En gång hade jag med Bo Strömstedt att göra. Det var strax efter det att Ingvar Carlsson hade meddelat sin avgång som statsminister och partiordförande, på tidiga hösten 1996. Vi träffades under ett möte i Tisdagsklubben, som Nils Funke då styrde.
Läget i landet var oroande. Det rådde brist på kompetenta politiker och Carlssons förstahandsval till efterträdare var ett förfärligt misstag. Strömstedt och jag bildade då ”Kommittén för att befria Lejonet från Skansen”. Anna-Greta Leijon hade suttit tillräckligt länge i karantän. Hon var en erfaren men ännu oförbrukad kraft. Hon hade lärt sin läxa.
Kommittén kom aldrig till arbete, det är svårt att säga varför. Leijon pensionerades efter tio år som Skansenchef, och man hörde henne aldrig fälla ett oklokt yttrande. Strömstedt och jag träffades långt senare och konstaterade då att vår fadäs var svårartad. Den ledde till ett tioårigt Perssonskt regemente. (Och den karlen tog ju för vana att yttra sig om allt som han inte kände till. Han har ännu inte upphört.)
Nå, Bo Strömstedt var klok han också, en vältalare av Guds nåde, med husorgel i chefredaktörsrummet, men med litet för många järn i den så kallade elden.