Läkemedelsindustrin styr idag forskningen om psykiska sjukdomar in i ren pseudovetenskap. Psykiatrikerkåren är i praktiken infångad i industrins pillerbusiness. Det har konstaterats förr, men förhållandena har bara förvärrats. Psykiatrin förkortar idag i realiteten människors liv istället för tvärt om. En ny inriktning inom psykiatrin och den psykiatriska forskningen i världen skulle innebära katastrof för läkemedelsindustrin. Därför är motståndet så kompakt.
Ända sedan jag befanns ordblind i 9-10-årsåldern har raggen rest sig och synfältet krympt av ilsken olust så fort någon vill visa förståelse för de svårigheter det måste innebära. Denna ”förståelse” har jag alltid uppfattat som sin motsats, alltså som en klapp på huvudet och ett stilla förvisande till fållan för ”mindre vetande”. Det här är förstås ett bevis för mina egna mindervärdeskomplex, men de har för mig varit en hyperkänslig kompass som visat vägen i många knepiga situationer, inte minst under mina 30 år som lärare.
Ordblindhet kallas idag dyslexi, men man vet inte mycket mer för att man givit fenomenet en vetenskapligt klingande beteckning. Det har varit föremål för omfattande forskning, men ingen har funnit någon heltäckande förklaring. Det enda man har att gå på är symptomen. Och det enda jag vet är att det är ganska vanligt, att det kan ta sig många olika uttryck och att det i mitt fall inte kan ”botas”.
Men, det kan hanteras så att det inte blir ett handikapp. ja till och med en erfarenhet och en tillgång i livet. Det har lustigt nog bidragit starkt till att göra mig till en läsande och skrivande människa.
Därför måste jag nu sätta mig in i den nya våg av tillfrisknande inom psykiatrivärlden som plötsligt blommar upp. Erfarna forskande psykiatriker tar till orda och framträder på seminarier, i medier och ger ut böcker.
Åsa Nilsonne, Carina Håkansson, John Read och Peter Gøtzsche är några namn som passerat förbi den senaste tiden.
Kicken fick jag av ett radioprogram nyligen där bland andra Gøtzsche och Nilsonne medverkade. Jag fick mycket vatten på min kvarn. Och det lämnar mig nu ingen ro.
Det var därför jag försökte ta mig till ABF i Stockholm den 22 november då jag stoppades i Märsta av att en människa hamnat framför ett pendeltåg. Tack vare Björn Eklund och förlaget Karneval förlag har jag nu fått länken till denna rörelses kanske viktigaste hemvist på nätet. Jag måste nu dra mitt strå till stacken skriva på min blogg med åtminstone något tusental läsare.
Droppen urholkar stenen
Uppenbarligen har människor inom psykvården under de senaste 30 åren märkt att något är fundamentalt fel. Forskningen på området har gått stick i stäv med de professionellas egna erfarenheter, vilket till slut gör att man måste välja att antingen tro på kartan eller på verkligheten.
En av pionjärerna i Sverige att välja verkligheten är Carina Håkansson. Hon startade för 30 år sedan familjehem för människor med psykiska problem för att hon misstrodde medicinering med psykofarmaka i patienternas egna hemmiljöer. Tidigt i höstas tog hon initiativ till en internationell symposium ”Pharmaceuticals – risks and alternatives” i Folkets hus på Järntorget i Göteborg där 220 personer från 13 länder samlades och där följande personer framträdde.
Håkanssons föredrag är lysande och kan ses i sin helhet här.
Ta dig tid att lyssna. Hon talar en tydlig och långsam engelska. En av hennes idéer har hela tiden varit att ta vara på vanliga livserfarenheter – i ett professionellt sammanhang – och att använda vardagligt språk för att beskriva mänskliga livsproblem. Kan det sägas enklare?
Göteborgssymposiet ägde rum den 15 oktober och föredragen presenteras och kan även ses via den amerikanska hemsidan Mad in America. Så här inleds presentationen på Mad in America (i min översättning):
Alla som kommit i kontakt med psykiatrivärlden vet att den innehåller några vetenskapliga ”svarta hål”. Det finns lite adekvat forskning om hur medicinering förväntas ”fungera”, ännu mindre på vad psykisk sjukdom egentligen är och ingenting om vad som händer om man tar bort medicinering. För många är slopandet av diagnoser och medicinering skrämmande om inte rent av otänkbart. De flesta som trots allt lyckas lämna medicinering gör det på eget initiativ, så därför är all information om dessa fall anekdotisk.
På seminariet hävdades med auktoritativ kraft att hela raden av psykiatriska eller neuropsykiatriska diagnoser bygger på mer eller mindre tydligt urskiljbara symtom. Det gäller till och med de klassiska psykiska sjukdomarna. Ja, man vet inte ens vad bipolär sjukdom (manodepressivitet) beror på. Min granne berättade för mig att han hade ”tjall på litiumpumpen”, men att han fixade det med ett litet piller. Han dog tidigt. Ärftlighet anses visserligen kunnat påvisas, men varför bara vissa insjuknar men inte andra – med samma ärftlighetsbakgrund – kan inte förklaras.
