”Rätt, sant och skönt” en påle i köttet på eliten.
Han heter Michel Onfray, är 57 år gammal och har varit fransk teves favoritfilosof de senaste femton åren. Men nu är han plötsligt på väg ut i kylan. Skälet är att Onfrays filosofi blir allt mer svårsmält för den i tilltagande utsträckning liberalistiska och imperialistiska eliten.
Onfray debuterade som tevekändis samtidigt med debuten som skriftställare. En kometkarriär, alltså. Han var knappt fyllda 30 då. Han hade just tagit examen och tillträtt en tjänst som lärare i filosofi. Och han hade skrivit en bok som passade 1980-talet perfekt. Den hette Filosofernas mage. En lättläst, rivig och lite vanvördig text om filosoferna, deras filosofi och deras matsmältning.
Men Frankrike och 80-talet misstog sig nog lite på Onfray och hans bok. Och för all del! Onfray kallade sig ”hedonist” i filosofin, och hans bok handlade (också) om mat och njutning. Det var i alla fall fullt klart att författaren inte var någon livsförnekare. Men han är rätt sträng ändå. Det lade man nog inte riktigt märke till på 80-talet. Det är nu den saken kommer i dagen.
Onfray är frihetligt socialist, hedonist och ateist, allt på en gång. Med kraft och övertygelse. Men han är också en tänkare med stränga hedersbegrepp. Man ska handla rätt – alltså i överensstämmelse med den lära han gjort till sin. Man ska tala sanning – om det så kostar honom pengar, jobbet, karriären och personliga kontakter. Och man ska beflita sig om en skön form, så gott man kan. Det är ren Schiller, alltså. Eller Tegnér.
Med sådana föreställningar om värde och dygd kommer man i dag på kant med akademiker, journalister och politiker i Frankrike, med ”makten” kort sagt.
Michel Onfray tycker inte att man ska handla illa mot de homosexuella. Men varför ska de gifta sig (hos borgmästaren eller i kyrkan)? Det borde ingen göra. Samlivet bygger på föresatser och löften och är en allvarlig sak. Det är en angelägenhet endast för den enskilde själv och för den/dem han är skyldig ett rättfärdigt leverne. När regeringen Hollande nu ändå lagstiftar om ”äktenskap för alla”, så narras den. Narras med folket. Regeringen ägnar sig åt skenradikalism för att slippa ta itu med den ekonomiska krisen och den sociala frågan.
”Les gens souffrent!” – ”Människor lider!” utropar Michel Onfray i teve på bästa sändningstid. ”Gör något adekvat! Nu!”.
Så inträffar attentaten; Bataclan och Nice. Och strax kommer Onfrays reaktion, i högsta grad offentlig: ”Islam är en våldslära.” Det är klart. Det är bara att läsa Koranen och haditherna, så inser man… Men vad våldsdåden beträffar har Onfray en avvikande mening: ”Våra regeringar har fört krig mot folken i Mellanöstern i 25 år under den lögnaktiga förevändningen att bekämpa terrorismen… Är det då underligt att de hatar och skjuter på oss?”
Onfray går faktiskt ännu längre i sin dissidens. Såvitt jag vet har ingen kallat honom ”complotiste (upprorsmakare)” än. Men smockan hänger i luften. Efter attentatet på Bataclan yttrade han att det var fullständigt otänkbart att den franska underrättelsetjänsten inte sedan länge var fullt informerad. Alltså ansvarig, möjligen meddelaktig.
Massmedierna håller nu på att sluta gulla med Onfray. Inbjuden till teve och radio blir han fortfarande, för hans deltagande garanterar ett innehåll med hetta i debatten. Men programvärdarna är inte så förekommande längre. Frågorna är slugare. Tycker Onfray att socialistpartiet har blivit ett parti för särintressen? Underblåser han inte antimuslimska stämningar? Undergräver han inte demokratin – ”la République” – när han hävdar att regeringen är korrupt? Spelar han inte Nationella fronten i händerna? Håller han på att hamna hos extremhögern…?
