Novosibirsk, Rysslands tredje största stad och Sibiriens ”huvudstad”, är den enda av Sovjetunionens mest betydande vetenskapliga städer som jag aldrig besökt, men nu har det blivit av. Egentligen är det inte centrala Novosibirsk utan Akademgorodok (ungefär ”Vetenskapsstaden”), en förort som ligger 3 mil söderut som är målet för besöket. Akademgorodok byggdes i slutet av 1950-talet med den smärtsamma erfarenheten från kriget i bakhuvudet. Tyskarna nådde långt bortom Sovjets tredje vetenskapliga stad, Charkov, och omringade den näst viktigaste staden, Leningrad.
Akademgorodok kunde locka forskare från hela Sovjet med en enastående kreativ vetenskaplig miljö, bra löner och bättre mat än den genomsnittlige sovjetmedborgaren hade tillgång till.
Budkerinstitutet blev ett av Sovjetunionens främsta fysikinstitut, med en stark vetenskaplig miljö och forskare på mycket hög nivå. En svensk kollega berättar att han besökte Budkerinstitutet redan på sovjettiden och kom hem med goda idéer. I den civila fysikforskningen finns inga hemligheter.
Tyvärr har Moskva inte förmått att förvalta arvet i Novosibirsk. Ett stort strategiskt misstag, som jag ser det. Med rätt satsning hade Novosibirsk kunnat vara ett världscentrum för forskning med röntgenstrålning, något som är av avgörande betydelse inom material- och livsvetenskaperna.
Någon yttre faktor går inte att skylla på. Hur Moskva under ett decennium utnyttjade intäkterna från olja och gas var ett internt ryskt beslut. Istället för att fylla djupa fickor i Moskva med mycket pengar, hade man kunnat investera i forskningsinfrastruktur i Sibiriens huvudstad. Nu har det tåget gått, ett strategiskt misstag som jag tror kommer att kosta Ryssland mycket i ett längre perspektiv. Ett land med ambitionen att spela i den högsta geopolitiska divisionen måste hänga med i den vetenskapliga frontlinjen; fråga kineserna!
Flera av de främsta forskarna i Novosibirsk har flyttat till amerikanska och europeiska laboratorier. Ibland stöter jag på dem i USA och deras uppfattning om hur Moskva (miss-)skött arvet efter den sovjetiska vetenskapen är påtaglig. Inte blir det bättre av att Moskva nyligen beslutat lägga en våt, byråkratisk filt över en institution som grundades av Peter den store, lämnades orörd av Lenin (som insåg det strategiska värdet) och vårdades av Stalin – den ryska vetenskapsakademien.
Stämningen och människorna här påminner mig mycket mer om Vitryssland än om St Petersburg/Moskva. En fysiker från Kaliningrad, också han på sitt första besök i Novosibirsk, gör precis samma iakttagelse. ”Det här påminner mig om Vitryssland, jag var där för ett par veckor sedan”, berättar han, nära som det är från Kaliningrad till Vitryssland. Han berättar också att invånarna i Kaliningrad gärna åker till Polen och handlar mat; bättre produkter och billigare priser, trots den svaga rubeln.
Vad som förvånar mig är att så få cyklar. Akademgorodok är en liten och platt stad, och biltrafiken lugn. Här ligger också ett stort universitet, vilket borde göra cykeln till ett naturligt transportmedel, åtminstone på sommaren. En ung man från Rostov vid Don hör mina cykelfunderingar och berättar att cyklandet har kommit igång så smått i hans hemstad, men att bilisterna kör som galningar i södra Ryssland, vilket gör det inte så lite farligt att cykla.
Vad händer den dagen människorna i Sibirien tröttnar på att deras olja och gas ska göda oligarker i Moskva, samtidigt som deras vetenskapliga centrum avlövas? Att de är missnöjda med den ordningen framgår omgående under en kväll med stående ätande och många skålar. Jodå, den lokala vodkan är mycket bra. Och när jag lite senare på kvällen stämmer upp ”Den Pobedo”, sjunger naturligtvis alla ryssarna runt bordet med.
