Mytbildningen kring den ständigt aggressive ryssen och nordiska stater som enbart försvarar sig är omfattande. En av dessa myter är att Finland inte deltog i belägringen av Leningrad (som ledde till en miljon döda civila). Historien om det finska deltagandet i belägringen av Leningrad är förekommer inte bland de ständiga finska hjältemodiga segrarna. Det är istället en historia om finskt deltagande i en tysk folkmordsplan samt jakten efter sovjetiska ubåtar, som inte existerade. En historia om militär inkompetens med ont syfte.
Den finska offensiven i anfallet mot Sovjetunionen, som finska ubåtar i hemlighet inledde genom minläggningen av Finska viken 21 juni, fortsatte in i Östkarelen där mark som aldrig tillhört Finland ockuperades. Hälften av den rysktalande civilbefolkningen sattes i koncentrationsläger och tilldelades för lite mat så att en fjärdedel av dem dog.
På denna östra sida av Ladoga trängde Finland långt in på sovjetiskt område och skar bland annat av järnvägslinjen mellan Leningrad och Murmansk, som dock kunde hållas öppen via en nybyggd bana längre österut.
Offensiven mellan Ladoga och Finska, viken dock stoppades av Mannerheim längs den gränslinje från 1939 på Karelska näset som man återigen tagit sig fram till – mycket nära Leningrad – och knappast överskridit gränsen mer än på någon enstaka plats. Det här har tagits som argument för att finnarna inte deltog i de tyska krigsplanerna mot Leningrad.
Det kan ifrågasättas. Möjligheten att försörja den stora staden från norr stängdes. Något anfall behövdes inte för att genomföra den tyska planen. Tyska trupperna tog sig snabbt fram till stadens södra delar, men mötte på desperat motstånd, som hindrade en militär erövring, varpå planen istället blev att svälta ut befolkningen och försvaret, vilket ansågs vara en billigare metod än att erövra staden militärt. Men metoden hade samma syfte. En del militära trupper och vapen kunde på så sättas in på andra håll i anfallet mot Sovjetunionen. Samma synsätt om att spara sina egna soldater kan ha legat bakom att den finska offensiven avstannade nära Leningrad. Det var det synsätt som Mannerheim och presidenten Ryti gett uttryck för när finska u-båtar sattes in för att inleda anfallet på Sovjetunionen 21 juni: ”ubåtarna fick på inget vis komma i mellanhand eller i onödan sättas i fara hade statsöverhuvudet och marskalken bestämt.”
Några betänkligheter att överskrida den gamla gränsen från före kriget och tränga in i Sovjetunionen hade man inte i Östkarelen, där man kunde räkna med mindre motstånd.
När tyskarna hade erövrat Schlüsselburg, vid södra änden av Ladoga, fanns inga landförbindelser längre till den inringade staden. De tyska truppernas framryckning och den finska offensiven hade gett effektivt resultat. Tillsammans med finska och tyska marinens avspärrning av Finska viken var det bara en tidsfråga innan mångmiljonstaden skulle gå under. Så var planen.
Allt hängde nu på att upprätthålla försörjningen av mångmiljonstaden sjövägen över Ladoga förutom den osäkra och otillräckliga luftvägen. I Ladoga saknade Sovjet delvis både lämpliga båtar och hamnar. När isen frös till upprätthöll bilkolonner trafiken över Schlüsselburgbukten på denna ”Livets väg”, ständigt under Luftwaffes beskjutning. På sommaren attackerades båttrafiken på samma sätt.
Finska militärer ville inte offra några soldater i direkt strid med röda soldater vid Leningrads norra front, men man ville gärna delta i kriget för att svälta staden till döds. På sjön Ladoga skulle finsk militär se till att belägringen lyckades. Finländarna kontrollerade sedan hösten 1941 de flesta av Ladogas kuster, men saknade krigsfartyg. De 150 motorbåtar och mindre fartyg, som man lyckades föra dit, saknade bestyckning för att på allvar utmana de två större sovjetiska fartygen på sjön. Enstaka finska båtar var utrustades med mindre kanoner, men utgjorde inte något hot.
”Försörjningsleden i söder till Leningrad låg sålunda utom räckhåll” konstaterar författarna av boken Finland i krig.
I april sökte Finland råda bot för detta. I en lägesrapport inför besök hos tyska krigsmakten betonades vikten av offensiva enheter på Ladoga. Finland i Krig säger om rapporten skriven av finske befälhavaren Järvinen på Ladoga: ”Om Leningrad inte fallit förrän det blev öppet vatten, vore det nödvändigt att få hit motortorpedbåtar, så att sjöfarten till och från staden skulle kunna avskäras. Deras verksamhet skulle säkert ge gott resultat.”
