(2) Finland och historieskrivningen

Finlands roll är central för att återskapa goda grannrelationer i Europa. Det Europa behöver är en enande syn på Europas roll både geopolitiskt och för byggande av sociala relationer. En roll som kan bli enande om den sätts in i ett globalt ekologiskt och därmed ekonomiskt sammanhang. Här intar Finland med sin historia och nutida sammanhang en central plats.

Kan vi hitta en väg att göra Finlands historia globalt relevant, kan vi också läka flera av de motsättningar i synen på samhället och historien som hotar splittra Europa.

Liberalismen härskar idag
Den förhärskande ideologin i Europa idag är liberalismen. Den blev dominerande under 1800-talet fram till att det uppstod sociala revolutioner och ett världskrig startade. 70 år senare tycktes liberalismen gå segrande fram igen. Historiens slut blev ett talesätt. Nu skulle för alltid den liberala demokratin och samhällsmodellen stå utan konkurrens.

Så blev dock inte fallet. Bland världens två miljarder småbrukare dröms fortfarande drömmar om de krav på jordreform som startade många av de sociala revolutionerna för hundra år sedan. Om nödvändigt som i Indien med vapen i handen eller som i Brasilien med hjälp av ockupationer och mobilisering av en folkrörelse. Socialkonservativa och fascistiska synsätt på samhället breder också ut sig.

Det började med franska revolutionen
Liberalismen bröt en gång med hjälp av franska revolutionen med en samhällssyn som skulle vara styrd av staten. Istället för statlig historieskrivning för att hylla den samhällssyn som bär upp staten var meningen att krafter oberoende av staten skulle skriva historien. I samhällets fria meningsutbyte skulle de bästa tankarna växa fram.

Dessa revolutionära tankar börjar nu ersättas av nya. Sverige blev ett av de första länderna att införa statlig historieskrivning, nu följt av EU. Forum för levande historia ser världen i ett ideologiskt skimmer. Tankarna förklarar allt. Det som skapade folkmordet i Kambodja var en kommunistisk läroprocess som börjar med Karl Marx’ uttalande om Pariskommunens öde 1871. I den statliga historiemyndighetens ögon är det som faktiskt skedde under Pariskommunen då tiotusentals kommunarder mördades medan flera hundra tillfångatagna gisslan bland överheten mördades av kommunarderna. Kraven på allmän rösträtt och 8
timmars arbetsdag, som också ställdes, är bortsuddat även det. Kvar finns Marx´ uttalande att nästa gång måste kommunarderna använda mer terror för att klara ett uppror. Om han med terror menar samma sak som idag med terror eller något annat framgår lika lite av Forum för levande historias skildring, som de rimliga politiska krav Pariskommunen ställde eller den terror som den utsattes för.

Omskrivning av historien
I svenska statens historieskrivning, som lärare förväntas göra bruk av, fortsätter sedan omvandlingen av sociala protester till terrorhandlingar och västmakternas handlingar till oskyldiga försvarshandlingar. I den med skattemedel välfinansierade historieskrivningen står det svart på vitt att koncentrationsläger som terrormetod är en uppfinning av bolsjevikerna i Sovjetunionen under Lenin, där 10 000 människor dödades hösten 1918. De koncentrationsläger som USA och Storbritannien upprättade på Filippinerna och i Sydafrika är enligt den svenska staten av mer oskyldig karaktär: ”en tillfällig åtgärd i syfte att hindra civilbefolkningen från att hjälpa motståndarsidan.” Sällan har väl massmordsverksamhet, där en fjärdedel av de internerade drevs in i döden, fått så vacker skönmålning.

Nej vad den svenska staten vill att lärare, elever och intresserad allmänhet ska veta är att koncentrationsläger där terrorverksamhet först bedrevs är en kommunistisk uppfinning av Lenin, inspirerad av Karl Marx. Sanningen är enkel enligt svenska staten: ”bolsjevikernas terror anses av de flesta historiker ha varit mycket mer omfattande och organiserad än de vitas.” Det demokratiska Finland, där enligt dagens officiella siffror den röda terrorn drabbade 1700 människor och den vita 22 000, passar inte riktigt in i bilden. Än mindre Mannerheims avrättnings-kampanjer och koncentrationsläger som led i massterror mot de röda våren och sommaren 1918, innan den föregivet sovjetiska organiseringen av massmord i koncentrationsläger.

Terror i demokratisk ordning
Så länge som terror utövas i demokratisk ordning av västmakter som Finland, Storbritannien eller USA är den inte bara i sin ordning – om den nu överhuvudtaget existerar – den är också ideologilös. Först med bolsjevismens inträdande på scenen och dess föregångare Pariskommunen i Karl Marx’ tolkning, blir ideologin inte bara viktig, utan därtill den enda förklaringsmodellen. Masslakten under Första världskriget bara uppstod närmast ur tomma intet, som en tillfällighet, som i alla fall saknar ideologiska orsaker.