Jag har inte varit i varken Novosibirsk eller Akademgorodok, men erfarenheterna under mina tre månader i St Petersburg motiverar inte några spontana invändningar till Mats Larssons reportage. Min förklaringsmodell är att under Jeltsinåren 1992-99, då forskare ibland fick försörja sig på avkastningen från en egen kolonilott, stack de begåvade sovjetforskarna västerut och lämnade kvar de mindre begåvade.
Dessa medelmåttor, som till större delen är män, dominerar fortfarande på många plan, men är på väg ut. Det jag ser är framväxten av en ung generation och, icke minst, begåvade och driftiga kvinnor som ifrågasätter den traditionella manschauvinismen. Men detta kanske bara gäller St Petersburg?
PS: Skulle gissa att av kvinnorna på Mats badbild är bara en vetenskapskvinna?
(Redax: Bilderna tillkom i samband redigeringen för att visa på att bilden av Novosibirsk som ett grått kallhål inte stämmer. Man kan vara ung, glad och ha semester även i Novosibirsk.)
Anders P!
Att en ny generation är under tillväxt i rysk vetenskap, med många kvinnor, låter lovande, men jag är inte lika optimistisk som du.
Jeltsinåren har naturligtvis en stor skuld, men det är numera ganska
längesedan. Min uppfattning är att Putin gjort flera strategiskt felaktiga
beslut, något som en av hans företrädare, Stalin, aldrig skulle ha gjort.
Den sovjetiska vetenskapen leddes av en lysande fysiker under Stalins åldriga period, en person som skulle tilldelats Nobelpriset 1958 om han inte hade avlidit i början av 1950-talet.
Stalin var tillräckligt stark för att tillåta mycket framstående forskare att dominera sovjetisk vetenskap. Det är inte Putin, utan istället låter han en medelmåtta få ett enormt inflytande.
Men vetenskap är inte idrott, det finns ingen doping som garanterar framgångar, apropå OS i Sotji.
PS. Mitt intryck är att Xi Jinping ligger mycket närmare Stalin än Putin när det kommer till strategi för att utveckla vetenskapen som en resurs för fosterlandet. Nu har ju Xi Jinping avsevärt större finansiella resurser än Putin; enkelspårig ekonomi i kombination med äventyrlig utrikespolitik kostar. Krim och Donbass är inte gratis, och OS i Sotji var tidernas dyraste vinterspel.
Mats L!
Jag funderar på hur du ser på den ryska grundskolan och gymnasieskolan. Den svenska skolutvecklingen där jag medverkar har ju mer eller mindre havererat och våra elever ligger lågt på många parametrar i internationella jämförelser.
Den ryska utbildningen i Ma/NO-området håller fortfarande hög kvalitet, och ryska lärare, vilken status har de i det ryska samhället av idag. De naturvetenskapliga lärarutbildningarna i Sverige har ju mycket få sökande och dessutom oftast med otillräcklig kompetens. Det är inte ovanligt att duktiga och kompetenta studenter får undervisa andra studenter som kommit in på utbildningen med innan grundkurserna måste få en form av specialundervisning innan de kan gå vidare.
Indikerar att kraven sänkts hela vägen ända in på högskolor och universitet.
Hans A!
Jag är inte så väl insatt i hur den nuvarande ryska grund/gymnasieskolan fungerar, men jag vet lite om hur det var på sovjettiden och vad som hände när Sovjetunionen kollapsade.
På sovjettiden var lärare ett höglöneyrke. Minimilönen i Sovjet var ungefär 60 rubel. Min frus far, som saknade utbildning (han stred på östfronten under sina tonår) och körde lastbil tjänade kanske 100-120 rubel. När Krusse ”pensionerades” fick han 500 rubel i pension. En lärare kanske låg i spannet 200-300 rubel.
Man hade i Sovjet ett effektivt system för att fånga upp begåvningar i hela det väldiga riket, med internatskolor som bekostades av staten. Föräldrarnas ekonomiska situation satte aldrig stopp. Min fru berättade att när hon kom in på ett specialgymnasium för matematik/NO blev hennes mamma orolig, inte för att det skulle bli någon ekonomisk belastning för familjen (arbetarhem), utan för den arbetsinsats som studierna skulle kräva.
