Votering på Ordfronts extrastämma i september 2004 då demokratin sattes ur spel och Ordfront förlorade sin själ. (Foto: K Lindelöf)
För drygt tio år sedan var Ordfront Magasin (OM) den ledande månadstidskriften för kultur och samhällsdebatt i Sverige med ständigt växande upplagesiffror och friska vindar i redaktionsseglen. I juli månads dubbelnummer 2003 publicerade OM en längre intervju med amerikanskan Diana Johnstone, bosatt i Frankrike sedan tidigt 90-tal och en internationell celebritet tack vare sina kunskaper om länderna på Balkan. I boken Fools’ Crusade – på svenska Dårarnas korståg (2004) – analyserar hon förtjänstfullt de ”jugoslaviska sönderfallskrigen” och det som hände i forna Jugoslavien under förra århundradets slutskede.
Det var Magasinets redaktionschef, Björn Eklund, som själv intervjuade Johnstone nere i Paris. Hemma igen tog Eklund plats vid datorn och skrev ut en text med åtskilliga klangbottnar och ett innehåll som i flera hänseenden gick på tvärs mot det i Sverige gängse. I det publicerade materialet, alltså i Diana J-intervjun, framstod serberna inte enbart som förhärdade skurkar, Bosnienmuslimerna inte uteslutande som värnlösa offer, gerillakämparna i Kosovo inte bara som dygdemönster o s v. I stället presenterade Johnstone och Eklund en mera komplex bild av de tragiska brodermorden, där bandit- och hjälteroller inte tedde sig lika entydigt svartvita som de vanligen har framställts hos oss.
Faktum är att skuldbördorna fördelades tämligen jämnt mellan parterna i Magasinsintervjun – som fick den lika passande som provokativa rubriken ”Resa i Ljugoslavien”. Nej, rena nävar och rent krigaruppsåt kunde ingen av de stridande göra anspråk på.
Diana J framhöll också att EU och i synnerhet Tyskland bar en väsentlig del av ansvaret för att Jugoslavien löstes upp och att krig bröt ut (1991-95) med oändligt lidande som följd. Vidare noterade hon att de styrande i Zagreb och i Sarajevo anlitat extern hjälp av mindre konventionellt slag: utan att blygas kunde regimerna i dessa städer vända opinionen i EU-länderna mot serberna med bistånd av … den amerikanska PR-firman Ruder Finn.
Några lömska biavsikter eller någon dold agenda kan jag inte upptäcka hos Johnstone, varken i Eklunds intervju eller i hennes bok. I kriget/krigen stödde hon ingendera sidan, men om den stigmatiserade parten uttalade hon sig på följande vis i samtalet med Björn E:
Jag är pro-serbisk endast i den meningen att jag anser serberna vara människor som alla andra. Det enda som kan ha gett mig en viss sympati för serberna är den omständigheten att de på senare tid har blivit utsatta för en ovanligt illasinnad rykteskampanj av ett stort antal kommentatorer och politiker i Nato-länderna.
En serie läsarreaktioner, positiva och negativa, kom Magasinsredaktionen tillhanda efter att Diana J:s grundade meningsyttringar om striderna på Balkan offentliggjorts, men så långt fanns inget av egentligt intresse att ta till protokollet. Lugnet härskade före stormen.
Den 3 november, hela fyra månader efter att Johnstone intervjuats i OM, ändrades allt i ett enda slag. Närmare bestämt var det i gryningsljuset denna kyliga måndagsmorgon, som Dagens Nyheters prenumeranter blev varse att den geniförklarade Mats Bittner, alias Mathias Bielawski, alias Maciej Zaremba ville delge sin läsekrets något högst sensationellt. Ja, det handlade om ren hårdvaluta för både löpsedeln och insidan:
”Ordfront förnekar folkmord på Balkan” löd den säljande rubriken på Zarembas besinningslösa generalangrepp, där Johnstone och med henne Eklund och hela OM läxades upp för att Bosnien-serbernas övervåld i Srebrenica (juli 1995) inte klassificerats som just ”folkmord” och för att Jugoslaviens president Slobodan Milosevic inte helt frankt avspisades som djävulens ställföreträdare. Det gjorde Maciej Z rasande. Till yttermera visso hade Diana J, i samtalet med Björn Eklund, förhållit sig välgörande skeptisk till den kampanj som gjorde gällande att serberna skulle ha våldtagit drygt 20.000 muslimska kvinnor under Bosnien-kriget. ”Jag har inte funnit indikationer på att våldtäkter genomfördes systematiskt av någondera parten”, underströk Johnstone och framhöll att uppgifterna inte gått att styrka.
