Dessa är dels Roosevelt, som omvaldes inte mindre än tre gånger, och dels John F. Kennedy som mördades redan under sitt tredje år som president. Jimmy Carter började också sin presidentperiod lovande men var inte stark nog för att undvika att styras av sin rådgivare Zbigniew Brzezinski.
Även för den som läst mycket om amerikansk historia ger serien extra kött på benen i form av utsnitt ur journalfilmer från mängder av tal och uttalanden av presidenterna och deras medhjälpare.
Mycket intressant är till exempel att följa Henry A. Wallace som var vicepresident under Roosevelts tredje presidentperiod och utmanövrerades av krafterna bakom Harry Truman inför den fjärde perioden. Wallace följde upp traditionen från Roosevelt, kanske ännu mer radikalt, och förtröttades aldrig i kampen för ett annat, mer mänskligt USA.
Nytt för mig är hur Kennedy under sitt sista år siktade på en ändring av amerikansk politik i radikal riktning och planerade att inom två år dra tillbaka amerikansk militär från Vietnam.
Hösten 1964 var jag på en studieresa i USA och satt under valnatten på ett motell i västra USA och följde hur Lyndon B. Johnson vann en jordskredsseger över Barry Goldwater. Självklart till min förtjusning. Nu hade den radikala kraften vunnit över den reaktionära.
Det skulle snart visa sig att detta inte alls stämde. Johnson utökade den amerikanska insatsen i Vietnam från 16 000 rådgivare/soldater till 550 000 stridande trupper. Bomber och växtgifter vräktes ner över landet.
För den som förfäras över Donald Trumps sexistiska grodor kan det vara intressant att också få ta del av Lyndon Johnsons motsvarande yttranden i de journalfilmer som Oliver Stone ger smakprov på.
Och för dem som nu innerligt hoppas att Hillary Clinton skall vinna valet kan det vara en tankeställare att detta kanske innebär att man hamnar ur askan i elden.
Satirtecknare är skoningslösa i sin kritik av världens makthavare.
Men var det inte Kennedy som personligen såg till att sydamerikanska militärdiktatorer fick tillgång till den senaste tortyrutrustningen? Åtminstone påstår Chomsky det.
Stater är maffior. Även om dom internt genom århundradena har tvingats kompromissa med sina värddjur för att undvika att bli utkastade. Detta påverkar dock inte deras beteende gentemot andra maffiors territorium.
1. Skicklig propagandafilm, men man får inte ta allt som sägs alltför bokstavligt. Stone vill väl, och det är huvudsaken.
2. Vad som skymtar igenom, men det var kanske oavsiktligt, är att Väst alltid gett tusan i om Ryssland styrs av tsarer, kommunister eller borgare, det ska underkuvas på ett eller annat sätt. Anklagelserna emot Ryssland har alltid varit desamma.
3. Henry Wallace var en stor idealist, och egentligen konservativ och religiös. Jag undrar om han haft de hårda nypor som krävts för att vara en fungerande president. Även om han efterträtt Roosevelt 1945 är det högst tveksamt om han blivit återvald 1948.
Låt oss se hur den västorienterade historikern Paul Johnson (PJ) värderar US-presidenten John F Kennedy (JFK).
I sin stora bok Moderna tider finns ett kapitel 18 med den talande titeln: Amerikas självmordsförsök.
Redan 1961 när JFK blev president var USA:s åtaganden i Vietnam ett av USA:s största och kostsammaste någonstans i världen. Frankrikes president Charles de Gaulle uppmanade honom att lösgöra sig och dra hem trupperna: ”Ni kommer sanna mina ord att sjunka ned steg för steg i en bottenlös militär och politisk dy”.
Men Kennedy gav tillstånd för de första 7000 US-amerikanska soldaterna att skickas till Vietnam ”för grundläggande säkerhet”.
JFK:s misstag var alltså att inte lämna Vietnam eller med PJ:s värdering angripa norra Vietnam, utan gjorde en kompromiss, där militär hjälp blev ständigt växande, men aldrig tillräcklig för satellitregeringen Diem, som JFK aldrig kunde behärska.
Hösten 1963 gav JFK i hemlighet stöd åt CIA att genomföra en kupp mot Diem. I början av november mördades Diem och även hans bror. ”Det värsta misstag vi någonsin har begått”, noterade senare US-presidenten Lyndon B Johnson.
Vår historiker (PJ) avslutar ett stycke: Tre veckor senare mördades JFK själv, och Johnson (LBJ) blev president.
Enligt försvarsmintern (sic!) Robert McNamara dödades i kriget 3,4 miljoner vietnameser och drygt 50 000 US-soldater. Och vilket också bör räknas in: lika många soldater dog i sjukdomsrelaterade självmord efter hemkomsten.
Oliver Stones serie förtjänar inte att kallas en propagandafilm men är en mycket personlig partsinlaga. Liksom mina inlägg här på bloggen. Dessutom har Stone tillgång till ett mycket rikt bild- och filmmaterial som gör den till oskattbar informationskälla. Oavsett om man delar hans slutsatser eller inte.
Har Stone rätt i att Kennedy ämnade avsluta USAs militära närvaro i Vietnam skulle det ha sparat miljontals liv i Vietnam och dess grannländer.
Liksom att ett slut på USAs inblandning i Syriens interna angelägenheter är en förutsättning för att spara många syriska liv.
Henrik L!
Detta har diskuterats tidigare: ”propaganda” är inte ”lögn” eller ”desinformation”, utan just ”personlig partsinlaga”, en ovärderlig tillgång i den demokratiska samtalskulturen.
Ord har ju förutom sin grundläggande betydelse också valörer. Därför skulle det inte glädja mig om mina texter kallades propaganda och det stör mig också när Oliver Stones serie får det epitetet. När man skriver en text är det ju just orden med de rätta valörerna man söker efter för att få fram vad man egentligen vill säga.
Av USA:s 17 presidenter sedan nobelprisen började utdelas har fyra fått fredspriset, varav två efter Sovjetunionens kollaps. Dessutom har en vicepresident, en försvarsminister, en utrikesminister och en diplomat fått det.
1906: Theodor Roosevelt för att ha medlat fred i rysk-japanska kriget.
1919: Woodrow Wilson för Nationernas förbund.
1950: Statsvetaren, diplomaten, medborgarrättskämpen mm Ralph Bunche. Han efterträdde Folke Bernadotte som medlare i Palestina och blev senare vice generalsekreterare i FN.
1953: General Marshall, utrikes- och försvarsminister, för Marshallplanen.
1973: Utrikesminister Henry Kissinger.
2002: Jimmy Carter för sin kamp för ”fred och mänskliga rättigheter”.
2007: var det dags för Clintons vice, Al Gore, och,
2009: Barack Obama.
Fem styck har fått det trots att de inte suttit med i regeringen.
1947: Kväkarna.
1962: Linus Pauling för sin kampanj mot kärnvapenprov. Han hade fått kemipriset 1954, den ende som håvat in två odelade nobelpris.
1964: Martin Luther King, Jr.
1986: Eli Wiesel. Han bodde i USA större delen av sitt liv.
1997: Jody Williams, ledare för internationella kampanjen mot landminor.
Ett utdrag ur Obamas nobeltal (fredspristal!) i Oslo:
”… USA har hjälpt till att garantera global säkerhet i över sex årtionden med våra medborgares blod och våra vapens styrka… Vi har burit denna börda inte för att vi vill påtvinga vår vilja…”
(”…The United States of America has helped underwrite global security for more than six decades with the blood of our citizens and the strength of our arms. … We have borne this burden not because we seek to impose our will. …”)