I oktober 1995 är Mona Sahlin ensam kandidat till att efterträda Ingvar Carlsson som partiledare och statsministerkandidat. Allt som återstår är de formella procedurerna. Då avslöjar Expressen att hon har använt statens Eurocard-kort till privata inköp, bland annat choklad av märket Toblerone. Hon försvarar sig med att hon på så sätt tagit ut ett förskott på lönen och att det kan väl alla göra. Vidare säger hon att hon av egna orsaker kom kraftigt efter med sin ekonomi på 80-talet. Mona Sahlin konfronteras ytterligare med att hon är registrerad hos kronofogden för försenad kvarskatt, P-böter samt utebliven TV-avgift. Detta ställs mot Mona Sahlins berömda uttalande i samband med debatten om skattetrycket i Sverige, att hon älskar att betala skatt.
Sahlin tar time out. Den 10 november samlas socialdemokratiska partiets verkställande utskott (VU) på Sveavägen 68 för ett krismöte. På plats finns många ledande personer inom partiet, som Ingvar Carlsson och Ingela Thalén.
Mona Sahlin begär ordet och inleder ”Jag har under de senaste veckorna, moget och lugnt, efter att den första paniken lagt sig, kommit fram till ett beslut av mig. Jag ska berätta det för er och jag vill ha en presskonferens i eftermiddag.” I efterhand vet vi att hon redan före mötet lämnat in sin avskedsansökan påskriven till Ingvar Carlsson. Den 15 november lämnar hon regeringen. I januari 1996 frias hon i förundersökningen på alla punkter.
I partiet fanns olika uppfattningar om hur man ska se på det som hänt. Stöd får hon från SSU i Luleå och dess ordförande Nicklas Nordström. Under utskottets möte går han till attack mot medlemmar som enligt honom agerat svekfullt, ”Låt det inte hända igen! Se till att pellejönsarna i riksdagen håller käft och inte hugger i kamrater som har det jävligt” (utdrag ur VU protokoll).
Andra röster ansluter till den redan tunga kritiken mot henne, som Kurt Ove Johansson, vice ordförande i Konstitutionsutskottet. ”Jag vill tro att gamla som unga i Sverige alltjämt kan skilja på det som är rätt, även om det inte alltid står tryckt på papper.”
Snabbt tillbaka på den politiska arenan
Efter att ha arbetat några år som konsult återinträder hon i regeringen som biträdande näringsminister. Fram till valet 2006 byter hon uppgifter inom regeringen ett antal gånger. Efter valförlusten 2010 drar sig Göran Persson tillbaka från den politiska arenan och Mona Sahlin blir 2007 Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare. Hon utmanar alliansen, men förlorar valet och alliansregeringen sitter kvar.
Redan 2011 avgår hon som partiledare med motiveringen att partiet behöver tid att se över sin politik och att det behövs andra ansikten i ledande positioner. I själva verket var missnöjet med Monas Sahlin som partiledare stort och djupt förankrat ute i distrikten och arbetarkommunerna. Hon drev partiet alltmer mot mitten och anklagades för högervridningen av partiet och dess ledade skikt. Det gällde framför allt vinsterna i välfärden och den militära insatsen i Afghanistan och synen på Nato. Samt inte minst toppstyrningen av partiet och anklagelser om att bara inrikta sig på storstädernas medelklass.
Kritiken var befogad, då den sociala basen inte minst i toppen av partiet, men även i övrigt, nu var starkt förankrad och dominerad av just medelklassens politiska agenda. Stark kritik kom underifrån mot sammanblandningen av partipolitiska uppdrag med toppjobb inom näringslivet. Jan Nygren, tidigare statsråd, som lämnat partipolitiken uttalade sig ofta i politiska frågor, men sällan eller aldrig påtalades att han haft anställning hos krigsmaterieltillverkaren SAAB och samtidigt i debatter såg positivt på Nato.
I oktober 2008 gjorde Mona Sahlin en total politisk missbedömning när hon kallade till presskonferens om det rödgröna samarbetet inför valet 2010. Medverkar gör miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, men inte Lars Ohly från Vänsterpartiet. Detta skadade allvarligt hennes ställning som partiledare, då överenskommelsen gällde även Vänsterpartiet. Mona Sahlins agerande vid det tillfället saknade helt stöd från VU, partiledningen och LO. Två dagar senare tvingades hon till reträtt och Ohly bjöds in till förhandlingarna.
Men det som till sist blev hennes fall var när hon efter konflikter med olika delar av partiet, i en intervju i SVT-Rapport, krävde att hela VU och partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande. En katastrofal missbedömning. Man får nästan uppfattningen att det handlar om en person med bristande kontakt med verkligheten.
Ett sannolikt svar på varför hon avgick så snabbt som hon gjorde landar i såväl politiska som personliga motsättningar. Redan under valnatten fick Mona Sahlin signaler om att det stöd som formellt framfördes inte var ett löfte för framtiden. När hon ställde frågan på möten fick hon inget tydligt svar. En variant av ohelig allians fanns i bakgrunden. Den bestod av partivänstern, främst Helena Fritzon och Peter Hultkvist, samt Per Nuder och Håkan Juholt, som alla motarbetade Sahlin. Per Nuder enbart på personliga grunder, då han politiskt helt hade samma grunduppfattning som Mona Sahlin. I bakgrunden fanns också det faktum att partiet gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes 1921.