Efter att den helige S:t Maciej utfärdat sin straffdom sattes lavinen i rullning, och under de veckor som nu följde grävdes det skyttegravar över hela vårt land med tidigare oanad intensitet. Radion, televisionen och ett tjugotal inflytelserika dagstidningar med Sydsvenskan, Göteborgs-Posten, Expressen och, givetvis, DN i spetsen slöt upp bakom Zarembas illvilliga utgjutelser och refuserade nästan alla debattinlägg som försvarade Johnstone/Eklund och den publicerade magasinstexten. Nitiska producenter av munkorgar hade glada dagar. Vänsterfascister och historierevisionister skulle hållas kort!
Eländet tycktes inte ha någon ände. Fredagen den 21 november kollapsade Leif Ericsson, chefredaktör för OM, i en av TV4:s djupblå morgonsoffor, låt vara att kollapsen ”bara” var av det intellektuella och (o)moraliska slaget.
Med ens slog det honom att Johnstone varit osaklig, att intervjun med henne borde ha utgått samt att han själv varit försumlig i chefsämbetet och brustit i uppmärksamhet.
Det mesta gick nu överstyr. Ordfronts vårstämma 2004 blev kaotisk och följdes upp av en riggad extrastämma, i vars kölvatten Björn Eklund sparkades efter femton års prickfri tjänst; bristande lojalitet och samarbetsproblem anfördes mot honom, och ytterligare några trotjänare fick dela hans öde. Chefredaktör Ericsson menade för sin del att Ordfronts självklara uppgift var att snarast utarbeta en ”gemensam berättelse” om striderna på Balkan – avvikande åsikter kunde alltså inte tolereras – och med den målsättningen skred han till verket. Det innebar att Ericsson, nu i den egna tidningen, började refusera debattartiklar på krigstemat med en glöd, som inte stod DN-redaktionens efter. Konformism och kongruens blev de nya ledstjärnorna.
Några av förlaget Ordfronts mest populära författare – Noam Chomsky, Arundhati Roy, John Pilger och Tariq Ali – protesterade våldsamt mot förfallet och uttryckte på samma gång sitt fulla stöd både för Johnstones bok och för hennes och Eklunds yttrandefrihet. Men även de fyras skrivelse hamnade i redaktionens papperskorg.
Magasinsstriderna var som hetast åren 2003-05, och i det ovanstående har jag inte kunnat återge stort mera än ramverket och huvudlinjerna. Men alla frontförflyttningar och samtliga handgemäng under dessa år finns till all lycka dokumenterade – i den 315-sidiga utgåvan Pudelns kärna: En bok om Ordfrontfejden (2006) med Erik Wijk och Björn Eklund som redaktörer och med bland aandra Diana Johnstone, Edward S. Herman, Inga-Lisa Sangregorio, Eva Moberg, Nicklas Nåsander, Åsa Linderborg, Sören Sommelius, Maria-Pia Boëthius, Ann Charlott Altstadt, Mikael Nyberg och en rad andra som bidragsgivare. Det har resulterat i en ovanligt upplysande och upplyftande studie, rentav så avslöjande att boken på sin tid inte recenserades i en enda tidning.
Att en Zaremba-typ förr eller senare dyker upp i manegen för att med stegel och hjul nedgöra sina motståndare har jag länge känt till.
Däremot vet jag inte vad det innebar för det politiska klimatet här i riket att en odogmatisk, ickesekteristisk och partipolitiskt obunden vänstertidskrift med ca 30.000 prenumeranter i ett enda svep förlorade både sin själ, sitt existensberättigande och de flesta av sina läsare. Inte heller förstår jag av vilken anledning vi alla plötsligt skulle tolka de utdragna sönderfallskrigen på Balkan i svartvitt och i termer av ont (serberna) eller gott (Bosnien, UCK, Nato).
Men andra är långt bättre skickade än jag att svara på sådana frågor.
”Det har resulterat i en ovanligt upplysande och upplyftande studie, rentav så avslöjande att boken på sin tid inte recenserades i en enda tidning.”
En sanning med modifikation. Boken recenserades i Flamman, under titeln ”Kanske årets viktigaste bok”.
