När jag tar bussen in till Alger från mitt hotell i El Djemila, sexton kilometer öster om staden, kommer jag till den stora busshållplatsen på Martyrernas torg. Här är den nedre delen av Kasbahn och inget finns kvar av de äldre byggnaderna. Redan när Frankrike inledde sin kolonisation av Algeriet år 1830 skövlades stora delar av områdets bebyggelse. Den ersattes senare av typiskt franska tre- fyravåningshus som flankerar Martyrtorget.
När jag en dag stod i mittgången på bussen fick jag ögonkontakt med en liten grabb som satt där med sin familj. Det gav mig anledning att fråga om jag fick ta en bild av hela familjen och de ställde enkelt och naturligt upp sig vid bussidan.
När man reser ensam har man fördelen att själv få bestämma över fotograferandet. Något självporträtt kan ju alltid få slinka igenom och en spegel på en av Algers gator gav mig ett tillfälle. Axelväskan som skymtar på min vänstra sida var mitt enda bagage när jag senare tog bussen söderut mot oaserna.
Algers Kasbah, den gamla stadsdelen, är sedan 1991 upptagen på UNESCO:s världsarvslista. För den som vill läsa mer om Kasbahns historia har jag översatt en artikel ur en informationstidning från staden Alger.
Mycket av den äldre Kasbahn är kvar med trånga gränder utan möjlighet till biltrafik. Men fransmännen har också låtit den genomkorsas av några bredare gator där folklivet är intensivt. Inne i själva Kasbahn kan man plötsligt finna sig helt ensam omgiven av släta väggar med bara en enstaka port inom synhåll. Karakteristiskt för den gamla byggnadstraditionen är att bostäderna är helt utan insyn utifrån. Men innanför den stängda porten kan finnas en ljus och välskött interiör.
Men i andra gränder är det ett livligt folkliv. Lägg märke till byggnadstekniken för huset till vänster. Nedervåningen har sin begränsade storlek men en trappa upp går det att med en sinnrik byggnadsteknik utöka bostadsytan.
Lämnar man Kasbahn västerut kommer man till stadsdelen Bab El Oued. En gång byggd för och bebodd av fransmän av vilka de flesta efter befrielsen valde att lämna landet och algerierna fick möjlighet att flytta in. Här ett par trappor upp i Bab El Oued bor polisen Bouzid Diffalah, som jag blev bekant med, tillsammans med sin familj.
Henrik!
Tack igen för dina bilder och din text. Bilden av familjen utanför bussen är fantastisk. Modernitet och tradition. Visst anar man också stolthet och förhoppning. Undrar vad barnen på bilden tänker om dagens situation i Nordafrika och Mellanöstern?
Tack för reserapporten och bilderna!
Det är alltid intressant att se och läsa om hur människor på andra platser på planeten har det.