Under ett seminarium i höstas, berättade Rashid Sunyaev (tatar, född i Uzbekistan) och en av världens främsta astrofysiker, att när han sökte fysikutbildningen i Moskva var det elva sökande för varje plats. Ett misstag under antagningstesterna så var man utslagen.
När Sovjetunionen kollapsade sjönk lärarlönerna dramatiskt. Hela det sovjetiska vetenskapssamhället kollapsade. En del flyttade utomlands, andra fick sadla om.
En av mina vänner i Vitryssland fick erbjudande att bli tennistränare, men han blev kvar på universitetet som lärare och jobbar nu hårt med att ordna fysiktävlingar i gymnasieskolorna i länet. När jag föreläste i Gomel under en vecka 2014 kom de mest intresserade gymnasieeleverna och lyssnade (och frågade!), en del högtidligt uppklädda i sina bästa kläder. Det var mycket inspirerande och nästan rörande.
I Ryssland, som jag förstår från vänner där, så har nivån i skolorna aldrig kommit tillbaks till hur det var på sovjettiden. Systemet med internatskolor för begåvningar från regionerna verkar ha upphört. Nivån på de som kommer till universiteten har sjunkit (precis som i Sverige). När jag besökte universitetet i Moskva, Rysslands främsta, berättade man att de dyra bilarna kunde man se runt den ekonomiska institutionen. Men det var inte lärarnas bilar utan elevernas, barn till rika ryssar.
Intressant. Kände till de rejäla satsningarna med specialgymnasier för Ma/NO. Internatskolor betalda av staten för att ge begåvningar oavsett social tillhörighet möjligheten att förkovra sig personligen men även för nationens behov att lärare och duktig forskare.
När jag gick min ämneslärarutbildning inom humaniora sökte jag i konkurrens med 7 per undervisningsplats. För något år sedan var förhållandet 0.9 sökande per lärarutbildningsplats och inom NO har det vid något år inte funnits en enda sökande till vissa Ma/NO-utbildningar, så vårt land ligger nog i topp i det här avseendet.
Bilder beskriver ofta bättre än ord. Flotta bilar typ Audi, Mercedes och BMW på skolgården, tillhörandes oligarkernas nyrika barn, och den så kallade begåvningsreserven åter till det som ger möjlighet till lägre studier eller annat arbete.
Skönt med de som tar striden som din vän som idag organiserar fysiktävlingar istället för att träna ungdomar i tennis. De flesta av de allra bästa lärarna har enligt mina upplevelser ett brinnande patos för att få undervisa och utveckla elever/studenter i viktiga ämnen.
Den allvarligast bristen i svensk utbildning idag är just den oerhörda nergången på Ma/NO-området, dels elevernas bristande kunskaper, till följd av dålig undervisning och resursbrist. Det låga antalet sökande till lärarutbildningar och avsaknaden av konkurrens om utbildningsplatserna, inte minst till de naturvetenskapliga disciplinerna är ett hot mot vår framtida konkurrenskraft inom viktiga ekonomiska fält. Hur vända detta scenario?
Hans A!
Du frågar ”Hur vända detta scenario?” och det är väl det som är 10 000 kr-frågan (eller hundratusen om vi tar hänsyn till inflationen). Jag har tyvärr inget bra svar, även om jag vet att många arbetar med att försöka öka
intresset för Ma/NO (fysikshow för gymnasister, populävetenskapliga
föredrag etc.)
Jag rundar av med att slå ett slag för Kalle Kniiviläs böcker ”Putins folk” och ”Krim tillhör oss”. Kniivilä pratar ryska, har gamla kontakter i Ryssland och på Krim, och reser runt och träffar folk. När jag läser hans samtal med vänner och bekanta, gamla såväl som tillfälliga, känns det aldrig dissonant. Jag känner igen mycket från min egen erfarenhet. Ibland blir det närmast komiskt. Jodå, några krimbor vet precis hur det är i Vitryssland utan att någonsin satt sin fot i landet. Men man har ju hört…