1
”De svenska lärarutbildningarna genomsyras av gammal marxism. Pedagogikprofessorerna bör lägga Marx på hyllan och lära sig lite om neurovetenskap.” Det är ingressen på den liberala skribenten Karin Pihls krönika i Expressen 15 augusti.
Tänk denna ”marxism”, vad den kan få liberaler att gå upp i falsett. Karin Pihl skjuter med grova artilleriet mot ”de övervintrade 68-gubbarna på pedagogikinstitutionerna”. Suck!
Problemet i det här fallet är att de (liberalerna alltså) ofta vet för lite om marxism. De ser på ”marxism” på samma neurotiska sätt som olika marxistiska sekter ser på varandra. Om de sökte lite bland sina egna rötter skulle de finna att liberalismen och marxismen faktiskt är två grenar på samma träd, åtminstone idémässigt.
Att vissa pedagogikprofessorer kanske har ”ett marxistiskt förflutet” är lika okontroversiellt som att några i sin ungdom varit med i kvarterets frimärksklubb. Vad är det för fel på att studera och prova marxismens idéer för att förstå sig på världen? Där finns mycket klokskap att hämta.
”Socialkonstruktivismen” t ex, alltså att vi människor till dels, en ganska stor del faktiskt, är produkter av vårt sociala sammanhang. Tänkt om skolan helt slutade ta detta med i beräkningen? Hemska öde!
Nej! Det här dömer Karin Pihl ut som marxistisk kollektivism och ger sig sedan på den sovjetiske 20-talspedagogen Lev Vygotskij, med argumentet att han kom från Sovjet. Men detta exempel är särskilt illa valt, eftersom Vygotskij var oerhört illa sedd i Sverige långt in på 80-talet.
Hennes andra exempel var amerikanen John Dewey, som verkligen haft stort inflytande över svensk skolprogressivism – på gott och ont. Men Vygotskij och Dewey var i många avseenden varandras motsatser, så hennes pilar träffat väl spretigt här.
Karin Pihl företräder en synnerligen obegriplig, närmast antisocial, samhällssyn, som verkar vinna terräng bland liberaler. Idén om ”Survival of the fittest” ligger nu snubblande nära. Biologism i samspel med råa marknadskrafter väntar med stor sannolikhet runt hörnet. Förvånad blir jag inte om någon plötsligt återupptäcker Skinners råttor?
Hon avslutar följdriktigt med följande tips: ”Lärarkåren skulle behöva lite perspektiv. Exempelvis skulle man kunna ta till sig ny forskning inom neurovetenskap och inlärningspsykologi.” Man tar sig för pannan. Karin Pihl vore i skolfrågan rent komisk – om det inte vore så farligt.
2
(Stig Järrel som den djävulske läraren ”Calligula” i Alf Sjöbergs film Hets med manus av Ingemar Begman.)
”Under 1950-talet fanns ett behov av att bygga ut utbildningen, eftersom barnkullarna var stora och man ville modernisera skolan. Reformatorerna ”passade på” att samtidigt ta bort alternativ som realskola, flickskola och yrkesskola för yngre elever för att införa ”enhetsskola”, senare kallad grundskola.” Så skrev Inger Enkvist i en artikel i GP för lite mindre än ett år sedan. Jag ska inte gå närmare in på den, men jag vill ändå lyfta fram den som ännu ett exempel på förvirringen i vår svenska skoldebatt.
Denna välmeriterade professor vid språk- och litteraturcentrum i Lund har av någon anledning på senare år blivit en av våra mest anlitade sanningssägare angående tillståndet i den svenska skolan. Så länge hon talar om praktisk pedagogik är hon riktigt bra, men i denna artikel drar hon konsekvenser som är helt orimliga.