Onfray blir sällan svaret skyldig: ”Hellre en riktig tanke hos Alain de Benoist än en lögn i mun på Bernard Henri Lévi!”. Då behöver man veta att de Benoist är en sedan länge från offentligheten utmobbad filosof i den så kallade nya högern. Och Bernard Henri Lévi är den franska elitens favoritfilosof sedan 40 år tillbaka, miljardär och ”socialist”. Vän och rådgivare åt alla presidenter. Grå eminens bakom det franska deltagandet i krigen i Libyen och Syrien.
Men nej, Onfray har inte gått till högern. Än mindre hamnat i den. Han håller på rätt, sant och skönt, och det menar han – med rätta – att han alltid gjort. Och hans lojalitet gäller folket – Le peuple – inte eliten. Och den hållningen medför antiliberalism, antikapitalism, antiglobalism och antiimperialism. Vilket gör honom till en påle i köttet på en fransk elit som i många år rört sig i rakt motsatt riktning.
Intressant och livgivande i en tid av tilltagande offentlig barbari. En nations offentlighet är en slags värdemätare på hur det tänks i de ledande skikten och bland dem som lever i dialog med andra skikt. Ibland upplever jag vår egen public service som en kollektiv självreflexion, en kollektiv suck, något gemensamt och delvis ordlöst att förhålla sig till även i sammanhang där de politiska skiljelinjerna är skarpa. Att den pågår i medier som hittills organiserats genom tablåer och fasta utgivningstider förstärker naturligtvis samhörighetskänslan.
Detta är nu inte särskilt vetenskapligt, det handlar inte om folksjälens upptäckande och tal om nationall samhörighet förvandlas f ö lätt till skadligt svammel. Intressant vore dock att med dessa ögon och frågeställningar närma sig andra länders offentlighet. Hur ser den kollektiva självreflexionen ut i Ungern, Ryssland, USA… och hur förändras den? Hur är den offentlighet beskaffad där en sådan debatt som den nyss mellan USA:s vicepresidentkandidater kan äga rum?
Tom S!
Tack för kommentar. Det är roligt att se att någon läser det man skriver.
Jo, det är klart att det som händer i massmedierna uttrycker ”elitens” ståndpunkter. Det får vi nog utgå ifrån vid det här laget, även om man kanske länge trott lite till mans att i massmedierna sysslar man med nyhetsförmedling, information och utbildning. Och lite underhållning frampå kvällskvisten.
Jag har i alla fall trott det. Förut. Men det är länge sen nu.
Fru Lenngren har förresten ett par bra rader om det där:
”Jag minns den glada tiden/Jag minns den som igår/då oskulden och friden/tätt följde mina spår…”
Det är väl oundvikligt att det ibland kommer fram annat i massmedierna också. Till exempel ”kollektiv självreflexion”, som du kallar det. Eliten kan ju inte styra hela förloppet. Mycket, ja mycket mer än vi vet, i regel. Våra känslor, i alla fall. Men det är svårare med förståndet. Människor som använder sitt förstånd kan de inte styra. Tror jag.
Vad händelserna i folket eller folksjälen beträffar så tror jag inte att man ska intala sig att man möter den i soffan framför teven. Ta nu Michel Onfray, till exempel.
Saken har nämligen en fortsättning. Michel Onfray håller tydligen på att komma fram till att det inte tjänar något till att uppträda i snackeprogrammen i teve. Så han har startat egen teve. Sändningarna har börjat. Kanalen ligger på nätet och bär filosofens namn, men innehåller material härrörande från hela den krets av människor som hela tiden omgivit honom, på Folkuniversitetet och eljest.
Det senaste jag själv såg av Onfray, i och för sig ”i soffan framför teven”, det var ett snackeprogram som spårade ur helt. En journalist kastade sig över Onfray och frågade: ”Vad var nu detta för något, en egen tevekanal om bara Michel Onfray? Var inte det ett anfall av hypernarcissism?” Onfray blev förstås rasande och högg tillbaka. En sur stämningen uppstod. Man kunde riktigt se hur programvärdinnan satt och skruvade på sig.
Det skulle inte förvåna mig om Onfray snart beslutade att helt övergå till alternativmedia. Nu har han ju egen tevekanal… Och jag tror att i Frankrike är det som här, fast värre: Man gör en lindelöfare. Man stänger av teven och sätter sig framför datorn och klickar fram alternativen.