Det är naturligtvis riktigt att Sveriges politik sedan EU-inträdet inte varit alliansfri i dess vida bemärkelse. Många menar att den varit militärt alliansfri men även det är ju beroende av tolkningar. Vapensystemen samordnas till exempel med Natoländer och krigsövningar. Från 1994 är vi med i Partnerskap för fred som tyvärr är helt Natolett. Enligt socialdemokrater som röstade för detta hoppades man på samarbete med Ryssland som ju var med.
Sedan har Nato utsett Ryssland till fiende och tyvärr de flesta svenska tidningarna inklusive radion och SVT har hakat på och gör sitt bästa att väcka den gamla rysskräcken.
Jag samlar namn emot Värdlandsavtalet och jag möter varje vecka folk på stan så jag kan säga att press och massmedia har lyckats väldigt bra med att tala för Nato-anslutning som ett ”skydd” emot den Onde. Alla håller inte med. Det finns en tydlig polarisering bland folk.
När man kallar Putin oberäknelig ser man inte mönstren i maktpolitiken. Nato och Ryssland bedriver maktpolitik, Ryssland från en oerhört mycket svagare position (de ryska militära utgifterna är en tiondel av de amerikanska). Man talar om Rysslands upprustning men väldigt litet om Natos. Nato satsar hårt på kärnvapens utveckling. Alliansens doktrin bygger på kärnvapen och konventionella vapen, till och med att använda kärnvapen först.
Snart riksdagsbeslut
Med värdlandsavtalet (beslut den 25 maj i riksdagen) kommer Sverige att underlätta ännu mer för krigsövningar, som redan är frekventa och ofantliga tillsammans med Natoländer och Finland. Efter ”inbjudan” från Sveriges regering (hur denna ser ut i en framtid vet vi inget om) kan all slags krigsutrustning och personal placeras här och till och med krig (det talas om ”kris och krig”) kan föras härifrån mot tredje land. Gissa vilket land man tänker på? Allt förbereds.
Värdlandsavtalet gör att det blir bekvämt med anpassade lagar. Så kommer tilläggsavtal som kan fattas på lägre nivå än regeringen. Inte konstigt att Ryssland protesterar. Värdlandsavtalet är sista steget före medlemskap.
Klart att Ryssland protesterar
Nato som redan har över 800 baser runt Ryssland och värdlandsavtal med Ukraina, och jag vill minas även Georgien, kommer ännu närmare Ryssland när Sverige går med. Klart att de protesterar!
Så har vi u-båtarna som patrullerar, säkerligen med kärnvapen. Jag läste på Natos hemsida att det var en myt att Ryssland omringas av Natobaser. Nu verkar de ha tagit bort detta påstående. Kanske har de upptäckt att det inte är någon myt som vi motståndare hittar på!
I värdlandsavtalet står det inget om kärnvapen. Man har som policy att inte tala om huruvida kärnvapen finns ombord på fartygen. Eller flygplan. Vill vi verkligen att Sverige ska vara i allians med denna enorma militärmakt som förbereder krig hela tiden – och dessutom deltar i krig, nu främst i Syrien men också dödar folk med drönare i Pakistan, Afghanistan, Yemen. En allians som fört de mest misslyckade krigen i Afghanistan, Irak och Libyen?
Krigspolitik kallas fredspolitik
Hela krigspolitiken, som kallas försvarspolitik, är feltänkt! Det fungerar inte med avskräckning i långa loppet. John W, Burton (läs honom!) sa att det handlar om att människor tar till våld när ”djupt rotade” grundläggande mänskliga behov blir hotade. Vi ser dagligen att avskräckningen inte fungerar. Annars skulle vi ju inte ha krig eftersom alla försöker avskräcka.
Kärnvapnen kan ha avskräckande effekt. Det kan jag inte förneka, men tänk om det inte lyckas! Tänk om det smäller! Redan en smärre konflikt med kärnvapen inblandade, till exempel mellan Indien och Pakistan, skulle kunna medföra att två miljarder människor svälter ihjäl (Svenska läkare mot kärnvapen). Så har vi risken för terrordåd och för misstag. Kärnvapenkrig av misstag. Det har varit nära – till exempel den gången 1962 då Ryssland var på väg att utplacera kärnvapen på Cuba. Så rädd var USAs ledning att det höll på att bli kärnvapenkrig. Det var EN kärnvapenbas. Ryssland är nu omringat!
