Det vimlade av barn i Algeriet. Glada barn som gärna ställde upp för fotografering när något så ovanligt som en turist med kamera dök upp. Det behövdes ingen regi. Vilket jag för övrigt aldrig använde när jag strövade runt och tog bilder. Barnen bara ställde upp sig enkelt och naturligt och jag knäppte ett par bilder.
I algeriska statens turistbyrås broschyr från mars 1973 berättas att landet har 12 miljoner invånare och världens yngsta befolkning. Sextio procent är under 21 år och landet har ett avsevärt kvinnoöverskott. Ett resultat av kriget som skördade så många av männen i deras bästa år.
Min vän polisen säger att befolkningsökningen inte är något problem. Algeriet är ett rikt land som kan försörja en dubbelt så stor befolkning. Jag ställer mig tveksam till hans uttalande men tar inte upp någon diskussion om frågan. Över huvud taget är det svårt att föra en diskussion om svårbedömbara förhållanden när man bristfälligt behärskar ett språk. Jag får nöja mig med att ställa de frågor jag lyckas formulera för att på så sätt få lära mig mer om landet.
Nu, fyrtio år senare, har min väns framtidsvision uppfyllts med råge. På nätet hittar jag uppgiften att Algeriet nu har 40 miljoner invånare. Drygt tre gånger fler än när jag besökte landet för fyrtio år sedan. Av dem är mer än var fjärde under femton år. Och befolkningstillväxten är 1,2 procent årligen. 480 000 fler munnar att mätta för varje år.
Men det går inte att ta miste på glädjen hos fiskebåtskaptenen Larbi Louma och hans hustru Malika över barnaskaran.
Ja, det är strålande – igen. Bilden av de frejdiga flickorna… oj, vad fin den är. Och bilden av nordafrikanska pojkar blir annorlunda genom din kamera från 1970-talet. Tack.
Tack för reserapporten och bilderna!
Det är alltid intressant att se och läsa om hur människor på andra platser på planeten har det.