Vi vandrar vidare med Vilhelm Moberg!
Söder om hans hembygd, på gränsen till Blekinge hittar vi upprorsledaren Nils Dackes hemtrakter. Kring Vissefjärda finns många Dackeminnen, platsen ligger dessutom oerhört vackert vid Lyckebyån. Ett besök med kaffe i hembygdsgården i det gamla kyrkstallet kan rekommenderas! Intill kyrkan finns en stor sten med ett armborst som pekar mot Stockholm och kungamakten.
I Virserum, där upproret led ett avgörande nederlag, står Dacke staty (nedan). Jag har i många föredrag varnat för att Moberg också blir en ofarlig staty, berövad sin upproriskhet, till exempel genom att söka göra honom till nån slags nationalförfattare!
Som jag nämnde i förra inlägget om Moberg kom han, efter 40-50-talets högersväng att under 60-talet alltmer återgå till sin ungdoms radikalitet. 1967 kom boken Förrädarland, en av hans mindre kända, men en av de bästa! Den handlar om livet vid Lyckebyån (i boken Furubäcken), som då var gräns mellan svenska och danska rikena. Moberg skriver om de gränsfreder som danska och svenska bönderna slöt för att de inte ville delta i herrarnas/kungens krig mot varandra.
Bönderna var fullt beredda att försvara sitt land, men som Moberg skriver, man skulle inte gå över gränsen och kriga i det andra landet. Moberg baserade sin text på verkliga historiska dokument vars text från 1505 lyder:
”Vill någon av deras herrar göra någon upprensning eller skada in uppå den andra herrens land och allmogen får det veta, då skall de stå varandra bi och ingen skall följa sin herre längre än till landamäret” (gränsen).
Detta är ju högaktuellt idag när Sverige krigat i Libyen, har trupper i Afghanistan och tränar kurdiska styrkor i Irak (samma styrkor som förstör arabiska byar och bedriver folkfördrivning).
”Även om boken innehåller många fina skildringar av livet på 14-1500-talet så är det bärande temat en flammande protest mot kriget, till exempel legosoldaten som blir av med bit efter bit av kroppen. Mest gripande är det kanske när prästen ringer i klockan för att varna bönderna i danska Blekinge för svenska trupper som närmar sig. Han betraktas som förrädare och misshandlas till döds. Men innan han dör känner han en sällsam glädje när han tänker: ”Förrädare blev jag. Jag förrådde kriget för fredens skull.”
Nils Dacke skymtar bara till i slutet av boken, men desto mer i Min svenska historia som jag återkommer till i nästa avsnitt.
Titta in till Smålands reseservice!
Sommaren 1982 cyklade jag och min fru på Öland och sydöstra Småland. Vi kom till Vissefjärda hembygdsgård mitt för kyrkan, där vi tog fram stormköket och satte oss vid åslänten för att laga mat. Då kom en man utrusande ur en av byggnaderna och ropade ”Jag kommer strax, jag ska bara få i mig en kopp kaffe”.
Han var guide på hembygdsmuseet och hade väl inte haft så många att guida, så han blev glad åt oss två. Vi fick äta färdigt men sedan visade han oss runt i alla husen på hembygdsgården och där fanns föremål från olika tider från stenyxor till olika gamla jordbruksredskap.
Jag minns honom för att han var så entusiastisk och brann för sin hembygd. Jag minns dock inte gångbron över till kyrkan. Den måste ha kommit till senare. På samma cykeltur besökte vi även Klasatorpet och Åkerby vägskäl.