Ekonomin skapar ideologi
Man vet alltså inte vad som är de egentliga orsakerna till psykisk sjukdom inne i människans huvud eller i människans biologiska system, om det ens finns några egentliga nyckelfaktorer att finna där. Kanske psykiatrin inte ens borde ses som en rent medicinsk specialitet? Kanske är det mer ett område för samhällsvetenskap? I alla fall för tvärvetenskap.
Om dessa ting råder idag högspänt läge. Två falanger har grävt ner sig i skyttegravar och lurar på varandra sedan lång tid tillbaka. Å ena sidan den biologistiska och å andra sidan den sociala/kulturella. I biologisternas ögon är en med mina åsikter en flummig rättshaverist, i klass med ufospanare. I mina ögon är de biologistiska snubblande nära fascistiska tankemönster; klassificering, registrering och medicinering – falskt medvetande som det brukar beskrivas i marxistiska termer.
Denna polarisering är naturligtvis i grunden oförnuftig. Människan är ju både biologi och sociokultur, så vad som är det ena och/eller det andra måste diskuteras och utforskas vidare – oberoende av pillerindustrin.
Men ska vi inte söka efter eventuella fysiologiska orsaker till olika psykiska sjukdomstillstånd? John Read, forskare från Storbritannien och Professor i ”Clinical Psychology” (klinisk psykologi), uttrycker saken enkelt i sitt föredrag. ”Hjärnforskning är mycket viktigt, men den får inte ske i ett socialt vacuum.”
Read är mycket underhållande. Ta dig tid att se även det. Han talar bland annat om den monumentala okunskapen som brett ut sig på området på grund av de starka ekonomiska krafterna som med sina enorma resurser hamrar in sin lönsamma ”sanning” mot allt skeptiskt bondförnuft. Och så påminde han oss om ett citat av Antonio Gramsci: Håll fast vid viljans optimism, istället för förnuftets pessimism. Alltså; vad man intuitivt känner på sig och önskar är betydligt mera hållbart än alla nedslående ”forskningsresultat” – i denna sak.
…
Peter Gøtzsches böcker på svenska
Bra att du tar upp denna oerhört viktiga fråga, Knut. Hörde just uti P1 att allt fler åldringar får morfinplåster på sig i stället för vård. Leder enl. en läkare i programmet till ökad demens, förstoppning och bristande matlust. Kan liknas vid en administrativ dödshjälp. Ökningen var förbluffande stor. Någon förvånad?
Knut!
Jätteroligt att du har upptäckt bedrägeriet inom det läkemedelsindustriella komplexet. Jag har hållit på med detta i 20 år. Mad in America drivs av Robert Whitaker vars bok Pillerparadoxen gavs ut av Karneval för två år sedan. Jag lyssnade på honom när han höll ett föredrag på ABF-huset. Jag har recenserat såväl Whitakers som Göetzshes båda böcker. De är ganska bra men både Whitaker och Göetzsche har en gigantisk vit fläck, vilken jag har diskuterat på annat håll. Att rikta så stark kritik mot psykiatrin och inte ha något trovärdigt alternativ att komma med håller inte. Men det kan vi diskutera vid senare tillfälle. En antydan till vad jag menar får du om du googlar på ”ortomolekylar.se”.
Mycket av villfarelsen med psykiatri kommer sig ur en vetenskapsfilosofiskt felslut. Idén att människan kan förstås som individ i ett vakuum. Det är en kontrafaktiskt idé och där går det hela fel.
Vi kan ta din dyslexi, språket är främmande för kroppen, det utvecklades inte som en del av den, utan som en del i interaktionen med andra människor. Tar vi och isolerar dig, letar efter den fysiologiska orsaken, så letar vi ”ett fel” i en fullt frisk människa, vi gör statistik på outliers och söker få dem inom konfidensintervallet. Vad man håller på med då är att medicinera fullt friska människor för att de skall fungera som alla andra i interaktionen men andra människor. Vad man medicinerar då är samhället, aldrig något annat. Det är en dystopisk mardröm som det gjorts film och böcker om sedan amfetaminets dagar.
Jag har tidigare skrivit mycket kritiskt emot den bristande vetenskapen inom psykofarmaka i denna blogg. Det gäller inte bara psykofarmaka utan mycket annat. Läkemedelsindustrin har varit i kris länge, det är inte en vanlig kris, det är en kris som orsakas av de vetenskapliga problemen som läkemedelsindustrin vilar på, vi har nått vägs ände på en medicinsk kemi-strategi och kommer inte längre utan ett vetenskapligt paradigmskifte från grunden.