Avsättningen av Håkan Juholt
När Håkan Juholt så småningom lanserades som ny partiledare hade det föregåtts av en mycket aktiv insats från distrikten och olika arbetarkommuner. I debatten märktes nu en återgång till klassisk Socialdemokrati. Utgångspunkten var att vi är medborgare och inte kunder och diskussioner om vinster i välfärden och i skattefrågor. Här fördes nog den sista striden mot högerfalangen inom partiet, en strid som högerkrafterna till sist gick segrande ur. Vilket slutgiltigt innebar att partiet stod med ett ben i arbetarrörelsen och ett i kapitalets PR-byråer.
Det som sedan Stefan Löfvén slog fast i sitt berömda yttrande, ”Jag vill att Sverige ska vara ledande för ett globalt handslag mellan arbete och kapital”.
Resten känner vi till. Juholt lämnades helt utan stöd som partiledare och gjorde en rad missbedömningar och framställdes i media som en tönt från Kalmar. Högerkrafterna mullvadade och Juholt manövrerades bort. Synd kan tyckas då den politiska vilja han gett uttryck för hade inneburit en radikal omsvängning om den hade genomförts. Istället säkrades den socialdemokratiska högerfalangens hegemoni för lång tid framöver.
Den politiska slarvern
Mona Sahlin ger på mig intryck att vara en starkt risktagare på alla plan, såväl personligt som politiskt. En gambler med andra ord, som ibland dessutom verkar tappa kontakten med verkligheten. Turerna kring den senaste turbulensen bekräftar bara det intrycket. Det personliga omdömet sviktar som vid tidigare affärer. Samtidigt visar hon samma arrogans och försök till rakryggad framtoning. Dock, den här gången riskerar hon faktiskt åtal i enlighet med brottsbalkens paragraf om grovt osant intygande. Men vem vet? Jag blir heller inte förvånad om hon landar på fötterna och går vidare som vanligt.
Ekonomiskt klarar hon sig nog och uppdrag kommer väl så småningom. Feta arvoden som styrelserepresentant i Systembolaget och den privata vårdgivaren Iris Utvecklingscenter, har hon redan. Däremot blev hon av med sin plats i Riksidrottsstyrelsen då hon misskötte sitt uppdrag genom dålig närvaro och med att vara illa uppdaterad om agendan på mötena. Där rök ett arvode på drygt femtiotusen kronor, men hon får säkert nya.
Jag tror man kan sammanfatta det hela på följande sätt. Vad är skillnaden mellan Mona Sahlin och Håkan Juholt? När Mona Sahlin deltar i Pridefestivaler och minglar på filmvisningar och andra tillställningar i High Society, då dricker Håkan Juholt kaffe i arbetarkommuner och samtalar med fotfolket. Personligen vet jag vem som är att föredra. Men det socialdemokratiska tåget har nog körts för sista gången.
Nicklas Nordström är väl ett intressant namn i marginalen, om man nu vill diskutera folk som agerar ”svekfullt”. Att han inte uteslöts ur partiet på grund av ”Primegate” ger en klar antydan om hur mycket krut (eller ”hur lite” kanske är bättre) det finns kvar i SAP.
En annan sak är att SAP:s elände drar andra med sig. Där är året 2008 viktigt, när Sahlin smällde igen dörren för vänsterpartiet och bara skulle hålla ihop med miljöpartiet. Nu fick V plötsligt en jättechans att utveckla sin egen politik, men Ohly tiggde och bad om att få vara med i fina gänget och slängde all eventuell kvarvarande vänsterpolitik över bord. Men hur stort utbyte fick V av det?
Kanske Juholt var sista chansen, men medlemmarna i basen reste sig ju inte till försvar för honom. Eller om det nu var Lena Sommestad som var sista chansen, men nu är det ju det där med medlemmar som inte ställer till ett dj-a liv så att partihögern inte vågar sig på alltför uppenbara tjuvtricks. – SAP är moget att begravas (för länge sedan).
Utan att moralisera vore det kanske dags för de ”traditionella” socialdemokrater som finns kvar i partiet att samlas och diskutera en framtidsstrategi.
I alla händelser verkar det som den hittillsvarande ”sitt still i båten”-strategin har misslyckats och också kommer att fortsätta misslyckas.
Björn Nilsson!
Håller med dig att det hade varit till gagn för Vänsterpartiet och Ohly om de stannat kvar utanför blocket och format sin egen politik. Idag när de åter står utanför samma politiska block, utgör de det enda partiet som sätter press på Socialdemokraterna om vinster i välfärden för att kunna tänka sig stödja regeringspartiernas kommande budget. Den här gången backar de inte!
Saknar MP självbevarelsedrift? Hur kan de fortsätta i regeringsställning, att på punkt efter punkt lida nederlag i sina hjärtefrågor och bara fortsätta sitta kvar? Varför avgår de inte och återgår till att analysera det som hände och bygger upp sin verksamhet på nytt? I dagsläget nästan under riksdagsspärren.
Samtidigt stiger V:s förtroende hos väljarna och de agerar med betydligt mer pondus. Det enda parti som tydligt säger att de vill höja skatten. Bättre formulerat vore att benämna det en återreglering av skatten för det är det som det handlar om, och i flera steg.
Den traditionella klassbasen har dessutom minskad såväl i partiet som hos väljarna. Men med rätt politik för flertalet så skulle stödet öka. Upprusta välfärden så minskar social oro och aggressionen mot flyktingar i vår land.