Ukraina och Krim
Ryssland höll på att få Nato in på knutarna i Ukraina och förlora sin stora flottbas i Svarta Havet, Sevastopol till fiendesidan. Är det då tecken på ”oberäknelighet” att de tog till sin krigsmaskin? Är det inte ganska märkligt att inte våra massmedia tar upp Sevastopol när de talar om Ukraina och Krim? Man lägger hela skulden på Ryssland och talar om rysk aggressivitet, ger Ryssland ensidigt skulden. Är det okunnigt eller vad är det? Enögdhet, man ser sig som del i väst och vill inte se den andra sidans perspektiv. Det är livsfarligt!
Det är viktigt att det finns alliansfria stater (Nato har inget berättigande det finns nu bara en världsmakt) och att man använder kunskaper i konstruktiv konflikthantering. Sådana finns men fredsforskare (inte militärforskare) utnyttjas inte.
Kort sagt: undvik upptrappning, se till den andra sidans perspektiv, utnyttja medling, god diplomati som syftar till fred. I dag är det maktpolitik som styr – också i vårt land. Tyvärr tror man på avskräckning trots att hela planeten hotas av det här tänkandet.
Vi lever i en våldskultur. Det är outsägligt sorgligt. Det leder till flyktingströmmar, miljöförstöring, med mer krig om hörnet och ännu mer flyktingströmmar. Det måste bli ett slut.
NU RÄCKER DET.
Anatomi av ett påstått fredsaktivistiskt, men i själva verket diktaturkramande, inlägg i Natodebatten:
Steg 1: Kritisera små och militärt svaga staters beslut att, som grannar till en regional stormakt med en historik av att invadera grannländer, utforma sin egen säkerhetspolitik och att söka de försvarssamarbeten man själv finner lämpliga som en ”våldskultur”.
Steg 2: Uttryck förståelse för nyss nämnda regionala stormakts upprepade invasioner av grannländer som att densamme i princip inte hade något val.
Sammanfattningsvis; att söka försvarssamarbete med andra stater är en ”våldskultur”, men att invadera grannländer uttrycker ”fredsaktivisten” förståelse för. Ett sådant inlägg övertygar nog bara de redan frälsta.
Nu är väl den ”svaga” staten i det här fallet Ryssland – ekonomiskt sett på Italiens nivå. Och i krig är det ju ekonomi som gäller, inte vapen (sådana kan alltid produceras om man har ekonomin för det, jfr USA inför andra världskriget).
Som Karin påpekar har ju dessutom USA ungefär tio gånger så mycket vapen som Ryssland, och om man sen lägger till övriga Nato så blir det lika mycket till. Så muskelspel är helt onödigt från den sidan, om syftet bara är att få vara i fred.
Om man – som Mats Ö. – ska anlägga ett statistiskt perspektiv, måste man vara noga med ”sampling”, d v s urvalet. Det måste täcka en så stor tidsrymd eller område att man får in tillräckligt mycket data så att slutsatserna blir statistiskt signifikanta.
Om vi därför tittar på de senaste 150 åren så är det i Europa inte Ryssland som stått för de flesta invasionerna av grannländerna, utan Tyskland.
Vidare, de baltiska staterna har gjort sig oberoende av Ryssland, men istället gjort sig beroende av Tyskland (genom EU). När de av EU blev tillsagda att ta emot så och så många tusen flyktingar, vägrade de helt enkelt. Hade nu EU haft makt (ekonomisk eller militär) att tvinga de baltiska staterna att följa demokratiskt fattade beslut, hade det nog blivit lite gnyende därborta på andra sidan Östersjön.
Kanske inte nog för att lämna EU och ansluta sig till Ryssland, även om det inte kan avfärdas helt. Göran Persson påpekar ju att Ungern närmat sig Ryssland av just detta skäl.
För ungrarna verkar det som skedde för 60 år sedan ha blivit ointressant historia.
Jan Wiklund!
Ryssland är på intet sätt militärt svagt i förhållande till sina små grannländer. I förhållande till Nato är Ryssland svagt, ja, och det var ju precis det som var min poäng.
Anders Persson!
Om man ska ett ”statistiskt” och ”historiskt” perspektiv och bortse från dagens politiska verklighet så har Sverige, Finland och baltstaterna än större anledning att söka sig till Nato.
Kanske har du, Mats Ö, missat att uppmärksamma att poängen med min artikel var att man vid internationella likaväl som lokala konflikter behöver utnyttja kunskaper i konflikters dynamik och hantering. Dit hör att rädsla skapar otrygghet och önskan att göra något och att detta leder till upptrappning av hot om våld som lätt övergår i våld, i detta fall inbördeskrig och krig mellan stater.
