas över Natodebatten sedan 1960-talet, vilket fått mången motståndare att halka över i direkt apologi för först Sovjetunionen, därefter regimen Putin.
Argumenten är desamma, dock här framförda i lismande försåtlig kulturkritikform, men förblir lika svaga. Natoförespråkarna börjar få problem.
Det är mycket bra att kloka politiker, diplomater, militärer (många seniorer) och kulturpersoner nu samverkar för att blottlägga den dolda småstegsprocessen för att föra in Sverige i Nato. Den svenska Natolobbyn har fått jobba ostörda alldeles för länge.
[…] Lindelöf är inte heller så tokig. Och här har vi ju Rune. […]
Knut!
Det där hackandet på Helmersson just därför att han smidigt och civiliserat valt att berömma delar av utredningen känns lite onödigt. Att, som du skriver, ”Natoförespråkarna börjar få problem” märks t ex när Helmersson använder sig av den gamla klyschan att ett ryskt anfall är oundvikligt:
Det där med Nato som ”handfast” skydd för ”demokrati och frihet” har ju aldrig testats. Vidare glömmer Helmersson att Natomedlemskap också skulle kunna kräva att svensk trupp kan bli indraget om Natolandet, det föga demokratiska Turkiet anser sig utsatt för aggression. Eller Polen.
Jag undrar vidare om han kommer att vara lika säker på Natos värnande om ”demokrati och frihet” om nu Donald Trump blir USA:s och därmed Natos verklige ledare.
I torsdags presenterades den så kallade Natoutredningen (I bokform: Sverige, Nato och säkerheten, Celanders förlag). Anders Romelsjö skrev om releasen på sin blogg, som Knut länkar till ovan. I Anders rapport talar betänkandets ledamöter i eget namn. Men i själva betänkandet står de gemensamt för hela texten.
I det inledande missivet är adressaterna dels Regeringen: utrikesminister Margot Wallström och dels Sveriges riksdag. Men i boken/betänkandet finns också mycket matnyttigt för en större allmänhet. Här några kapitel som jag rekommenderar:
Kap 4 Nato
Natos historia med koncentration på tiden efter kalla krigets slut.
Kap 5 Ryssland
Också med koncentration på tiden efter kalla krigets slut.
Kap 6 Finland
Finland alltid intressant i det här sammanhanget.
Kap 8 Geopolitik, säkerhet och ”inringning”
Natos utvidgning efter kalla krigets slut.
Kap 10 Sveriges militära försvar
Från andra världskrigets slut till idag.
Kap 11 Sverige och allianserna
Här tas många centrala frågor upp.
Kap 13 Slutsatser och rekommendationer
Särskilt avsnittet ”Avspänning den avgörande frågan”.