Tveklöst representerar resultatet av Ordfrontstriden för många i min generation det stora nederlaget i den kamp för anti-imperialism, yttrandefrihet och demokrati som föddes och fick sin näring i rörelsen för det sydafrikanska apartheidsystemets avskaffande, de koloniala väldenas slutpunkt, det vietnamesiska folkets värnande av sin nationella självständighet etc. Oförmågan för delar av den dåtida ”vänstern” att se betydelsen av den mötesplats för social, politisk o kulturell klokskap som Ordfront fram till dess hade representerat, verkar dessvärre ända in i vår tid. Kanske är detta inlägg av Mats Parner på Knut Lindelöfs blogg en senkommen öppning…?
Håkan!
Hade Ordfront anti-imperialism som paroll?
Tack för en bra genomgång av denna strid. Jag är glad att det finns fler än jag som inte kan glömma vad som hände. Sett lite på distans så är det svårt att dra någon annan slutsats än att mainstreammedia och ledande svenska intellektuella sedan typ 25 år tillbaka helt låter sitt tänkande styras av USA och Nato. Och den eller de som inte tillräckligt villigt ställer upp på detta riskerar att råka illa ut på olika sätt, igår som idag.
Samma svartvita perspektiv och samma demoniseringsiver som präglade Jugoslaviendebatten, präglar också dagens debatt om till exempel Ukraina och Syrien. Om något, så är klimatet snarare hätskare idag. Vid tiden för Kosovokriget, eller Ordfrontstriden några år senare, fanns ändå ganska många röster som upprätthöll ett mer komplext synsätt och som då och då till och med kunde få komma till tals i större media. Idag har Natoperspektivet som jag ser det tagits över också av stora delar av vänstern.
Jag var delvis utomlands under åren när Ordfrontstriden rasade och kunde inte följa den kontinuerligt. Men den omständighet att det dröjde ganska länge från publiceringen av den bespottade artikeln till att massmediedrevet satte igång, har jag alltid tolkat som att huvudsyftet var att komma åt Ordfronts Magasin och att intervjun ansågs passa som en bra förevändning.
Det här stridens betydelse för dagens situation kan man fundera på. Strukturella krafter (debattlkimat) ligger naturligvis i botten för det drev som efter Zarembas angrepp kunde dras igång och slå in splittrande kilar i vänsterleden. Motsättningar konstruerades och gamla vänskapsband bröts, helt i onödan.
Trots allt förvånar det mig hur Zaremba kunde låna sig till detta. Han är en lysande skribent och har i många sammanhang gjort stora insatser för att blottlägga förhållanden som länge varit nedtystade; skogen, skolan, mobbning på arbetsplatser … I tvångssteriliseringsfrågan kom han också snett om jag inte minns fel. Han har, så vitt jag förstår, ett mångsidigt arv, polsk aristokrat, Förbundet Kommunist på 80-talet… Han skriver alltid med en underton att det svenska folkhemmet var ett närmast fascistiskt projekt. Det är mitt intryck. Undrar hur han ser på sitt Ordfrontsangrepp idag?
I efterdyningarna av att Berlinmuren rasat 1989 diskuterade Michael Nyberg och jag (det bör ha varit 1990) hur den kritik av ”kommunismen” som då sköt fart var så ”50-talsaktig”.
Här hade en massa vänsterintellektuella sedan 1960-talet skjutit den sovjetkommunistkiska ideologin i sank så att ingenting intressant eller stimulerande återstod. Men nu när ”faran var över” vällde det fram kritik som på sin höjd hade passat i ”Det Bästa” på 1950-talet.
Vi som i det sena 70-talet och tidiga 80-talet varnat för Sovjetunionens inflytande fick nu från ”motståndsmännen av den 25 augusti”*) veta att vi inte varit kritiska nog.
När sedan hela Järnridån föll kom en annan myt att få betydelse: att människorna i öster alla var snälla socialliberaler som förtryckts av en despotisk kommunistisk diktatur. När många av dem sedan inte alls visade sig vara så ”snälla” och ofta ganska ”hemska” förklarades det som en reaktion emot de många åren av ”kommunism”.
Men glömde bort att samtliga stater bakom järnridån, med undantag för Tjeckoslovakien, varit hel- eller halvdiktaturer före andra världskriget.
*) Så kallades de medlöpare till Vichyregimen som satte på sig motståndsmärket den 25 augusti 1944 när Paris just befriats.
Tommy!
Ja, ”anti-imperialism” fanns med i Ordfrontstadgans målsättningsparagraf fram till någon gång kring millenieskiftet, men röstades bort av två på varandra följande årsmöten (med – om inte minnet sviker – ett trettiofemtal deltagare och någon enstaka reservation mot beslutet).