Men efteråt kan den allt överskuggande orsaken till terror och krig just vara ideologisk. I två varianter dessutom. En tillfällig fascistisk eller än mer begränsat nazistisk och en mer tidlös kommunistisk, eller varför inte rysk, och i alla fall med en ständigt inneboende aggressiv hållning.

Exemplen Finland och Ukraina
Det finska exemplet visar tydligt att den ideologiserade historieskrivningen är lögn. Även en demokratisk stat som Finland kan begå krigsbrott och vara först med nya former av terror mot sin egen befolkning. Att sociala missförhållanden kan leda till socio-ekonomiska protester ses inte som något annat än brott mot konstitutionell ordning – om det leder till våld. Undantaget är om de våldsamma protesterna inte har någon social förändring på sitt program, men riktar sig mot en regering som inte helt följer den liberala dagordningen. Då är de våldsamma protesterna inte längre våldsamma, utan fredliga eller till och med fredligt revolutionära och ägnade att befria samhället från förtryck, vilket är det sätt som de liberala ideologerna beskriver händelseförloppet i Ukraina 2014.

Synen på samhället tenderar att sudda bort sociala och ekologiska realiteter. Istället sätts staten och dess gränser i fokus i form av nationalstater eller i form av den politiska unionen EU. Dessa stater och statliga samarbeten tillskrivs inneboende egenskaper. Sociala och ekologiska relationer som överskrider dessa gränser och osynliggörs som betydelselösa.

Nytt EU-muséum i Brüssel
Det är påtagligt i den historiesyn som nu torgförs i många östeuropeiska länder och Sverige. Den ligger också till grund för det historiemuseum efter svenskt mönster, som nu byggs i Bryssel, till en kostand av 500 miljoner i förberedelsefasen. I detta EU-museum, riktat till lärare och intresserad allmänhet, ska den liberala bilden av Europas historia läras ut.

Den ideologiska synen på historia framgår av det så kallade vetenskapliga underlaget för museet där totalitarismen ses som nyckeln till att förstå våra nära historia och samtid. Här förklaras att ryska revolutionen inte var någon revolution, utan en statskupp samma krets personer som bedyrar att det som skett i Ukraina inte var en statskupp – utan just en revolution.

Finska revolutionen 1918 (kallat inbördeskriget) passar inte in i den liberala ideologiska mall som nu ska härska över historieskrivningen. Inte heller att den demokratiska konstitutionella finska staten idkat den värsta terror som Europa sett i modern tid. Och det innan det skedde i andra länder. Därutöver startades även etnisk rensning på ockuperat territorium under andra världskriget.

Hisorieskrivningen i Östeuropa
Den historieskrivning som nu främjas i flera mindre länder i Östeuropa är den om att vara ett entydigt offer för krafter utifrån. Det är en historiesyn som framhäver den liberala betoningen av totalitarismen och ideologin som styrande för samhället. I land efter land återupprättas nu gamla nazikollaboratörer och Förintelsens medhjälpare och hyllas åter som nationens befriare i kampen mot totalitarismens östra variant i form av Sovjetunionen. Hur det egna landet, eller för den delen olika sociala krafter, bidrog till den utveckling som pågick osynliggöras. Judiska partisaner som undkom Förintelsen och deltog i Östeuropas enda partisangrupper (som tillät judar och var mångnationella) ses nu som utövare av folkmord i Sovjetunionens tjänst.

Bara genom att bryta med denna nationalistiska syn på historia och sätta in Europas historia i ett globalt sammanhang är det möjligt att återskapa goda grannrelationer, inte bara inom Europa, utan också med resten av världen. Här kan Finland spela en avgörande roll som exempel på att en ideologiserad historieskrivning leder fel.

Finland globalt exempel
Det är inte bara så att Finland är ett exempel som visar att vad som kan ses som en liberal regim – eller i alla fall bygd enligt konstitutionell ordning – kan vara pådrivande i terror och etnisk rensning. Det är också så att den finska historien är oskiljaktig från den globala klasskampen. Den är ett utryck för sociala konflikter över nationsgränserna. Bara genom att lyfta fram sådana nationsöverskridande sammanhang kan den europeiska historien avdemoniseras och befrias från fiendebilder som ser andra länder som en kraft med inneboende egenskaper medan den egna rollen och relationen mellan länder och samhällsklasser görs osynligt.

Finland kan tvärtom göra världen i Europa synlig. Det förtjänar Europa och alla de småbrukare och arbetare i världen som fortsätter ha drömmar och tar strid mot förtryckare.

…
Referenser:
Del 1 om Finlands torparklass.
Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer, Forum för levande historia 2008; Om Pariskommunen,  s 103, Om koncentrationsläger i Kuba, Filippinerna, Sydafrika och Sovjetunioen s 23, Om röd och vit terror s 11, Återupprättandet av nazikollaboratörer och anklagelser mot judiska partisaner för deltagande i folkmord Defending History
House of European History
Conceptual Basis for a House of European History

Övriga delar i Tord Björks Finlandsserie: Del 1, del 3, del 4