Hitler engagerade sig personligen för saken. Vissa sjöoperationer på Ladoga förutsattes i den plan Nordlicht som gjorts upp för Leningrads slutliga likvidering. Italienska torpedbåtar ansågs mest lämpliga för uppdraget och välsignelse gavs av Mussolini till projektet. Han ville gärna delta i förgörandet av Sovjetunionen på alla tänkbara sätt. Fyra torpedbåtar skickades efter en månad från Genua landvägen och till sjöss för att tas till Ladoga. 2 juni kunde de sjösättas i insjövattnet i Ladoga. Även fyra tyska minutläggningsfartyg togs landvägen genom Finland till Ladoga för att där i hemlighet kunna minera försörjningsvägen till Leningrad. Tyskarna tog även 30 färjor till Ladoga, som byggts för landstigningen av England, med en kapacitet på 2000 man vardera. De kunde plockas isär och transporteras över land. De italienska och tyska marina enheterna på Ladoga stod formellt under finskt befäl.
Dock fick styrkan problem. De tyska båtarna blev inte klara. De italienska motortorpedbåtarna var klara, men ovana att operera i ljusa nordeuropeiska sommarnätter. Större delen av tiden gick åt till att jaga sovjetiska ubåtar efter falska larm, då Sovjet inte hade några ubåtar i Ladoga vid denna tid. Man låg mest och lurpassade nära ön Sucho och lyckades till slut sänka en pråm medan, andra de flesta torpederna körde fast i det grunda vattnet.
Det tog tid att förbereda den stora insatsen. Besättningen på färjorna var från Österrike och ovana vid de stora öppna vatten. Minor lades ut och en sovjetisk torpedbåt sänktes. Till slut genomfördes i alla fall en landstigning på den lilla ön Sucho, som dock fick avbrytas efter att stora delar av öns försvar mejats ner.
Sovjetiska båtar började attackera den anfallande styrkan vars båtar delvis kört fast. Det blev en misslyckad attack och efter det genomfördes inga fler större operationer på Ladoga.
Men kvarstår gör att på finskt initiativ togs en flotta till Ladoga för att delta i belägringen av Leningrad.
Referenser
Citat från Finland i Krig 1940-1944, redaktör Henrik Ekberg, Schildts förlag 2001.
Finland i krig, 1940 – 1944 andra delen, Schildts förlag Ab, Esbo 2000. Författare: Kai Brunila, verkst. dir., major i reserven, Carl-Erik Bruun, dipl. ing., kapten i reserven, Per-Olof Ekman, dipl. ekon., löjtant i reserven, Jarl Kronlund, överstelöjnant i.a., fil. mag., Orvar Nilsson, överstelöjnant (Sverige), Ansii Vuorenmaa, överstelöjtnant i. a.
Adjungerande redaktionsmedlemmar: Erik Appel, fil. kand., undersergeant i reserven, Kai-Erik Sjöholm, marknadsplanerare, översergeant i reserven s 231-240
Övriga delar i Tord Björks Finlandsserie: Del 1, del 2, del 3
Det som jag tycker är intressant är varför den finska framryckningen stoppades. Att det skulle ha berott på att Mannerheim inte ville ge vatten på kvarn till Sovjets påståenden om att gränsjusteringarna var nödvändiga för att trygga Leningrads säkerhet. De köper jag inte för en sekund.
1. Stoppades framryckningen i själva verket för att den finska offensivkraften var uttömd? Något i stil med Röda armén och Warszawa 1944.
2. Var det för att den finska armén kanske inte skulle klara av gatustrider i en så pass stor stad?
3. Stoppades framryckningen först sedan man insett att den tyska offensiven mot Leningrad söderifrån hade kört fast?
En av mina kollegor i St Petersburg skickade denna bild, som han kallade en ”episk tabbe” av Burger King.
Hur fel kan man inte ha om ubåtar? Jag tröstar med att källan var ovanstående bok skriven av några ledande Finlands militärer.
Om man undersöker noga kan man nog hitta den kronologiska ordningen mer exakt. Såvitt jag vet kom beslutet att svälta ihjäl Leningrads befolkning istället för att inta staden rätt tidigt. Att Finland ville spara trupper kan vara skäl nog för att inte gå mycket längre än gamla gränsen.
Att man gick längre i Östkarelen. Skälen till de kan man spegelvända. Man ansåg sig behöva en buffert. Ett större land kan behöva en större buffert eftersom det kan tänkas bli anfallet av större arméer. Sovjet behövde en stor buffert i förhållande till Finland med tanke på Leningrads viktiga roll. Eller om man så vill är det finska argumentet 1941 om Finlands behov av buffert det som Finland kunde ha lyssnat till 1939 och kanske besparat sig två krig.
Sven-Erik och Tord!
Något som jag inte var medveten om förrän jag kom till platsen var sovjettruppernas ”ovana” att minera städer, mest bekant i Kiev.
Jag har läst någonstans att tyskarnas traumatiska upplevelser i Kiev, där var och varannan byggnad av någon betydelse sprang i luften, fick dem att avancera långsamt in i Leningrad.
Hitlers planer på att fira segern i Hotel Astoria hade de nog fått skrinlägga eftersom byggnaden nog inte funnits kvar när Führern anlänt.
Oj, tre år sen jag skrev det där inlägget. Är nog sant det här med Hotel Astoria. Jag har försökt få tag i en avbildning av det där inbjudningskortet som Adolf och Co lät trycka upp men misslyckats. Sist jag var i SP sa de att det flyttats till Moskva. Kortet alltså.