Vi har fått en otroligt stor och farlig rustningsspiral där kärnvapen finns med som ett överhängande hot om total katastrof för mänskligheten och till och med planeten. Det är därför det får var nog nu. Flyktingströmmarna är en av flera följder av krigen och det nationalistiska tänkandet där var och en ser till sina kortsiktiga behov, utan att se till andras och till helheten.
Konflikter behöver analyseras och hanteras eftertänksamt och inte av slentrian eller av någon slags magkänsla. Om inte vi gör slut på maktpolitiken gör den slut på oss.
Mats Ö!
Du skriver att ”Om man ska ett ’statistiskt’ och ’historiskt’ perspektiv och bortse från dagens politiska verklighet så har Sverige, Finland och baltstaterna än större anledning att söka sig till Nato.”
Låter spännande, skulle du kunna utveckla det?
Tänk bara på att om vi jämställer dagens borgerliga Ryssland med sina tsaristiska och kommunistiska föregångare så måste vi göra detsamma med t ex dagens borgerliga Tyskland och dess kejserliga och nazistiska föregångare.
Karin Utas Carlsson!
Din kommentar består av ömsom självklarheter, ömsom floskler, och ingen av dem förtar det faktum att du kritiserar små grannstaters demokratiskt fattade beslut om försvarssamarbete samtidigt som du överslätar en regional stormakts upprepade aggressioner mot samma grannstater.
Om du verkligen tycker att det är nog nu så borde du kritisera, istället för att försvara, länder som inte håller sig till icke-våldsprincipen och det oavsett vilken politisk sfär aggressorn kommer ifrån. När du istället slätar över och försvarar militär aggression så motverkar du ditt påstådda syfte.
Mats Ö!
Jag menar att maktpolitiken är det förhärskande såväl på Natosidan som på den ryska sidan och överhuvudtaget i länders försvars- och säkerhetspolitik och ser det som förödande för världens folk. Med tanke på att det finns mängder av kärnvapen, också en del ”on alert”, riskeras hela eller delar av mänskligheten. De här vapnen kan komma att användas av misstag, av terrorgrupper (som för övrigt kan inrikta sig på kärnkraftverken och göra stor skada genom det) eller efter upprappning som kan gå fel. Om du Mats, tycker att det här är självklarheter eller floskler, kan jag inte riktigt avgöra. Jag försvarar inte aggression någonstans i militära sammanhang, Det har du nog missförstått. Jag menar att man måste analysera konflikter och då ta hänsyn till ALLA parters perspektiv. Sveriges mainstreammedia är väldigt partiska genom att detta inte skett. Resultatet ser jag när jag talar med folk på stan.
Karin Utas Carlsson!
Att ”ta hänsyn” till alla parters perspektiv i en konflikt är i de flesta fall sunt förnuft så länge man gör det konsekvent och inte bara när det är politiskt bekvämt. Att släta över när en regional stormakt angriper en mindre grannstat och i samma andetag kritisera små länders beslut att söka försvarspolitiska samarbeten som ”våldsbejakande” är hyckleri.
Mats Ö!
Vilken ”mindre grannstat” ska ha angripits av en ”regional stormakt”?
Sven-Eric Holmström!
Georgien och Ukraina, i närtid. (Går vi längre bakåt i tiden kan vi lägga till Finland, Baltstaterna, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, i princip alla länder öster om Tyskland)
1920 var det Polen som angrep den nya sovjetstaten och tillägnade sig områden med icke-polsk befolkning. Dessa införlivades hösten 1939 och slapp därmed komma under Hitlertyskland.
Enligt överenskommelsen efter 2:a världskriget hade Sovjetunionen rätt att hålla trupper i Ungern, en av Hitlertyskland trognaste allierade. Att delar av de ryska trupperna hösten 1956 först lämnade och strax efter kom tillbaka konstituerar därför inget ”angrepp” och västmakterna gjorde heller inte sak av det officiellt.
För att till sist skingra ett vanligt missförstånd: det fanns INGA sovjetiska trupper i det kommunistiska Tjeckoslovakien förrän i augusti 1968.
Invasion av ett suveränt lands territorium kan väl aldrig vara acceptabelt för en fredsvän? Åsikterna om Nato och Ryssland haltar betänkligt på den punkten. Fördömer man bara det ena går trovärdigheten bort.