Karl XV, även känd som Kron-Kalle, var en monark som högst sällan låg på latsidan. Utan tvivel är det honom vi i första hand ska berömma – eller bespotta – för de konungsliga safter som i mer eller mindre utspätt skick flyter omkring i allas våra ådror.
Men strängt taget höll Den femtonde bara familjetraditionen vid liv. Karl XIV Johans amorösa utsvävningar var i och för sig ganska modesta och väsentligen inriktade på hovdamen Mariana Koskull, men sonen Oscar hoppade oavbrutet över skaklarna. Känd och ökänd blev prins Oscar efter att han låtit hysa in sin favoritmätress, aktrisen Emelie Högqvist, i en lägenhet vid Gustav Adolfs torg. Deras kärleksnäste skälldes i vida kretsar för Lusthuset.
Åtskilligt talar för att den högresta fröken Emilie, eller Blonda Emma som hon kallades av sina närmaste, var en av de smartaste, smärtaste och mest koncilianta av Stockholms yngre damer och koketter på 1830-talet. I varje fall gjorde kronprins Oscar den bedömningen.
Redan vid 16 års ålder (1828) antogs Emilie H som adept vid Kungliga Majestäts Teater i huvudstaden och hade, tio år senare, utvecklats till en av landets mest uppskattade och beundrade skådespelerskor. Hennes kulturella intressen var betydande. Faktum är att mamsell H:s ”litterära salonger” i åratal frekventerades av både innefolk och glupska bokmalar i välavvägda proportioner. Fröken Emelie kände ju alla, och nästan alla kände och kändes vid Blonda Emma. Hon förärades hedersnamnet ”Sveriges Aspasia”, eftersom hon ansågs ha betydande likheter med den atenska kvinna som på 400-talet före Kristus var gift med Perikles och höll det kulturella baneret högt.
Med Signe Hasso och Georg Rydeberg i huvudrollerna filmades Emilie H:s liv 1939.
Kronprins Oscar förälskade sig i henne redan vid första anblicken, 1832, men stod då sist i kön och måste vänta närmare fem år på sin tur. Då inleddes äntligen den relation som tids nog blev en angelägenhet för hela Sverige och som kulminerade med sönerna Hjalmars och Max’ ankomst till jorden. De kallades ”prinsarna av Lappland”, gömdes länge undan i Hamburg, fick tragiska livsöden och gick ur tiden bara 35 respektive 32 år gamla. Hemma i slottet grät kronprinsessan Josefina bittra tårar, och hennes fem blåblodiga småttingar längtade förgäves efter den far som oavbrutet höll sig undan men sällan i skinnet.
Emellertid är Herrens vägar outrannsakliga. På tröskeln till 1840-talet och ytterligare ett par år framöver råkade Carl Jonas Love Almqvist gripa in i Emilie H:s liv på ett sätt, som var lika brutalt som oavsiktligt. En tröst för vissa tigerhjärtan är väl att följderna blev djupt olyckliga även för honom själv.
Det som fick stubintrådarna att brinna var det faktum att Almqvist i december 1839 lät publicera sin lilla roman Det går an (med undertiteln En tavla ur livet) om den frejdiga glasmästardottern Sara Videbeck från västgötska Lidköping och den beskedlige sergeanten Albert från svenska armén. Sara och Albert träffas på ångbåten Yngve Frej i kungliga huvudstaden och slår följe med varandra till först Arboga och sedan, via långsam hästskjuts, raka vägen till Lidköping. Efterhand uppstår tycke mellan de bägge. Fröken Videbeck är en av de sällsynta fåglar som både flyger långt och med egna vingar. Hon är utan tvivel älskvärdheten personifierad, och den uniformsklädde Albert måste även han betecknas som en rekorderlig existens (sitt yrkesval till trots).
Det går an är en frisk, upprymd och delvis galghumoristisk berättelse – rent av ett torrvedsbloss i människornas kakelugnar – som kan läsas med behållning än i dag. Men tyvärr kom Almqvists skildring att mullra likt en åska i det pryda Oscartidevarvet. Den tongivande kritiken gick bärsärkagång. Jonas Loves ”tavla ur livet” förvandlades till en skandalhistoria av oerhörda mått. Varken förr eller senare har en skönlitterär publikation väckt så mycket ont blod och så mycken harm i Sverige.
Konsekvenserna uteblev inte. De alltid lika fri- och rättsinnade tog det spirande förhållandet mellan fröken Sara och sergeant Albert till intäkt för att peka med hela handen mot Lusthuset vid Gustav Adolfs torg och förbanna den majestätiska skörlevnaden – som om det över huvud taget funnes minsta likhet mellan händelseförloppet i Det går an å ena sidan och kronprins Oscars framfart å den andra.
Prinsen kunde inte värja sig mot det kompakta opinionstrycket. Han övergav Emilie H och Lusthuset, vände åter till familjen på slottet och blev några år senare (1844) rikets förste Oscar.
För Almqvist liksom för Högqvist var nu sötebrödsdagarna över, och det berodde i hans fall på den nedgörande kritiken mot Det går an. Vännerna svek honom, han sparkades från befattningen som rektor vid Nya Elementar, hans finansiella situation blev allt dystrare, skuldberget bara växte och äktenskapet – med en kvinna som aldrig delade hans intellektuella och litterära intressen – knakade dagligen i fogarna. Sammanbrottet, och uppbrottet, kom år 1851. Då beslogs ”Det går an-presten” (uttrycket var hans fienders) med urkundsförfalskning, grov stöld och försök att mörda lånehajen Johan Jacob von Scheven (1775-1854) med arsenik vid två tillfällen.
Tintomara. Två ting äro vita: oskuld och arsenik (1834)…
Jonas Love bröt upp från sitt Stockholm tidigt på morgonen, när sommaren stod i sitt fulla flor. Hals över huvud flydde han i först västlig och därefter sydlig riktning, tog farväl av Sverige via Skåne och hamnade tids nog i USA.
Femton år senare dog han, 72-årig, i Bremen utan att ha återvänt till hemlandet.
Även i den övergivna Emilie Högqvists timglas rann sanden rasande snabbt. Hennes, så vitt bekant, siste älskare hade skotskrutiga anor, var en av Lantmannapartiets ledande ideologer och skrev sig Emil Key. Denne herre fick sedermera en dotter vid namn … Ellen Key! Mamsell Emilie själv insjuknade som så många andra vid denna tid i lungsot och avled, 34 år gammal, under en vistelse i Italien julen 1846.
Nere i Paris salonger och balsalar hette en av de mest omtalade blondinerna under den här epoken Marguerite ”Marie” Duplessis. Hon odlade precis som Emilie både kulturella intressen och frejdade älskare med Franz Liszt som den mest prominente. Däremot odlade ”Marie” varken röda, blå eller vita liljor; för jämnan plågad av olika allergier föredrog hon doft- och menlösa kamelior. Tidigt blev hostattacker och feberanfall hennes följeslagare, och den 3 februari 1847 fick hon, bara 23-årig, sista smörjelsen. Tuberkulosen blev hennes öde, och hon skildes från det jordiska noga räknat fyrtio dygn efter Hjalmars och Max’ lungsiktiga mor.
Kameliadamen (1848) heter den berömda roman som gjorde ”Marie” Duplessis namn odödligt. Den författades på nolltid av hennes mest tillgivne beundrare: Alexandre Dumas den yngre.
Det går an har under de senaste 176,67 åren kommit ut i nästan sextio upplagor. Berättelsen om Sara Videbeck och Albert är det äldsta skönlitterära arbete som alltjämt läses i Sverige.