Jag har nämligen träffat på dem förr, de var väl företrädda i kunskapsrörelsen på 80-talet. Jag har beskrivit dem ingående i boken om kunskapsrörelsen. Det var de som helt sonika trodde att det skulle gå att vrida klockan tillbaka till förkrigsförhållanden. Alltså att återinföra ett nygammalt parallellskolesystem. Felet var, ansåg de, att man i skolreformerna efter andra världskriget inte delade skolan direkt efter småskolan (åk 3) i en skola helt inriktad på högre studier och en annan för resten – som inte ansågs studiebegåvade. Alltså hela enhetsskole- och grundskoleprojektet ansåg de var fel från början.
De här tankegångarna har nu åter fått luft under vingarna genom Inger Enkvist och andra. Jag ser det som ännu ett exempel på antisociala, ja rent elitistiska strömningar som smyger sig fram lite varstans. Inte minst i det nya parallellskolesystem som vi faktiskt redan har, men som fortfarande officiellt kallas ”den likvärdiga svenska Grundskolan”. Egentligen förstår jag inte vad de har att klaga på.
Ett stort fel har sedan länge vilat över lärarutbildningarna, nämligen djupa kunskaper om barns/elevers eget lärande, d v s den progressiva pedagogiken och som är grunden för fortsatt kunskapsuppbyggnad. Detta bottom-upp perspektiv saknar många pedagogiska forskare, vilket är en viktig faktor att komma ihåg när lärarutbildningen reformeras.
Angående Expressen, Phil och Vygotskijs ”stora genomslag i väst på 70-talet”.
Detta är fel! Vygotskij fick inte något genomslag ens i Sovjet, eftersom hans teorier (tillsammans med andra) förbjöds i det s k pedologidekretet 1936. Hans böcker töade inte fram förrän efter Krusses avstaliniseringstal 1956. Sedan dröjde det innan hans texter kunde sammanställas igen.
Så under 70-talet väcktes Vygotskij till liv i de ryskspråkiga (!) delarna av världen, det var ju i det egna landet (Sovjet) man fiskade upp sin förlorade son. Under samma tid präglades västerländsk pedagogikforskning fortfarande av behaviorism, men steg för steg för steg växte den s k kognitiva revolutionen med Piaget som banérförare. Det var i samband med vurmen för Piaget som läraren steg för steg detroniserades från den förhatliga katedern.
Piaget och andra blev ju så förtjusta i det kompetenta barnet att de glömde bort att det behövs en lärare. Här återfinner vi de lärarlösa lektionerna och läroplan 80 (LGR 80). Som en reaktion mot LGR 80 (El Gerotti) kommer sedan 1994 års läroplan som låter sig inspireras av Vygotskijs sociokulturella perspektiv, 1994 alltså. Och den inspiration man särskilt tilltalas av är Vygotskijs betoning på att det behövs en lärare (som kan mer än eleven).
Rätt ska vara rätt – även i Expressen, och här på bloggen rättar vi till det som blir fel.
Knut!
Jag vet inte riktigt vad du vill säga med din mening om Skinner. Men så här skulle jag vilja formulera mig.
Om någon i den gamla skolan hade hört talas om vad Skinner kommit fram till, så skulle denne ha sagt så här: Ja, men det är ju bara sunt förnuft och så har det väl alltid varit.
Sedan kom progressivismen och då lät det så här: Skinner kan vi bara glömma. Han har ingenting att säga om människan. Bortse alltså helt från honom.
Och det gjorde man och så inleddes det kaos i skolan vi fortfarande har och som vi inte kommer ifrån utan att på nytt börja lyssna på sunda förnuftet.
Den svenska skolan har främst påverkats från USA under efterkrigstiden. Det var amerikanska idéer och förebilder, inte marxistiska, som Alva Myrdal hade med sig hem därifrån och som fick stor betydelse för grundskolans utveckling.
I USA har den offentliga skolan (Kindergarten + åk1-12) ”alltid” varit sammanhållen. Inga S, N, H, E-linjer, inga yrkeslinjer. (Ett ”high school diploma”, vilket som helst, kvalificerar dig till högre studier). I stället är high school kursbaserad, vilket ju infördes i Sverige för ett antal år sedan. Jag antar inspirationen kom från USA. Lite förvirrande heter ”kurs” på amerikanska ”class”. ”Which classes are you taking this semester” (Vilka kurser tar du den här terminen) är en vanlig fråga elever emellan i början av terminen.
En fråga (av många?) där Sverige är mer ”amerikanskt” än USA är införandet av skolpeng (school vouchers), något som de amerikanska lärarfacken framgångsrikt bekämpat.
Många hemska historier kan berättas om livet på amerikanska high schools, men man är också stolt över dessa sammanhållna, ofta enorma skolor, där elever från vitt skilda bakgrunder möts och lär känna varandra kanske för första gången.
Washington High School i San Francisco, t ex, brer ut sig över fyra stadskvarter, ca 200 x 400 meter (8 hektar) och har knappt 3000 elever. Alltså 100 ”klasser” á 30 elever eller 25 parallellklasser per årskurs.
En annan high school med ca 3000 elever är Lowell, som är en (kommunal) elitskola. Man måste ha bra betyg från middle school för att komma in där. Det innebär (åtminstone för tiotalet år sedan, när min familj var engagerade där) att skolan domineras av ”kinesiska” (far- eller farföräldrar var invandrare från Asien) flickor och pojkar. För att få lite (men bara lite) bättre balans införde skoldistriktet en betygsgradient:
”Kinesiska” flickor måste ha, säg 3,9 i medelbetyg för att komma in, ”kinesiska” pojkar och ”vita” flickor 3,8, ”vita” pojkar 3,6, ”hispanics” och ”svarta” ännu lägre. Kanske ser diskrimineringen annorlunda ut idag.
Några elitskolor för idrottsbegåvade barn har vi däremot inte. Det om något för väl tankarna till Sovjetunionen.
Ovanstående är dels en kommentar till de numera malätna anklagelserna om ”vänstervridning” i den svenska skolan och dels några anekdoter från amerikansk skola, som trots allt verkar rätt okänd i Sverige.
En person skrev så här i en kommentar på Facebook:
”Som jag ser det är problemet att skolan fortfarandeär uppbyggd kring de idéer som rådde under 1800-talet, när industrialismens fäder på fullt allvar talade om att sätta barn i fabrikerna redan från tre års ålder (Adam Smith).
Idag sätter vi dem på motsvarande institutioner redan under det andra levnadsåret och ser det som något naturligt.
Men vi har i princip redan lämnat industrialismen bakom oss och gått in i informationsåldern.
De som sitter och beslutar om skolan är uppfödda i ett annat tidevarv, skolan måste förändras i grunden om vi ska ha en chans att utvecklas i rätt riktning.
Att utgå från tillverkningsår och förutsätta att alla av samma årsmodell i samma klass skall leda till en optimal inlärning är rent barock, och illustrerar hur dumt skolan är uppbyggd. Eller att försöka tvinga barn med mycket spring i benen att sitta stilla och faktiskt lära sig något utan att störa andra …
Jag kan fortsätta rada upp exempel, men jag tror ni fattar poängen.”
Så kan man också tänka om skolan idag, och inte tror jag ens att det är saärskilt ovanligt. Bra att veta för oss som tror att allt är som det var för 10 år sedan då vi jobbade i skolan. Det här är säkert en bidragande orsak till det förvirrade läget i skoldebatten.
Knut!
Är det för att du tycker att din Facebook-kollega säger något klokt, som du citerar honom/henne eller är det av någon annan anledning?
Bo P!
Jag tror du kan gissa att denna person inte står på min sida i folkbildningsfrågorna. Idag på Ring P1 talade en annan person om samma sak. Alltså, förtroendet för skolan ”som skola” håller på att vittra ner. Dessa uppfattningar breder ut sig allt mer. Det var för att visa detta som jag publicerade den kommentaren. Personen är för mig helt okänd, men följer tydligen mina uppdateringar på facebook.